Rönkenhockeyn tog Sverige med storm. Oj! sa alla experter. Luleå vann och vann och Rönken hyllades till höger och vänster. Kommer ihåg Boorken som i TV fick tala med Rönken och erkände "Jag är imponerad men allvarligt talat: hur länge ska spelarna orka? Kommer de inte att ta slut om några veckor. Det här är ju slutspelsfinalhockey, det orkar de väl inte med så länge?
Men spelarna orkade och fortsatte. Det totala genombrottet kom när Warulfven "Vi skiter i hur de andra gör, vi spelar vårt spel" erkände att de insett att enda chansen att vinna mot Luleå är att spela som Luleå. D v s kräva att varje gubbe går ut och levererar hela tiden, kämpar varje gång de får chansen.
Och Rönken-hockeyn uppfattades aldrig som defensiv, Inte alls. Grejen var ju den att Luleås spelare var på motståndarna som bålgetingar i deras egen zon och tvingade fram dem till misstag som man snabbt tog till vara på med målchans för Luleå som följd. Forecheking inte med en, inte med två spelare utamn med hela laget. Ingen kom ens på tanken att kalla spelet för defensivt: hur skulle man kunna det när hockeyn större delen av tiden bedrevs i motståndarnas zon och Luleå fick målchans efter målchans vilket speciellt Arla-Ole men ochså Abbotts förvaltade väl.
Defensiv, tråkig? Inte en chans.
Helt suveränt inlägg av Albert Hall. Och en elegant illustration av hur man jobbar med retorik på ett informativt, underhållande och övertygande sätt.
För det är just så Rönkens hockey fungerar. Bra betalda hockeyspelare som går ut på isen förväntas göra sitt yttersta och sin plikt. I varje byte, i varje match.
Jag kommer ihåg hur Per Ledin hyllades av Luleåfansen. Inte för att han var speciellt skicklig eller hade någon elegant hockeytalang. Men när han åkte in på isen gav han 100% från början till slut och det uppskattade vi, även om vi tyckte att han var rätt dassig på hockey. Men han var skitjobbig att möta och han gjorde det han kunde. Och älskades för det. Sedam under lockoutsäsongen, fick han spela med Jonas Nordquist och Justin Williams och alla tre körde samma hockey. Oj, vilken lina det blev, fruktad av alla, oerhört tung att möta. Och med skicklige Jonas och Justin producerade den som fan framåt. Och även Per hängde med att fick en jävla massa mål och passningspoäng det året, när vi mötte lag med NHL-stjärnor överallt.
Sedan köpte förstås Warulfven Per och från det blev han mer utstuderat småful än bara ettrig. Lite trist att se, men så går det när man kommer för nära Warulfven.
I Rönkenhockeyn har vi ett gång spelare som alla är som Ledin. Då menar jag inte att man lirar smålfult, för det gör man inte alls. Men man ger allt när man går in och spelar. Vilken supporter som helst till vilket lag som helst skulle tacka och ta emot om man hade ett lag med spelare med den inställningen. Tänk sådana spelare vi och andra haft, som inte orkar åka skridskor för att hjälpa till i försvaret utan hellre stannar uppe vid blå för att få puck och kontra in mål. Kul, när det fungerar, men för jävla oklu när de för dyra pengar bara står där uppe och glassar.