Luleå HF

Apropos inget finns det en sak jag tycker det är dags att diskutera.

Luleå spelar tråkigt?

För att komma i stämning plockar jag fram ett utmärkt inlägg av Albert Hall av den 28 september.

Albert Hall: 

Luleåsmittan. Kul ord, men vad betyder det? Jag har sett motståndarsupportrar (särskilt Brynäsare faktiskt) och faktiskt så kallade kunniga journalister som påstår att vi spelar defensivt. Att vi backar hem. Det gör vi inte, faktiskt minst av allt. Okunskap där. Visst, vi försöker störa motståndarna, de  ska inte få en chans att spela champagnehockey. Inte mot oss. Vi åker skridskor och jobbar. Och ställer oss i skottlinjen.

Det gör vi med ett jävla jobb och hårt slit och frenetisk skridskoåkning. Helst allra högst upp i banan, allra helst mot motåndarnas kortplank (det är därför bröderna Abbot och Anton Hedman är som klippt och skurna för lulehockeyn, bland andra) där vi jobbar som själv fan. Egentligen likadant över hela banan, men ju längre upp vi stör motståndaren desto bättre. Vi åker skridskor och jobbar. Och ställer oss i skottlinjen.

Okej, vi spelar defensivt i den mening att vi vill förhindra motståndaren att spela champagnehockey, men vad är alternativet när vi vet hur vi ska neutralisera champagnehockeyn, stå och titta på? Dessutom får ni gärna peka ut dom lag som frivilligt tillåter sina motståndare att spela sin snyggaste hockey, jag ska personligen nominera dom till fredspriset. Vi åker skridskor och jobbar. Och ställer oss i skottlinjen.

För några år sen var vi en klubb som mobbades, inte minst av nyrika och storstjärnevärvande TIKare, mycket tack vare Obolhärvan och därföljande Renberghärvan. Av Renberghärvan blev ju som alla numera vet... ingentinken. Vi hade hela tiden rätt, Obol var agenters och spelares problem. Men vi fick ta skiten men knöt näven i byxfickan. Jag kan säkert söka igen massor av inlägg från den tiden här på HS på inlägg från stjärnor som Ambroo och Laken och säkert fler över hur välskött Timrå IK var jämfört med Luleå Hockey. Timrås "framgångar" steg dem som bekant åt huvudet. Kommer inte att hända oss. Vi åker skridskor och jobbar den här gången. Och ställer oss i skottlinjen.

Numera är rollerna ombytta. Vi är ett topplag som numera även har råd med lite dyrare spelare, faktiskt inte mig emot. Det ska bli kul att följa hur till exempel Klasen kommer att klara detta, men en sak är jag övertygad om. Han vet vad han gett sig in på, vi värvar inte spelare som inte vet. I Luleå Hockey åker vi skridskor och jobbar. Och ställer oss i skottlinjen.

Luleåsmittan var det. Numer har faktiskt nästan alla lag kopierat Luleå Hockeys sätt att spela, mer eller mindre. Där har de i FBK faktiskt rätt. Det lag som gjorde det först var AIK och Melin som väl lärde sig lite redan under tiden i Allsvenskan när de mötte Almtuna. Fast forfarande åker vi  skridskor och jobbar bäst. Samt ställer oss i skottlinjen bäst.

Sådärja, nu har jag faktiskt lite lätt ödmjukt förklarat varför vi är bäst. Vi åker skridskor och jobbar. Och ställer oss i skottlinjen.

(Jag vill för övrigt att ni lägger märke till att jag varken nämner, Rönnken, Bulan, Åkerström, Hento, någon målvakt, back, eller forward, (jaja, ett par undantag som illustration mest) Osten, Stöckel eller Jidström vid namn i detta inlägg.) För vi åker skridskor och jobbar. Och ställer oss i skottlinjen... ehh...nu blev det väl ändå en gång för mycket?

Helt suveränt inlägg av Albert Hall. Och en elegant illustration av hur man jobbar med retorik på ett informativt, underhållande och övertygande sätt.

För det är just så Rönkens hockey fungerar. Bra betalda hockeyspelare som går ut på isen förväntas göra sitt yttersta och sin plikt. I varje byte, i varje match. 

Jag kommer ihåg hur Per Ledin hyllades av Luleåfansen. Inte för att han var speciellt skicklig eller hade någon elegant hockeytalang. Men när han åkte in på isen gav han 100% från början till slut och det uppskattade vi, även om vi tyckte att han var rätt dassig på hockey. Men han var skitjobbig att möta och han gjorde det han kunde. Och älskades för det. Sedam under lockoutsäsongen, fick han spela med Jonas Nordquist och Justin Williams och alla tre körde samma hockey. Oj, vilken lina det blev, fruktad av alla, oerhört tung att möta. Och med skicklige Jonas och Justin producerade den som fan framåt. Och även Per hängde med att fick en jävla massa mål och passningspoäng det året, när vi mötte lag med NHL-stjärnor överallt.

Sedan köpte förstås Warulfven Per och från det blev han mer utstuderat småful än bara ettrig. Lite trist att se, men så går det när man kommer för nära Warulfven.

I Rönkenhockeyn har vi ett gång spelare som alla är som Ledin. Då menar jag inte att man lirar smålfult, för det gör man inte alls. Men man ger allt när man går in och spelar. Vilken supporter som helst till vilket lag som helst skulle tacka och ta emot om man hade ett lag med spelare med den inställningen. Tänk sådana spelare vi och andra haft, som inte orkar åka skridskor för att hjälpa till i försvaret utan hellre stannar uppe vid blå för att få puck och kontra in mål. Kul, när det fungerar, men för jävla oklu när de för dyra pengar bara står där uppe och glassar.