Luleå HF

Rautio 5

Hur kommer det här att fortsätta?

För den som läst Berguv 1-4 har man nu facit. David kommer fram som en lysande junisstjärna man stannar i utvecklingen ett antal år, i mina ögon tyvärr en konsekvens av dålig hantering framför allt från vår egen förenings sida. Men han kämpar sig tillbaka och steg för steg blir han varje år bättre och bättre.

Inledningsvis levde han mycket på sin talang och var mycket rörlig i målet – han föddes som vakt – men på senare år har man imponerats av hur han blivit allt bättre att läsa spel och stå rätt och med det har han blivit en mycket tryggare och stabilare vakt. I år känns det dessutom som att han, med det i ryggen, blivit alltmer aktiv att ta för sig och äga pucken när den kommer i närheten. Tidigare kunde han där vara mer passiv vilket ledde till problem, men nu är han säkrare och går ut och äger så fort det behövs. I mina ögon känns det som att det är Hento som varit av betydelse för detta, eftersom det är just de kvaliteer som lyfte Hento från en osäker dörrhållare bakom Myllys till en vakt på Tre Kronor-nivå.

Skulle David lyckats så bra i ett annat lag än Luleå Hockey? Kanske, kanske inte. Helt klart är det en trygghet att spela hemma. Men dessutom är nutida Luleå Hockey en dröm för en vakt med utespelare som gör sitt jobb så perfekt att många chanser aldrig blir chanser; när vakten vet att utelaget alltid gör sitt jobb blir det så mycket enklare för vakten att agera rätt och dessutom att vara trygg och på när det ändå dyker upp chanser. 

Den här tryggheten – med spelsystemet och utespelarna – med vaktkollegorna – med tränarna och ledarna och med att vara hemma tror jag varit härlig för Berguven.

Att vara vakt är väldigt speciellt. Vissa vakter som på is bakom mask upplevs som nobelpristagare i hockey kan utanför is verka…knepiga, de är bara vakter punkt slut. Men många vakter är mer tänkande individer och människor överallt och för just dessa tycker jag det spelar stor roll att man trivs och man har trygghet i den svåra uppgift som det är att vara vakt.

Det har naturligtvis betytt mycket för att David skulle utvecklas så långt som han kommit nu men nu tror jag att han lyckats så bra att det där börjar tappa i betydelse: nu vet han hur bra han är och jag tror att han utan vidare kan gå in och göra lika fin insats även i ett hoppla-lag om det skulle behövas.

Det ska bli spännande att följa honom under fortsatta säsongen. Kan han fortsätta hålla den nivå han har nu – där han inte gjort ett enda misstag eller ens varit nära ett sådant sedan vi började?

Och hur utvecklas JG? Kanske nästa monsterinlägg från mig i vaktfrågor blir om JG;-)

Koskenkorva kupp är över och de nationella ligorna, dvs den riktiga hockeyn kan börja igen.

Svenska Tre Kronor - eller tjugofemöringen, som den sedan länge döpts om till eftersom den är så devalverad att de 40-50 bästa svenska spelarna inte deltar - gjorde succé som vanligt. Man lyckades åstadkomma ett stårlande resultat.

Först vann man mot tjeckerna med 33-29.
Sedan krossade man ryssarna med imponerande 36-14.
Och slutligen dominerade man mot finnarna med 42-24.

Vi pratar om skotten i matchen och som sagt, Tre Kronor vann klart. En liten detalj som stör en del är dock att man förlorade matcherna med 1-3, 2-3, 1-3 eftersom motståndarna var elaka att inte köra med wesslaus/holmquists %SVS på 86,6% utan helt osolidariskt och osportsligt körde med 96,4%. Dålig stil, tycker jag.

Nu har Wennerson kommit på att vi måste skjuta bättre. Svenska vakter täcker hela målburen de nedersta tre decimeterna ovan is eftersom vakternas fjärilsskydd finns där, konstaterar Wennerstam. Och mitt i målet står vakten själv, fortsätter han. Efter denna analys har Wennerblad kommit på att luckorna borde finnas högt i målet på sidorna.

Nu, när alla vet det, kommer det att lösa sig. Wennerlinds insats kommer att förändra svensk hockey. Högt upp, vid sidan av vakten, nu vet vi! Men Wennermarks gärning stannar inte där. Han har dessutom hunnit med att fastställa att det är betydligt bättre om skotten går på mål än om de är riktade utanför målet. Tänk så genialt att få det att låta så enkelt! Bara en riktig hockeytänkare, en som Wennerkvist, kan upptäcka det. Härligt!

Nu kommer målen att stänka in:-)

Allvarligt talat, jag har alltid undrat varför det accepteras att skyttar inte träffar målet? Visst inser jag att det inte är så enkelt men när man har det som jobb måste det vara ett krav att när man inte är tillräckligt bra på det så måste man träna, träna och åter träna på skyttet. Hör man intervjuer med gamla storskyttar brukar de berätta att när den vanliga träningen var över stannade de kvar för att träna skott, ungefär som de alltid gjort: letat fram tider och möjligheter att träna skyttet för utan det jobbet blev man aldrig någon kanonskytt. Så det är inte så mycket att snacke vare sig om eller bort. Visst slår man skott för styrningar och studsar och allt tänkbart men gång efter annan ser man hur t ex vårt eget PP dör eftersom en back lägger av ett skott som går ordentligt utanför och snabbt kan studsa/spelas över hela isen varpå man måste börja om i egen zon och PP-tiden rinner ut. Här måste man kräva träff på mål tillräckligt ofta och då tillräckligt bra ändå för att det inte ska bli bara mitt på vakten. Så länge det där inte fungerar för skyttarna borde de upp 07.30 varje dag för skotträning. Med den lön man har är det inte ett alltför betungande krav.

Men problemet är förstås inte enbart skyttet utan också att försvarsspelet idag är väldigt mycket mer effektivt. Och det gäller inte bara Wennerbratts beskrivning av den moderna målvakten. Det gäller också utespelarnas bättre disciplin och offervilja. För det första är det svårt att få skottlägen överhuvudtaget, för det andra är det ofta så fullt av folk framför målet att det är svårt för att inte säga omöjligt att få igenom en puck många gånger. 

Det här bättre försvaret, med bättre vakter och bättre försvarsspel är något som vi i Luleå är extra bäst på förstås, men de flesta andra lag har tagit upp detsamma eftersom de annars säkert förlorar matcherna. Följden är att det blir färre mål och hockeyn har ändrat karaktär: det spelas bättre hockey nu. Även om gamlingar och rookies förenas i en dröm om matchresultat av typen 6-6 efter hawaii-spel från båda sidor.

Spelade Tre Kronor modern hockey med effektivt försvarsspel?

Nu har jag förstås inte alls sett någon av matcherna men jag kan ju läsa innantill. 

Framför sig hade Wesslau och Honken följande backar:

Kronwall-Fantenberg, Viklund-Hedman, Burström-Ahnelöv, Rasmussen-Erixon, Mattias Karlsson.

Kan de namnen ha levererat modernt backspel och ett fint försvar?

Och kompletterade följade linor försvaret?

Joel Lundquist-Melker Karlsson-Fredrik Petterson? Calle Söderbergh-Per Åslund-Patric Hörnquist? Rickard Gynge-Calle Järnkrok-Mikael Backlund? Tony Mårtensson-Jesper Fasth-Martin Thörnberg? Plus Gabriel landeskog?

Jag vet ju inte, men jag antar att förklaringen till Wesslaus-Honkens bara 86.6% räddade skott delvis kan förklaras av att de nämnda utespelarna inte bidrog till att underlätta våra vakters arbete, plus förstås att när de nu dominerade skotten så väldigt måste de antingen ha skjutit en massa ofarligt i fel lägen eller ha skjutit uselt och sannolikt de båda i kombination...