Luleå HF

Koskenkorva kupp är över och de nationella ligorna, dvs den riktiga hockeyn kan börja igen.

Svenska Tre Kronor - eller tjugofemöringen, som den sedan länge döpts om till eftersom den är så devalverad att de 40-50 bästa svenska spelarna inte deltar - gjorde succé som vanligt. Man lyckades åstadkomma ett stårlande resultat.

Först vann man mot tjeckerna med 33-29.
Sedan krossade man ryssarna med imponerande 36-14.
Och slutligen dominerade man mot finnarna med 42-24.

Vi pratar om skotten i matchen och som sagt, Tre Kronor vann klart. En liten detalj som stör en del är dock att man förlorade matcherna med 1-3, 2-3, 1-3 eftersom motståndarna var elaka att inte köra med wesslaus/holmquists %SVS på 86,6% utan helt osolidariskt och osportsligt körde med 96,4%. Dålig stil, tycker jag.

Nu har Wennerson kommit på att vi måste skjuta bättre. Svenska vakter täcker hela målburen de nedersta tre decimeterna ovan is eftersom vakternas fjärilsskydd finns där, konstaterar Wennerstam. Och mitt i målet står vakten själv, fortsätter han. Efter denna analys har Wennerblad kommit på att luckorna borde finnas högt i målet på sidorna.

Nu, när alla vet det, kommer det att lösa sig. Wennerlinds insats kommer att förändra svensk hockey. Högt upp, vid sidan av vakten, nu vet vi! Men Wennermarks gärning stannar inte där. Han har dessutom hunnit med att fastställa att det är betydligt bättre om skotten går på mål än om de är riktade utanför målet. Tänk så genialt att få det att låta så enkelt! Bara en riktig hockeytänkare, en som Wennerkvist, kan upptäcka det. Härligt!

Nu kommer målen att stänka in:-)

Allvarligt talat, jag har alltid undrat varför det accepteras att skyttar inte träffar målet? Visst inser jag att det inte är så enkelt men när man har det som jobb måste det vara ett krav att när man inte är tillräckligt bra på det så måste man träna, träna och åter träna på skyttet. Hör man intervjuer med gamla storskyttar brukar de berätta att när den vanliga träningen var över stannade de kvar för att träna skott, ungefär som de alltid gjort: letat fram tider och möjligheter att träna skyttet för utan det jobbet blev man aldrig någon kanonskytt. Så det är inte så mycket att snacke vare sig om eller bort. Visst slår man skott för styrningar och studsar och allt tänkbart men gång efter annan ser man hur t ex vårt eget PP dör eftersom en back lägger av ett skott som går ordentligt utanför och snabbt kan studsa/spelas över hela isen varpå man måste börja om i egen zon och PP-tiden rinner ut. Här måste man kräva träff på mål tillräckligt ofta och då tillräckligt bra ändå för att det inte ska bli bara mitt på vakten. Så länge det där inte fungerar för skyttarna borde de upp 07.30 varje dag för skotträning. Med den lön man har är det inte ett alltför betungande krav.

Men problemet är förstås inte enbart skyttet utan också att försvarsspelet idag är väldigt mycket mer effektivt. Och det gäller inte bara Wennerbratts beskrivning av den moderna målvakten. Det gäller också utespelarnas bättre disciplin och offervilja. För det första är det svårt att få skottlägen överhuvudtaget, för det andra är det ofta så fullt av folk framför målet att det är svårt för att inte säga omöjligt att få igenom en puck många gånger. 

Det här bättre försvaret, med bättre vakter och bättre försvarsspel är något som vi i Luleå är extra bäst på förstås, men de flesta andra lag har tagit upp detsamma eftersom de annars säkert förlorar matcherna. Följden är att det blir färre mål och hockeyn har ändrat karaktär: det spelas bättre hockey nu. Även om gamlingar och rookies förenas i en dröm om matchresultat av typen 6-6 efter hawaii-spel från båda sidor.

Spelade Tre Kronor modern hockey med effektivt försvarsspel?

Nu har jag förstås inte alls sett någon av matcherna men jag kan ju läsa innantill. 

Framför sig hade Wesslau och Honken följande backar:

Kronwall-Fantenberg, Viklund-Hedman, Burström-Ahnelöv, Rasmussen-Erixon, Mattias Karlsson.

Kan de namnen ha levererat modernt backspel och ett fint försvar?

Och kompletterade följade linor försvaret?

Joel Lundquist-Melker Karlsson-Fredrik Petterson? Calle Söderbergh-Per Åslund-Patric Hörnquist? Rickard Gynge-Calle Järnkrok-Mikael Backlund? Tony Mårtensson-Jesper Fasth-Martin Thörnberg? Plus Gabriel landeskog?

Jag vet ju inte, men jag antar att förklaringen till Wesslaus-Honkens bara 86.6% räddade skott delvis kan förklaras av att de nämnda utespelarna inte bidrog till att underlätta våra vakters arbete, plus förstås att när de nu dominerade skotten så väldigt måste de antingen ha skjutit en massa ofarligt i fel lägen eller ha skjutit uselt och sannolikt de båda i kombination...

Längst hållen nolla i Elitserien genom tiderna

1. Alexander Salak 2012/2013 204 minuter 47 sekunder
2. Thomas Östlund 1992/1993 201 minuter 18 sekunder
3. Martin Gerber 2004/2005 191 minuter 47 sekunder
4. Tero Leinonen 2005/2006 184 minuter 7 sekunder
5. Hannu Lassila 1979/1980 184 minuter 6 sekunder

David Rautio har i detta nu hållit nollan i 190 minuter 31 sekunder vilket innebär att bara tre på listan hållit längre nolla. Dessutom har David fortfarande chans att slå Gerber, Östlund och Salak eftersom Davids nolla är intakt. Om han håller nollan inledande 14 minuter 16 sekunder nästa match han vaktar Luleås mål betyder det att han slår Salak.

Jag har dock förklarat att den officiella svenska synen på längst hållen nolla av historiska skäl gällde "matcher i sträck" vilket förstås räknades om till "minuter i sträck" genom att addera speltid i de matcher vakten hållit nollan + avslutande speltid i senaste matchen (innan första matchen i streak då nolla hölls) utan att mål insläpptes + inledande speltid i första matchen (efter senaste match då nollan hölls) utan att mål gjordes.

Men att "officiellt" gällde nog att om en vakt stod över någon match av skada eller varvande av vakter, eller om han böts ut under en match, skulle man inte längre fortsätta addera på tid utan mål.

Dock ansåg jag det vara så av historiska skäl och förutsatte att det nog kommer att ändras med tiden. Och själv avsåg jag helt inofficiellt anse att Berguven slagit salaks rekord om han håller nollan 14 min 16 sek nästa gång.

Detta om detta. Mot synsättet har Robert Pettersson polemiserat på Hockeysverige i två blogginlägg. Robert är ju rolig och spetsig att läsa och den här gången är inget undantag. Nu menar han t ex att i så fall har Hadelöv rekord i antalet spelade minuter i rad "i matcher han spelat i rad" o s v. Inledningsvis menade också den gode Robert att "men man vet ju aldrig vad Hockeyligan kan hitta på" men får Rautio rekord är det fel. Som syftade han till att i Sverige kanske man hittar på Kalle Anka-regler, men i Riktiga Hockeyvärlden gäller minsann annat.

Nu har det tydligen visat sig att i NHL räknar man rekord på det sätt som vi "inofficiellt" räknar för Rautio; dvs rekord för längst hållen nolla gäller för minuter i rad och påverkas inte om vakten stått över match mellan nollematcherna av det ena eller andra skälet. Tidigare gjorde man som "officiellt" i Sverige, men det har man ändrat på.

Lite jobbigt för RobertP att hantera men han menar då att "han inte kan vara ansvarig för vad NHL hittar på". Klen ursäkt. Hade varit mer imponerande om han erkänt att han hade noll koll på det. 

Nu har tydligen Hockeyligan berättat att de tänker uppmärksamma Rautios rekord, om han sätter rekord. Man tänker informera om att Salak fortfarande är rekordhållare när man räknar på det för närvarande "officiella" sättet, men att med den bredare definitionen (som man använder i NHL) har Rautio slagit det rekordet - om han slår det.

Fortsatt jobbigt för RobertP men han ihärdar att tala om att i så fall har ju Hadelöv rekord för antalet spelade minuter i rad "i de matcher han spelat i rad" men då börjar det halta i argumentationen; det är bara lustigt första gången.

Visst kan Robert påstå att om ett lag bara kastar in vakt N N de gånger man spelar PP och han då håller nollan blir han "med det nya synsättet" rekordhållare med längst hållen nolla redan efter några säsonger, fast han bara stått i 5 mot 4. Men någonstans inser en vettig läsare att det finns gränser för argumentationen och att man behöver ha visst omdöme och sans för att föra ett rimligt och övertygande resonemang.

RobertP kunde i stället välja andra sidan och påpeka att Salak inte hållit nolla omgångar i rad utan släppte in mål i matchen mot Gnaget, men eftersom en match flyttats blev det "i rad". 

Dessutom kunde han lyft fram hur ska - rekordmässigt - hanteras de 13-14 minuter av Luleå-HV som flyttades från avbrottet till 27 november. När man räknar rekord för spelare som gjort poäng matcher i rad, hur tar man in den speltiden i detta? Anta att spelare NN gjort poäng 10 matcher i rad innan den avkortade matchen på 46 minuter och han där var poänglös, men att han därefter sätter poäng 10 följande matcher: har han då en streak på 20 matcher, eller bara 10 matcher? Den logiska lösningen är förstås att för det rekordet räkna in vad som händer de 13-14 minuter som liras i november. Men...hur hanteras de 13-14 minuterna för vaktnolla i rad? Följer man RobertP:s påstådda självklara regel ska de förstås räknas kronologiskt dvs de 46 spelade minuterna första delen av matchen räknas tillsammans med matcherna före och efter, medan de 13-14 senare spelade räknas till de matcher som då, 27 november, spelats före och efter. För vaktnolla skulle det kunna fungera, men hur blir det för poäng per match-rekord? Korkat, eller hur?

Jag drar slutsatsen att man måste vara pragmatisk och dessutom inse att människans regler alltid kan ändras när de visas vara ej vettiga. 

Sorry, robertP, men din förkärlek att skoja med Luleå Hockey gjorde att du hoppade i galen tunna här. Vad du borde gjort hade varit att konstatera att "rekordregeln" för närvarande ser ut på det här viset, men den kan diskuteras. Andra har redan ändrat på den och det kan ske i Sverige också.

Om David Rautio Berguv håller nollan minst 14 minuter och 16 sekunder nästa gång han håller Luleå Hockeys förstaspade kommer jag att fira honom för den längst hålla nollan i Elitserien (såvitt jag känner till men sannolikt är det korrekt).