DJ Hemp: När det gäller gillandet av andra spelare kan jag uppskatta även sådana i andra lag.
Enklast förstås sådana som levererar hockymässigt eleganta insatser typ läckra plock av vakt, fina skott eller att dra bort någon motståndare.
Dessutom sådana som ger extra för att vara del i ett lagsystem; därav ogillandet av sådana som sänker laget genom att själva tycka att de kan bete sig annorlunda och därmed sänker laget - typexempel någon som tycker att man kan ligga vid blå och vänta på frilägespass medan det då decimerade laget inte kan försvara sig tillräckligt och släpper in baljor.
Spelare som kan gå framför som mönster och dra med sig andra är också av stor betydelse, dessa kan riktigt vända en match. Ta exempelvis ett lag som blivit ängsligt, där alla backar när de andra har puck och ingen vill gå på för att inte göra misstag eller när man väl fått puck ett ängsligt lag där ingen av medspelarna gör sig spelbar utan man bara förlorar puck igen eftersom den med puck inte har några alternativ. Där är spelare som törs och vill otroligt viktiga.
Det fysiska/tuffa spelet innehåller många dimensioner. Tuffa tacklingar gillar vi alla och med det menas tacklingar där den som blir tacklad vet att nu händer det så att det blir någorlunda jämnt men den starkaste, tyngsta och/eller skickligaste tacklaren vanligen vinner ändå. Däremot hatar jag fegtacklingar, armbågar och klubbor i ansikten, tacklingar bakifrån, tacklingar gement inriktade för att träffa icke förberedda spelare i huvudet och liknande äckelheter.
Här finns också en närliggande situation, man mot man-spelet, ofta vid sargsituationer, där det blir en kaosartad blandning av fysik, klubbvevande och allmän brottning. Sådana kampmoment är av stor betydelse vid match och inte sällan ser man ett lag genomgående vinna alla sådana och därmed kunna förlänga anfall eller bryta anfall, situationer som delvis liknar de vid tekningar men som kan ha större betydelse eftersom de ger puck och läge för ett lag där motståndarna inte är lika förberedda som vid tek.
I dessas närhet finns det mer regelvidriga allmnna tjafset av typen att backar genomgående crosscheckar motståndarforwards utan puck, ett j-a elände att se och jag kan inte förstå att hockeyn inte begriper att plocka bort sådan j-a skit, idioti som är basen för t ex Warulfvens försvarsspel. Ryggsäckshockey och hakningshockey, två andra Warulfvsspecialiteter, bevakas och håller man delvis vara på väg att få bort, men det gäller bara situationer där pucken är med; allt liknande när puck inte är i närheten släpps och med 2+2 domare på isen borde man verkligen ha chans att komma åt de spelförstörande momenten. Det enda man ser användas är möjligen övertydliga intereferens där "screening" går över gränsen. Fast zebrorna är rätt kassa på det där och dömer lika ofta utvisning på spelare som inte gjort annat än att stå stilla medan en motståndare med hollywoodambitioner åker på motståndaren eller dennes klubba och satsar på en Oscar för bästa biroll.
Sedan har vi Jimmie Erickcson-hockeyn, om den nu kan kallas så. Jag skulle snarare kalla den för fribrottning eller mjuk MMA på is. När Jimmie inte ser puck att peta, skjuta eller passa använder han tiden till att fundera ut hur närmaste back ska kunna vältas omkull. Jimmie har flera varianter för att lyckas med detta. Vanligen kan han t ex välja att bara lägga sina 100 kg på närmaste back, gripa tag i kläderna och dra omkull denne och lägga sig ovanpå, gärna hjälpt genom att med foten eller klubban tjyvbenat ena motståndarbenet så att denne inte kan hålla balansen. Han har olika varianter han siktar på. Ofta väljer han att bara få omkull och å¨stadkomma en hög framför målvakten så att dennes rörelsefrihet blir mer eller mindre eliminerad med följd att SkAIK, om man får chans på puck, kan lägga in baljor. En något mer avancerad teknik är när han tvingar med vakten i högen och får till en villervallahög, gärna med vakten underst och en av vaktens backar ovan med Jimmie överst och med flyt ligger inte pucken under högen utan kan smidigt lägga in i det vaktfria målet av Forsell och andra petnissar. Ibland ser man Jimmie ta fram en snygg specialare tär han medelst vridning organiserar att hela högen välter åt höger eller vänster för att exponera ett mål med många luckor och har Jimmie även dragit med sig vakten under högen finns där bara en gigantisk lucka. När man studerar Jimmie lär man sig tekniken som syftar till att åstadkomma en Jimmiehög och ser då att han som regel inleder det hela genom att sticka in klubban som verktyg; ibland för att dra undan ett ben, eller åstadkomma ett plockepinn av klubbspetsar som gärna snriklar sig fast i skridskor fast ofta blir det mer som en hävstång för att bautavälta. I Jimmies ögon är det alltid en "överraskning" att det råkar bli högar som resultat, han "försökte ju bara spela hockey" och de flesta zebror är för förbryllade för att finna ut var i regelboken man hittar regeln mot sumabrottning på is. Den ende jag sett som konsekvent gjort åt Jimmie för det där var Vinnerborg när han kom tillbaka från NHL och då han i några matcher konsekvent tog ut Jimmie för den inledande trippingen när han startade sina välthögar. Följden blev att SkAIKarna ylade enormt över feldeomslut och angrep Vinnerborg i media och sedan gick några månader utan att Vinnerborg fick döma SkAIK då det impotenta förbundet/ligan ville slippa mediadiskussionerna.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
36% (20)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
27% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
· · 
DJ Hemp: När det gäller gillandet av andra spelare kan jag uppskatta även sådana i andra lag.
Enklast förstås sådana som levererar hockymässigt eleganta insatser typ läckra plock av vakt, fina skott eller att dra bort någon motståndare.
Dessutom sådana som ger extra för att vara del i ett lagsystem; därav ogillandet av sådana som sänker laget genom att själva tycka att de kan bete sig annorlunda och därmed sänker laget - typexempel någon som tycker att man kan ligga vid blå och vänta på frilägespass medan det då decimerade laget inte kan försvara sig tillräckligt och släpper in baljor.
Spelare som kan gå framför som mönster och dra med sig andra är också av stor betydelse, dessa kan riktigt vända en match. Ta exempelvis ett lag som blivit ängsligt, där alla backar när de andra har puck och ingen vill gå på för att inte göra misstag eller när man väl fått puck ett ängsligt lag där ingen av medspelarna gör sig spelbar utan man bara förlorar puck igen eftersom den med puck inte har några alternativ. Där är spelare som törs och vill otroligt viktiga.
Det fysiska/tuffa spelet innehåller många dimensioner. Tuffa tacklingar gillar vi alla och med det menas tacklingar där den som blir tacklad vet att nu händer det så att det blir någorlunda jämnt men den starkaste, tyngsta och/eller skickligaste tacklaren vanligen vinner ändå. Däremot hatar jag fegtacklingar, armbågar och klubbor i ansikten, tacklingar bakifrån, tacklingar gement inriktade för att träffa icke förberedda spelare i huvudet och liknande äckelheter.
Här finns också en närliggande situation, man mot man-spelet, ofta vid sargsituationer, där det blir en kaosartad blandning av fysik, klubbvevande och allmän brottning. Sådana kampmoment är av stor betydelse vid match och inte sällan ser man ett lag genomgående vinna alla sådana och därmed kunna förlänga anfall eller bryta anfall, situationer som delvis liknar de vid tekningar men som kan ha större betydelse eftersom de ger puck och läge för ett lag där motståndarna inte är lika förberedda som vid tek.
I dessas närhet finns det mer regelvidriga allmnna tjafset av typen att backar genomgående crosscheckar motståndarforwards utan puck, ett j-a elände att se och jag kan inte förstå att hockeyn inte begriper att plocka bort sådan j-a skit, idioti som är basen för t ex Warulfvens försvarsspel. Ryggsäckshockey och hakningshockey, två andra Warulfvsspecialiteter, bevakas och håller man delvis vara på väg att få bort, men det gäller bara situationer där pucken är med; allt liknande när puck inte är i närheten släpps och med 2+2 domare på isen borde man verkligen ha chans att komma åt de spelförstörande momenten. Det enda man ser användas är möjligen övertydliga intereferens där "screening" går över gränsen. Fast zebrorna är rätt kassa på det där och dömer lika ofta utvisning på spelare som inte gjort annat än att stå stilla medan en motståndare med hollywoodambitioner åker på motståndaren eller dennes klubba och satsar på en Oscar för bästa biroll.
Sedan har vi Jimmie Erickcson-hockeyn, om den nu kan kallas så. Jag skulle snarare kalla den för fribrottning eller mjuk MMA på is. När Jimmie inte ser puck att peta, skjuta eller passa använder han tiden till att fundera ut hur närmaste back ska kunna vältas omkull. Jimmie har flera varianter för att lyckas med detta. Vanligen kan han t ex välja att bara lägga sina 100 kg på närmaste back, gripa tag i kläderna och dra omkull denne och lägga sig ovanpå, gärna hjälpt genom att med foten eller klubban tjyvbenat ena motståndarbenet så att denne inte kan hålla balansen. Han har olika varianter han siktar på. Ofta väljer han att bara få omkull och å¨stadkomma en hög framför målvakten så att dennes rörelsefrihet blir mer eller mindre eliminerad med följd att SkAIK, om man får chans på puck, kan lägga in baljor. En något mer avancerad teknik är när han tvingar med vakten i högen och får till en villervallahög, gärna med vakten underst och en av vaktens backar ovan med Jimmie överst och med flyt ligger inte pucken under högen utan kan smidigt lägga in i det vaktfria målet av Forsell och andra petnissar. Ibland ser man Jimmie ta fram en snygg specialare tär han medelst vridning organiserar att hela högen välter åt höger eller vänster för att exponera ett mål med många luckor och har Jimmie även dragit med sig vakten under högen finns där bara en gigantisk lucka. När man studerar Jimmie lär man sig tekniken som syftar till att åstadkomma en Jimmiehög och ser då att han som regel inleder det hela genom att sticka in klubban som verktyg; ibland för att dra undan ett ben, eller åstadkomma ett plockepinn av klubbspetsar som gärna snriklar sig fast i skridskor fast ofta blir det mer som en hävstång för att bautavälta. I Jimmies ögon är det alltid en "överraskning" att det råkar bli högar som resultat, han "försökte ju bara spela hockey" och de flesta zebror är för förbryllade för att finna ut var i regelboken man hittar regeln mot sumabrottning på is. Den ende jag sett som konsekvent gjort åt Jimmie för det där var Vinnerborg när han kom tillbaka från NHL och då han i några matcher konsekvent tog ut Jimmie för den inledande trippingen när han startade sina välthögar. Följden blev att SkAIKarna ylade enormt över feldeomslut och angrep Vinnerborg i media och sedan gick några månader utan att Vinnerborg fick döma SkAIK då det impotenta förbundet/ligan ville slippa mediadiskussionerna.