Vi diskuterade spelare som lämnat Luleå eller Aporna för NHL och jag förklarade att alla spelare i närområdet inte behöver gå tidigt till Luleå Hockey eftersom det funnits lag i näst högsta divisionen i närheten av Luleå, de kan utvecklas i lugn och ro med sina barndomskamrater och kommer över när de är duktiga nog.
Apan har ju inga motsvarande lag så de knycker över pojkarna lite tidigare, rycker upp dem från deras barndomskamrater tyvärr.
Såg nyss att den där pensionären som har lite problem med det intellektuella naturligtvis inte förstår sammanhanget. T ex skriver han:
"Mattias Öhlund. Kom till Luleå som 17 åring, 3 säsonger i klubben innan han drog till Vancouver.
Oscar Sundqvist, Boden, kom till oss som 16 åring, 4 säsonger i klubben.
Alltså en spelare som har betydligt starkare band till Skellefteå AIK än vad Öhlund någonsin haft till Luleå."
Vi diskuterade alltså spelare som gått från Luleå Hockey elller Apklubben till NHL. Jämför man en sådan som Öhlund med Sundqvist är det ju självklart att Öhlund som kunde bo kvar i Pite för att lira i närliggande Lule utvecklades så bra att han redan efter tre år kunde gå till NHL där han förstås blev stjärna och levererat överlägset mer än någon spelare som gått från Apklubben till NHL lyckats med.
Oscar Sundqvist, som var tvungen att flytta när han värvades till Apklubben 17 mil bort, har inte utvecklats lika bra som Mattias Öhlund gjorde i Luleå och spelar fortfarande kvar hos Aporna efter fyra år. Kanske han får lira i AHL framöver, men någon NHL-stjärna blir han knappast.
Och hur tolkar nu pensionären detta?
"Sundqvist har betydligt starkare band till Apklubben än Öhlund haft till Luleå..."
Pensiotrollet vill alltså ha det till att "Öhlund hade för svaga band till Luleå för att räknas" medan Sundqvist minsann har starka band till Apklubben....;-)
Ja, så illa kan det bli när ett troll försöker sig på fakta.
Ännu lustigare blir det när han (själv) räknar fram att Apklubben vid fjolårets SM-vinst hade tre spelare med Apkluppen som moderklubb. 3 av typ 25 vilket blir 12% men när den pensionerade apan räknar efter får han det till 68%.
Samtidigt som han räknar fram att Luleå hade dubbelt så många Luleågrabbar i laget, 6 stycken, och eftersom trupperna var mindre på den tiden drar minsann %enten iväg. Som väntat för Luleå:-)
Det är nog inte lätt att bli gammal.
Intressant nog tar inte gammelapan upp målvakter.
Vi som vet, vet ju att Luleå producerat utmärkta vakter av Luleåpojkar gång efter annan, vakter som vaktat målet i elitserien för Luleå och för många andra elitserielag.
Samtidigt som Apklubben aldrig någonsin haft en Skellefteåkille som vakt, inte ens som reserv, i elitserien/SHL. Däremot en Luleåkille, Hardy Åström.
Fast Aporna har förstås bara tre kortare perioder i Elitserien/SHL och kan förstås inte jämföras med Luleå som har långt flera säsonger, dessutom utan att någonsin behövt kvala sig kvar.
Aporna gör sina puttenuttiga försök att räkna in de säsonger de spelade i division 1 Norra i slutet av femtiotalet och på sextiotalet. Sanningen är den att då lirade man 8 lag i Norr, 8 lag i Söder och norra serien var generellt klart svagare än södra som bl a innehöll alla Stockholmslagen, de som vann varje svenskt mästerskap fram till 1964 då Pölsan vann (förutom gävlegodtemplare tog 1957).
Det där ljuger Aporna ihop att tolka till att "vi har minsann varit med i högsta serien, vi är minsann anrika.
Sanningen är alltså den att man (ibland) tillhört de 8 lagen i den svaga norra serien, inte mer än så.
Att tillhöra de 10-12 av landets per definition bästa lag som spelar i elitserien, det är en helt annan sak.
Att ha spelat i Division 1 Norra på den tiden då konkurrensen allvarligt talat var medioker bör ju uppfattas mer som ett mellanting mellan Elitserien och Allsvenskan.
Det är helt sant att det finns ett unikt anrikt lag i Norra Sverige. Det heter Luleå Hockey, som under tidigare namn började spela hockey mer än ett decennium innan bandyklubben Aporna vill försöka sig på detta med puck; Aporna som helt släppte iväg sitt tidigare namn när de skulle bli Hockey Club med Apa som symbol.
Redigerad kommentar
MOBILT
· · 
· 
Knegare: Hej igen! Först den efternamnska frågan. De två vanligaste efternamnen i Schtaan. Tänka. Utan att veta tippar jag på typ Johansson och Andersson, känns som vanligaste efternamnen i Sverige. Däremot tror jag Schtaan utmärks av att namnen Marklund och Lundmark är överlägset mest frekventa i Schtaan än i alla andra svenska kommuner, något som fått debatten om sex fingrar och banjomusik att flöda starkt;-)
När det gäller fråga H i quizen, är väl svarsalternativt 2 mest rätt ändå, utom för pensionerade troll. Men Xet och Lindgren som senare påpekades är väl gångbara namn.
Vilka har Luleå odlat upp? Ja bäst odlade vi väl under 90-talet då vårt lag tillsammans med Djurgården och Warulfven var genomsnittligt bäst i landet. Då dominerades laget av norrbottningar, i första hand Luleåbor, kryddat med enstaka tjeckoslovaker/finnar, framför allt den störste minste vakten, hjälten Jarmo Myllys.
En del av våra spelare hade aldrig lirat i andra klubbar än Luleå, andra kom i första hand från nära grannarna Piteå och Boden. Här finns anledning förtydliga ur det ser ut vid Norrbottenskusten eftersom inte alla har det klart för sig. Pojkar börjar som regel spela hockey i närmaste klubb. När de visar sig dugliga söker de sig till bättre klubbar där de kan utsättas för högre konkurrens, utvecklas vidare och komma så långt de kan.
I Norrbotten fanns länge inget lag i högsta svenska serien, däremot IFK Kiruna, Kiruna AIF, Boden, Piteå och Luleå strax under, men eftersom talangerna fördelades på så många klubbar kunde ingen av dessa bli tillräckligt stark. Inte förrän hockeysektionerna i de två Luleå-klubbarna IFK och LSK förenades i Luleå Hockey (inledningsvis under namnet Groko, sponsrade av det företaget).
Norrbottenstalangerna sökte sig söderut för att få spela på högre nivå, några till västerbotten, andra längre söderut och bland de mest framgångsrika är förstås de som gick till Pölsan från Kiruna med juvelen i kronan Börje Salming.
När det gäller närområdet till Luleå har vi Boden, Piteå och Kalix inom 15-30 minuters avstånd, dvs vi är nära grannar. Spelare från våra nära grannar vill förstås gärna till Luleå men eftersom Boden-Piteå själva som regel spelat i näst högsta divisionen har pojkar och juniorer kunnat spela kvar där något längre, innan det varit dags för dem att knacka på elitseriedörren hos Luleå. I Norrbotten har vi tyckt att det varit en fin ordning. Alternativet hade ju varit att vi varje år snott till oss regionens bästa 15-åringar, 16-åringar, 17-åringar, 18-åringar etc, samtidigt som de Luleåpojkar som ännu inte blommat ut hade varit tvungna att lira för Piteå eller Boden samtidigt som vi tog de klubbarnas just då bästa. Eftersom vi har haft så pass starka klubbar som nära grannar har vi tyckt det varit bäst att pojkar fått utvecklats naturligt och tillsammans med sina barndomskamrater som de delar all annan tid med. Tids nog kommer de till Luleå om de har talang nog, om de inte väljer någon annan förening.
Så ser det ut hos oss. På andra platser gäller andra förhållanden. Ta Ap-klubben exempelvis. Om man nu kan jämföra med en förening som under överskådlig tid inte existerat på högsta nivå, även om den gjort det senaste åren. Ap-klubben har ju inte haft några bra och användbara klubbar i näst högsta divisionen inom näravstånd - faktum är att de själva varit en sådan farmarklubb, varifrån spelare sökt sig till elitserieklubbar för att utvecklas vidare. Men pojkar som velat lira hockey och utvecklas på lite högre nivå har inte stannat i Yttre högbaloträsk IF, eller vad nu lillföreningen kan heta, utan gått till Apklubben om de haft kommunikationer som fungerat. Även om tydligen Apklubben och Burkölen tycks ha en sådan där otrevlig konkurrenssituation som går över styr hos lättförledda supportrar.
Det ovan beskrivna är förstås inte så knepigt att förstå även om det finns pensionärer som gissningsvis av åldersbetingad försämrad hjärnkapacitet inte klarar av det. Men vi andra begriper det naturligtvis.
Om Apstaden varit omringad av typ Boden och Piteå skulle man nog fått fylla på junislaget bara med egna grabbar, men nu har ju Schtaan inga orter stora nog att bära ett kommunalstyre i omgivningen och därför har Apstaden expanderat och är landets till storleken största kustkommun, bortåt femtio ggr större än Sthlm och dubbelt så stor som övriga kustkommuner i norra Sverige. Vilket kan få klent utrustade mellan ben och öron att få för sig att nästan alla de önskar kommer från Apstaden, typ Nisse är ju från grannkommunen, bara 40-50 mil härifrån, måste vara egen produkt ju. Men för oss normala handlar det ju snarare om olika förutsättningar i olika omgivningar.
Det smärtar mig dock att se hur Apklubben under ett antal år gått ned i åldrarna och rycker småpojkar i 15-16-årsåldern från deras naturliga omgivningar. Pojkarna kan ju bli smickrade av Apklubbens intresse och låta sig övertalas. Men vackert är det inte. Och tyvärr ökar ju kontinuerligt antalet artiklar som beskriver hur unga grabbar farit illa sedan de låtit sig övertalas att rovdriftas till Apstaden. Pojkar som mobbats i Apstadens hockeygymnasium där Apledare förbjudit dem att byta om med kamraterna utan förpassat dem till skrubbar och så vidare. Mycket trist. Gissningsvis många talanger som får sin ungdom saboterad på det viset och t o m ger upp en hockeykarriär eftersom de drabbas så hårt. Jag undrar om det inte är dags för förbundet att stifta en Lex Apan där man förbjuder Bagdad-Bobs att resa runt med sedelbuntar i fickorna för att slå dunster i ögonen på småpojkar genom att lova dem glans och ära men det för de flesta i stället blir en saboterad ungdom och en karriär som går i stå?
Detta om detta.
Åter till exporter från Luleå till NHL?
De tre största är förstås Tomas Holmström, Mikael Renberg och Mattias Öhlund. Pitekillar, skulle kanske en pensionär tänka, men det beror ju på att han inte begriper bättre, är ute efter att trolla eller har smakat starkt: troligen de tre i kombination.
Tomas lirade i Pite upp till 20-årsåldern, tog sedan ett år i Boden innan han kunde få plats i Luleå Hockey. Hos oss lirade han i två säsonger och slog igenom med dunder och brak och fick chansen i Detroit. Hör till saken att en självutnämnd s k expert Vennergarn eller vad han heter, förklarade att det var ett skämt, att Luleåspelaren Holmström skulle göra fiasko i NHL. 1027 NHL-matcher, 530 poäng och fyra Stanley Cup-ringar senare har Tomas visat vad experten går för.
Mikael Renberg utvecklades snabbare i Pite och fick redan som 17-åring debutera i Luleås elitserielag. Inom fyra säsonger hade han blivit så duktig att han kunde gå till NHL där det sedan blev 661 matcher och 464 poäng.
Ytterligare en grabb som redan som 17-åring blev för bra för div 1 i Pite och kunde plockas in i Elitserien för Luleå Hockey för att utvecklas vidare var Mattias Öhlund. Redan på tre säsonger i Luleå Hockey hade han utvecklats så fint att han kunde dra över till NHL där han därefter spelat 909 matcher med 343 poäng och faktiskt fortfarande är anställd som aktivt passiv.
Där har vi väl de tre klarast lysande stjärnorna av Luleåspelare som blivit stjärnor i NHL. En pensionär skulle mellan medicineringen kunna yla att "de är ju pitespelare juh" men efter den inledande beskrivningen av Norrbottens kustland förstår ju tänkande individer hur det llgger till: med tät tillgång till division 1-klubbar kunde pojkar få vara pojkar och spela med sina kamrater till det var dags att ta det större klivet och det mådde alla bra av; hade det inte funnits den chansen skulle de sökt sig till Luleå Hockey några år tidigare. Många spelare har kommit till oss i liknande situationer och några som de tre nämnda har vi kunnat utveckla vidare, andra inte.
Man kan förstås fråga sig varför inte de många Luleåpojkarna som glänsde under nittiotalet inte drog till NHL och blev stjärnor och det finns olika förklaringar till det. Den främsta förklaringen är förstås att det faktiskt var ovanligt att spelare drog till NHL från Sverige. I princip var det först när norrbottningen Börje Salming drog över på sjuttiotalet som NHL-fönstret började öppnas för Européer men fortsättningsvis var det inte så många som tog steget över Atlanten. Men med ändrad marknad - mångdubbelt fler NHL-klubbar, ändrade draft-kontraktsregler m m - har det numera exploderat och massor drar över för att bli "NHL-stjärnor" men många - t ex alla Apexporter i modern tid - har fastnat i AHL-träsket. En annan förklaring är att Luleågrabbar fick erbjudanden från NHL men faktiskt valde att tacka nej då man trivdes så bra i klubben och hemstaden. Inte så konstigt att toppen av listan över svenska spelare med flest elitseriematcher domineras av Luleåspelare. Det står ändå tämligen klart för de som hade koll på svenska elitserien under slutet 80 och 90-talet att många Luleågrabbar var sådana stjärnor att de under andra tider - som senaste åren - utan vidare gått till NHL för lukrativa kontrakt. Några hängde på tidigare, typ Hardy Åström från Luleå och Robert Nordmark, som ursprungligen från Kalix körde lite hos Köplustan och Pölsan innan han kom till Luleå och utvecklades till nivå att få NHL-kontrakt.
Ja, ungefär så. De nära grannorterna vid Norrbottens kustland Luleå-Piteå-Boden-Kalix har haft ett fint samarbete på juniorsidan där man respekterat varandra och inte rovdriftat talanger i unga åldrar då de bäst fått utvecklats hemma i lugn och ro med sina barndomskamrater, och det har kunnat fungera eftersom alla föreningar varit tillräckligt duktiga. Skulle det handlat om "storkommunen Apschtaan" hade pojkarna förstås tidigare behövt flytta på sig och då skulle galna pensionärer fått för sig att de varit från kommun Schtaan juh! Jag hoppas vi kan fortsätta agera så klokt i Norrbotten även om Apklubbens rovdrigt bland små pojkar i vårt närområde är trist, obehaglig och moraliskt tveksam.
Luleå Hockey har en uttalad målsättning att vara Norrbottens Elitlag och i det ingår att inte stjäla unga pojkar från andra väl fungerande föreningar i distriktet men när talangerna blivit tillräckligt mogna får de komma till oss för att utvecklas vidare och om möjligt utvecklas till fina A-lagsspelare och kanske nå ännu längre. Jag tycker att det är ett fint sätt att fungera och hoppas att det kan fortsätta så. Nu föds ju alla nära i Sunderbyn så vill man vara sådan kan man påstå dem "vara födda i Luleå" men att leta "Luleåanknytning" på samma sätt som pensionärer letar "Apanknytning" ter sig patetiskt. I så fall kunde man ju hävda att det är trevligt att det går bra för Niclas Hjalmarsson i Chicago, redan två Stanley Cup-ringar, alltid roligt när spelare från Luleå Hockey lyckas i NHL. Jag är stolt över att vi inte plockade över Mikael Renberg och Mattias Öhlund några år tidigare, som pojkar, utan lät dem utvecklas med sina barndomskamrater och tog in dem först som 17-åringar för att därefter på 3-4 år utveckla dessa fina killar till riktigt stora spelare som därefter kunde gå till NHL och bli stjärnor och rika på sin sport. För att inte tala om Tomas Holmström, en spelare som andra "experter" inte såg storheten i men Luleå gjorde det, gav honom chansen, utvecklade honom vidare och nu är han med fyra ringar formellt en av de mest lyckade svenska exporterna någonsin. Tillsammans med Stefan Persson, också en pitekille, men som aldrig hann lira för Luleå eftersom han slog igenom tidigare.
Visst lyckades Xet och Lindgren men till de höjder Holmström, Renberg och Öhlund nådde? Nej. Och vad har hänt med "alla spelare Apklubben levererat till NHL" i modern tid?
Ingenting ännu. Än så länge kan man inte påstå att ens någon tagit sig in i NHL. Jag tror nog att någon kan fixa det så småningom. Men har de talang nog att bli stjärnor där? Knappast. Eller, jag vågar faktiskt vara kategoriskt här: absolut inte. Någon eller några kanske får lira några säsonger och tjäna pengar, det finns ju så j-a många NHL-lag nu att de behöver spelare. Men har Apschtaan levererat Star Quality? Inte en chans. Den bild de målar upp av sig själva som en unikt utvecklande plantskola, levererande storstjärnor till NHL är visserligen korrekt, med undantag för en detalj: det handlar inte om Apschtaan. Utan om MooDoo.