Luleå HF

Den svenska hockeyeliten 1922-2014

När man diskuterar hockeyns historia i Sverige, och vill diskutera om man tillhört eliten under den historien, är det nödvändigt att ha en viss insikt om hur hockeyn i landet organiserats under denna tid.

Om någon hänvisar till bedrifter utförda för 50-60 år sedan kan man annars uppfatta att ”lag X tillhörde högsta serien, lag Y lyckades i slutspelet” att det motsvarar vad lag X eller lag Y skulle ha lyckats med under den struktur som gällt under senaste generationerna, dvs en elitserie med 12 lag varav 8 deltagit i slutspelet om SM, numera som matchserier på bäst av sju under kvartsfinal, semifinal och final, samt närmast under en Allsvensk serie på 16 lag inklusive att 0-2 lag avancerat från den nedersta eliten på 16 lag till den översta eliten på 12 lag årligen.

Så är det förstås inte.

Organisationen av hockeyn i Sverige har varierat väldigt från år till år men kan något så när beskrivas som tre perioder:

1.     1922-1948 Period 1: 26 säsonger av Oserien.

2.     1948-1974 Period 2: 26 säsonger av Försöksserien.

3.     1974-2014 Period 3: 40 säsonger av Elitserien (SHL)

Redigerad kommentar

När det gäller Oserien var det inledningsvis ingen ordning alls. Det handlade om ett lokalmästerskap för Stockholmsområdet bara, där Hammarby, Södertälje, AIK, Göta och Djurgården vann. Först spelade man en ”serie” med ett handfull lag men det varierade. En del år blev det bara 1-3 matcher spelade och man gick direkt till ”slutspel om svenskt Mästerskap. Till detta slutspel kunde andra kvarteslag från Stockholm bara anmäla sig och hoppade in. Ofta var det slutspel i form av en enkelserie, ibland körde man utslagning bäst av två o s v, det blev som det blev och en ”Svensk Mästare” utsågs. Ta t ex 1925. Då avbröts serien pga dåliga isar bestående av åtta lag där en del lag spelat en match bara, Sedan körde man ”SM-slutspel” för åtta klubbar. Södertälje och Västerås lirade bara totalt två matcher var under året, sista matchen gällde ”final” och där blev Södertälje ”svenska mästare”.

Fram till 1927 kallade man denna ”elitserie” för ”Klass 1”, därefter hetta den faktiskt ”Elitserien” fram till 1935, och sedan kallades den för ”Svenska serien” fram till 1948.

Det var alltså under lång tid i princip ett lokalmästerskap för Stockholm. Från 1944/45 breddade man till två serier: Division 1 Norra och Division 1 Södra, med sex lag i vardera. Fortfarande var det som regel bara Stockholmslag, men mot slutet av perioden plockades några ytterligare lag ibland med. Västerås hade ju redan gästspelat. Nu var Surahammar med något år, Mariefred, Sandviken eller Mora.

Sammanfattningsvis var det alltså ingen riktig ordning och reda på ”den svenska hockeyeliten under de första 26 säsongerna och det är förstås inte rättvist att kalla det där för en serie för landets elit. Jag kallar därför perioden för Oserien.

Under ”Svenska serien” utvecklades Divisions 2-grupper. I början av 40-talet fanns bara tre sådana men fram till 1948 hade 6-7 stycken bildats.

Inledningsvis var det förstås bara Stockholmslag väsentligen i Division 2 men det bildades en ”Division 2 Norra” där även lag från Gästrikland fick delta och snabbt dominerades den av Brynäs, Strömsbro, Gefle IF, Gävle godtemplare, Huge, Sandviken, Hofors, Sandviken.

Från 1945 släppte man också in ”Division 1 Dalagruppen” och lag som Mora, Leksand, Rättvik, Falun, Brage, Hedemora fick chans att delta i Elithockeyn.

Nu hade man alltså breddat uppfattningen om Sverige och lag från Gästrikland och Dalarna fick delta i seriesystemet och kunde avancera till högsta divisionen, den ”Svenska Serien”. Men där gick gränsen. Lag högre norrut, från den vildmark som övre halvan av Sverige innebar, släpptes inte in…