Luleå HF

Hm, lite nyheter med luleanknytning på hockeysverige. Först har lokalmedia - vilket i Djurgårns fall förstås är riksmedia - uttalat sig om laget. Man konstaterar att gårdarna inte har några målskyttar direkt men lyfter fram Truchno som en potentoell sådan:

"– På forwardssidan är väl Slava Truchno egentligen för gammal för att få ett genombrott, men han var totalt felanvänd i Luleå där de satte honom på en vinge där han skulle vara någon slags brunkare. Jag såg honom i Asplöven och där var han jättebra som center. Det känns som det finns mycket där som de inte fick ut i Luleå. Han är spännande."

Hm, ja kanske Truchno kan bi värdefull för DIF.Grejen var den att i fjolårets Luleå fanns rätt bra konkurrens och inte precis läge att anpassa laget efter trucken, men DIF-laget kan mycket väl dra mer nytta av honom. Inte så konstigt.

Sedan skriver Roobert Pettersson om Luleå och matcher i Karlstad, vilket förstås är obehaglig läsning.

Historiskt var Ulfven ett starkt lag som Luleå hade bekymmer med fast den underbara vändningen i kvartsfinalen 1993.

Luleå hade lirat 8 säsonger i Elitserien och de flesta gånger kommit på plats 3-4, virvelvindarna från Norrbotten hade gjort succé med blixtsnabb hockey och massor av mål. Men 1992-1993 kom vi bara sexa och i kvartsfinalen - bäst av tre - höll vi på att åka ut mot monsterulfven. Förlust i Karlstad i match 1, underläge 0-4 i returen i Luleå inför sista perioden. Folk rev säsongkorten och gick hem. Men så exploderade Luleå och vann sista perioden med 4-0 och vann sedan sudden. Det där höll i sig några underbara veckor. Luleå slog ut Warulfven, fortsatte med att fimpa Djurgårn i kvarten - tog alla vinstmatcher i sudd, vanligen genom gissa vem:-) - och blåste över Pölsan i final och gick fram till 2-0 i matcher (bäst av fem)...nja, nu var det ju Ulfven det gällde så jag slutar där.

Men efter den vändningen våren 1993 mot Warulfven ägde vi sönder Warulfven i åratal. Det höll i sig till våren 1997 då de tog oss i sudd i första finalmatchen i Luleå och sedan var det Warulfven som ägde oss hur länge som helst. Luleå fastnad på semifinalnivå och under 2000-talet än sämre genom att ofta åka redan i kvarten med 0-4 samtidigt som Warulfven gjorde motsatta resa och nästan prenumererade på finalplatser, ibland med vinst.

Och matchserien i Karlstad för oss blev katastrofal. Jag tror jag sammanställde bortåt 40 matcher i rad där vi fick stryk nästan alltid med siffrorna 3-2 och trots bara ett måls skillnad var vi ljusår från att ha någon chans där.

Så hände något. En bit in på 2000-talet började vi överraskande nog vinna matcher i Karlstad och det höll i sig flera år. 

Så kom senaste åren från 2010 och framåt. Luleå under Rönken firade triumfer överallt och speciellt borta var vi fruktansvärt effektiva. Lag som Pungen och HV spöade vi nästan alltid, Läjkrarna vann vi allt mot o s v. 

Men i Karlstad hade förbannelsen vaknat. Luleå var för jävla starka och ägde matcherna i Karlstad men - som dåvarande Warulfvstränaren förklarade saken - vi har för första gången nästan någonsin inte valt att "vi spelar vårt eget spel" utan anpassat oss efter Luleås för det är enda möjligheten att ha någon chans. Ulfvarne slet sig förtvivlade i försvaret, kastade sig och täckte skott, ryggsäckade och åkte skridskor förföljande varje lulespelare. Och i mål hade de spöket Salak som växte till en gigant just mot oss. Vi var bättre, t o m överlägset bättre. Men vi förlorade alltid, alltid, alltid.

Som Robert beskriver torskade vi i Karlstad sedan 2010 tio matcher i följd och lyckades bara peta in 4 mål på Ulfvarne under tiden. 

Nu talar vi seriespel - semifinalen 2013 var vi ju så grymma och omöjliga att besegra för Ulfven och vi vann båda matcherna i Karlstad då.

Men Karlstadsspöket är alltså tillbaka.

Tufft att bära med sig till kvällens match. Men alla spöken försvinner till slut. 

SHL behöver Djurgården?

Ja, det skriver en random "journalist" om i någon av tabloiderna idag. Jag har väl läst snart hundra sådana artiklar över åren och innehållet är ungefär detsamma. Det vill säga: jag har i stort sett aldrig läst ett korrekt argument som förklarat varför det skulle vara på det viset.

För det första slås man av att författarna bakom samtliga sådana artiklar är "journalister" som är placerade i Stockholm. Rosen och Vennerstrand har väl skrivit 5-10 artiklar var med den rubriken under åren.

I brist på andra förklaringar drar jag därför slutsatsen att rubriken kan översättas till
"Jag finns i Stockholm och tycker att det är kul om Djurgården spelar i SHL".

Och det kan jag ju förstå. Men så skriv då sanningen.

Har inte precis läst att lokaltidningarna i Luleå, Växjö, Jönköping, Övik m fl skriver "Viktigare att Djurgården finns i SHL än att vårt lag är med". Konstigt nog.

Fram till 60-talet var ju "högsta serien" mer eller mindre än Stockholmsserie i vilken man steg för steg släppte in fler lag. Efter att man utdelat SM i mer än trettio år släppte man t o m in lagen från övre Norrland. Nu har ju alla sådana där "klassiska" Stockholmslag som Göte, Atlas Koplo, Fredrikshof och vad de nu hette försvunnit, saknade av ingen, och under senare tid har riktigt stora klassiker som Hammarby, Södertälje och AIK oftast inte varit med, och vi har klarat oss ändå. 

Det är klart att om något lag från Stockholmsområdet är välkommet så är det just Djurgårn. De andra lagen är väsentligen sparkbollsorienterade numera. I Tälje är det tragiskt att se hur de unga generationerna av täljar skiter i hockeyn och hallen ekar tom; numera är det alla möjliga sparkbollslag som kör på. Bajen är förstås breda och med överallt men hockeyn är på dekis och man har en sparkbollspublik som är landets bästa, tycker iaf jag. Gnaget är sparkboll; när de nu varit med i SHL har de inte ens kunnat mobilisera hemmastöd på Hovet, jag har t o m varit med att se Luleås bortaklack dominera på Hovet mot Gnaget.

Samtidigt som Djurgården kan ha en fantsisk hockeypublik på Hovet: en vältrimmad klack imponerar på hela kortsidan och när de kommer igång får de med sig båda långsidorna inklusive slipsplatserna i ett stöd som inga andra arenor i hockeysverige kan motsvara.

Såvisst är det kul att Djurgårn är med fast det ska vara på egen kraft och sportslighet. Några stängda ligor vill jag inte höra talas om. 

Men samtidigt är läget för Djurgårn - som dominerande hockeyklubb i landets största stad - svårt eftersom man har extremt dåligt stöd av kommunen: de ekonomiska villkoren är mycket sämre än i små städer där kommunen ofta ger enormt stöd till sitt hockeylag: i Sthlm är det tvärtom. Tidigare har de ändå kunnat få stöd av folk med en massa pengar men det har nog sinat numera.

Samtidigt måste man fråga sig hur intressant Djurgårns hockey är för Sthlm? Visst drar de folk och har ofta bland de största publiksiffrorna bakom Köplustan som ingen slår. 

Men allt är relativt. Om Djurgårn drar 7-8 000 åskådare medan lagen i småstäder drar 5-6 000 får man förstås fråga sig var intresset är störst. Faktum är ju att lagen i småstäderna drar 20x så stor publik, räknat på underlaget. Det betyder ju att hockeyn för övikarna, Skellefteborna o s v för att inte tala Ängelholm, Leksand är extremt mycket viktigare än Djurgårn är för Stockholmarna. 

Själva kärnan av Djurgårns hockeysupportrar är förstås omfattande och hockeykompetent - men bortåt lika stor och kompetent hittar man i de mindre städerna. Sedan fylls ju storstadspubliken på med fler inte så kompetenta av typen folk som lika gärna kan gå på balett eller sparkboll.

Själv finns jag ju i Fjollträsk och för mig är det förstås extremt kul att se Djurgården-Luleå Hockey på Hovet. Men jag skulle aldrig drömma att påstå att om jag behöver något så är det Sverige som behöver det". 

Tycker faktiskt att det är kul att hockeyn breddats och ett antal år tillbaka var det hockeystämning när städer i sydbotten ville ha upp sina lag typ Halmstad Hammers, Växjö Lakers, Linköping clubbers och så vidare och just nu är ju några uppe, kul det. Det är något som Sverige behöver.