Jag tror alltså inte att regler, zebror, situationsrum och disciplinnämd räcker till för att hantera detta problem. Vi kan inte acceptera att spelare efter spelare invalidiseras av regelrätta händelser alternativt - som jag har känslan nu - att disciplinnämder glider på bedömningen och delar ut straff baserade på konsekvenser; ungefär som Emil Sylvegård justitiemördades och blev avstängd fastän det egentliga felet var att Trottoarkanten släppte in en skadad spelare på farligt område.
Det fordras att mer kompetenta bedömare tar sig an problemet och söker riktiga lösningar. Att zebror, "mediaexperter" och företrädare för hockeylag som antingen svartt-vitt ska försvara eller fördöma enskilda situationer är helt enkelt inte acceptabelt. Ett riktigt fungerande hockeyförbund skulle ta tag i detta.
MOBILT
· · 
M.Lemiux: håller med om att det är komplext och din synpunkt om open-ice är säkert viktig.
Jag tänker så här. Skaderisken för det våld det är frågan om beror på några olika saker.
VAR träffar smällen? Har det kanske blivit annorlunda numera, att spelarna har mindre respekt? Går man tillräckligt långt tillbaka lirade ju folk hockey utan hjälm, vakterna hade inte mask o s v. Tror att respekten successivt försvunnit när alla räknar med att vara skyddade och att "vanliga" tacklingar idag aldrig skulle ha inträffat längre tillbaka. Tidigare fanns också kunskapen spelare emellan att om någon inte visade respekt utan satte in något riktigt farligt på en motståndare skulle dennes kompisar hämnas, något som väsentligen plockats bort numera. Inte så länge sedan vi kunde ha en Bautin i båset och visste att det i sig innebar att motståndarna visade respekt: idag skulle en Bautin som gjorde ditt jobbplockas bort av disciplinnämnden i månader... Respekten och därmed omsorgen att inte alltför farligt gå på en motståndare har alltså seglat ut en del och kan man försvara sig med att "han gick lågt, han borde varit förberedd, det var inte meningen" kan man tillåta sig att allvarligt skada en motståndare. Se också Tollefsen och andra som kan orsaka situationer där spelare får vidriga skador fast de som orsakar skadorna försvarar sig - och blir försvarade av experter - att det var väl inte meningen att Ledins arm skulle trasas sönder, att Kabanov skulle få multipla revbensfrakturer o s v. Skador som tidigare sällan förekom, eftersom det fanns respekt.
Det här med tyngden. Egentligen är det inte kilo per kilo utan om dessa kilo är muskler eller fett men det i särklass viktigaste att det handlar om rörelseenergi. Dvs kilo x hastighet. Tacklas du av en 100 kg i slowmotion är det ingenting jämfört med en 80 kg i full fart. Folk är numera bättre tränade och farten är extremt mycket större. Detta är sannolikt den enskilt största orsaken till fler skador.
Folk är inte förberedda. Gamla spelare brukar lyfta detta som enda orsak vilket är fel men lite har det med saken att göra. Det är inte så många år sedan tjuvnyp förekom hela tiden och alla visste att de alltid måste vara på sin vakt mot sådant. Ta SM-finalen Luleå-Köplustan 1996, den som brukar beskrivas som den brutalaste någonsin. När man tittar på den nu är det tydligt att det delas ut tjuvsmällar hela tiden: alla är beredda på att åka på sådana och dela ut sådana när de får chansen. Efter några år när hockeyn skulle "rensas upp" och zebrorna blåser utvisningar så snart en klubba rör en motståndare o s v anpassar sig spelare och lag för att undvika att förlora matcher i utvisningsbåden. När det sedan etablerats får vi spelare som inte är förberedda på monstertacklingar - som du säger open ice - men egentligen varsom helst och vissa spelare som söker sådana blir hjältar i egna lagen, hatade av andra lagen, men sammantaget är de svåra olyckor på väg att inträffa. Och just detta att folk inte är förberedda beror också på att de hinner faktiskt inte - det går alldeles för fort och de som tidigare oattackerade kunde leka med puck en halv minut över större delen av isen - de är attackerade var som helst hela tiden numera; vi har en annan hockey.
Jag brukar ju syna speciella händelser för att identifiera de skyldiga men då och då har jag varit inne på att hockeyn utvecklats på ett sådant sätt att de skador som uppkommer även efter juste spel inte kan accepteras. Vi kan inte vännja oss vid en hockey där match efter match slutar med att folk rullas ut på bår eller ådrar sig hjärnskador och men för sitt fortsatta liv medan alla förklarar att "det var inget fel begånget; hade han bara sett upp bättre/varit större/varit försiktigare hade han sluppit bli vårdpaket...
Jag kan se många år tillbaka när jag såg en match där Scott Stevens satte in en perfekt tackling på Eric Lindros, en tackling som nog var den värsta av de som avslutade Lindros karriär. Där och då hävdade jag att det var absolut oacceptabelt men alla andra som diskuterade - och det var kompetenta bedömare - menade att det var en perfekt och vacker tackling av Stevens.
Eric skulle ta sig in mellan två Jersery-spelare vid blå och när han gör det måste han snabbt kasta sig farmåt och bli lägre. Stevens hade insett att det skulle ske och redan fem sekunder innan samlat sig genom att ta sats och få upp hastighet mot det trånga utrymme där han visste att Lindros skulle komma. Dessutom kom Stevens ihopkrupen, dold för att i sista sekund kasta sig uppåt ungefär som en sjutkastare exploderar. Stevens har då egna armar efter sidorna och kommer upp med en enorm fart men tekniskt skicklig har han skridskorna i isen. Tacklingen är helt perfekt och juste men det blir förstås en extremt kraftig smäll mot Lindros kropp och huvud och följden blir att Lindros smälls omkull mot isen och hans huvud studsar hång på gång mot isen. En hjälm räcker förstås inte som skydd där; utan hjälm hade han slagit ihjäl sig; med hjälm blir "bara" följden hjärnskador och avslutad karriär. Som konsekvens av en juste och vacker tackling...
Skulle bara spelarna haft respekt och värnat om motståndarnas hälsa hade vi inte haft några problem. Men hockeyn är en fysisk sport och den intensitet som numera präglar hockeyn innebär att den blir alltmer skadeorsakande på ett sätt vi inte kan acceptera. Jag kan inte ge någon lösning men avgörande för att komma framåt är att vi i första hand är klara över problemet.