Den moderna hockeyn, del 2
För att förstå detta behöver vi förstå bakgrunden och identifiera de avgörande förändringar som lett fram till vad vi nu har.
1975-2001
Elithockeylagen dominerades tidigare av lokala spelare som kryddades med några spelare som sökt sig eller värvats till laget, kompletterat med ett fåtal väl valda importspelare som blev trogna den svenska klubb de hamnat i. Det lag som kunde samla ett antal starka egna spelare och dessutom hade en stark målvakt kunde vinna SM. Så var det sedan starten av svensk elithockey – som föddes genom att Elitserien etablerades 1975 - och så fortsatte det till början av 2000-talet. Luleå mötte då Djurgårn ett par semifinaler i rad och förlorade mot det DIF som därefter vann SM. Luleås lag dominerades av spelare som lirat i Luleå hela sin karriär – ett stort antal av dem nådde 500-1000 matcher för Luleå, och DIF dominerades av Stockholmskillar. Med i toppen på den tiden var Warulfven som väsentligen hade värmlänningar, speciellt från Karlstad och många av deras spelare var sådana som varit över Atlanten men sedan kommit hem till la famiglia för att köra sista åren hemma.
Men ungefär där tog den hockeyn väsentligen slut. I fortsättningen ökade rekryteringen av svenska spelare utomlands vilket innebar att klubbarna som regel tappade de stjärnor de fick fram och därför inte längre kunde konkurrera som de tidigare gjort. Det var nya tider med nya förutsättningar. Under nästan ett decennium framöver innebar det att bara de klubbar som kunde möta dessa villkor på något sätt kunde hänga med i den absoluta toppen.
2002-2009
De lag som dominerade under den här perioden var i första hand Warulfven och HV-71, därefter Värsta Köplustan med uppstickaren Pungen som joker.
Warulfven och Köplustan byggde hela sitt koncept på att köpa spelare. De spelare som slog igenom i andra lag och blev stjärnor men inte tillräckligt stora för export över Atlanten fick omedelbart hemliga bud om fördubblade löner av Loobens Warulfv och Köplustan. Looben begrep ju hockey och köpte bäst med följd att Ulfven nästan alltid lirade final och ibland vann, medan Köplustan som styrdes av sparkbollsledare som inte begrep hockey lyckades ibland men kollapsade oftare.
HV-71 köpte också en del men hade fortfarande en bas av Jönköpingskillar som var jävligt duktiga och som stannade kvar i HV och de kryddade sitt lag av ett mindre antal inköpta exporter, som regel finnar, som var mycket väl valda att passa in och komplettera laget och dessa importer liksom HVs bästa Jönköpingskillar var riktigt j-a duktiga och kunde mycket väl ha spelat i NHL i stället; inte varit stjärnor men absolut skulle dugt på hög nivå. Som jag förstår det valde HV att ge väldigt höga löner till ett antal spelare för att säkra att man alltid hade en extremt duktig förstafemma och PP-uppsättning.
Pungen var snarast en rookie av köpeklubbsklass. Man handlade och handlade och nådde högt men aldrig ända fram. Det år man skulle ha vunnit drabbades man oturligt av att stjärnorna gick ut och gangbangade på Stureplan och fick fly landet.
I princip såg det ut så där i toppen hela tiden plus lite inslag av annat t ex av Timrå som fick ett antal år då man utmanade starkt med ett eget lag och om man haft samma ekonomiska muskler som de övriga hade kunnat förstärka med fler stjärnor och blivit mästare. Och så MooDoo som ett år lyckades få ihop allt och bröt igenom dominansen från de tre stora.
2010?
Därmed har vi avhandlat bakgrunden och nu går vi över i det nya skedet. Den moderna hockeyn!
MOBILT
· · 
Den moderna hockeyn, del 1
Jag läser de självutnämnda experternas analys i media nu, sedan Växjö Lakers vunnit SM 2015 och slås av hur okunnigt de tolkar vad som hänt och vad som kommer att hända i framtiden. Man borde ju inte förvånas eftersom man i åratal tagit del av deras okunniga uttalanden.
Så konstigt är det förstås inte. Mycket få journalister har följt hockeyn under lång tid och borde ha en överblick för att förstå – men dessa är som regel långt ifrån tillräckligt kunniga och talangfulla för att begripa. Nog finns det kunnigt folk men som regel sådana som fokuserar lokalt på en klubb och vanligen inte ser hockeyn i stort. För övrigt har speciellt hockeyn drabbats av ”moderna journalister” dvs sådana som inte kan något om hockey och sällan ens kan skriva begriplig svenska. De levererar inte bättre än en 14-årig PRAO-elev skulle kunna göra lika bra. Vanligen blir det bara information om antal mål och skott typ, när de inte hittar någon ”affär” att skriva om, eller något kontroversiellt uttalande av en s k expert, vilka som regel inte är riktiga experter utan bara har spelat hockey tidigare och då, av ”modern media” per definition är ”experter” hur korkade de än är. Den genomsnittliga standarden på medias hockeybevakning är således i nivå av medias bevakning av dokusåpor med viktig information av typen Baren-Sandra guppade under täcket eller Robinson-Nisse var full och slogs.
Numera dränks ju nätet också av andra, som kan sprida sin ”expertis” till alla andra genom nätet på hockeyplank och numera alltmer genom ännu nyare sociala medier. Är dessa ”experter” på hockey? Nej, naturligtvis inte; varför skulle de vara det? Däremot är de självklart subjektiva eftersom anledningen till att de skriver är att de sympatiserar med ett speciellt lag och för därför i första hand fram åsikter med utgångspunkten att deras lag är bäst, vilket de ”bevisar” genom att plocka in lite filtrerat material från ovan nämnda media, vilket – som vi nyss avhandlat – är värdelöst.
Jag menar alltså att det i stort är en okunnig bild av vad som hänt inom svensk hockey som förs fram. Däremot finns det många som varit med, begripit vad som hänt och som då och då förklarar detta. Men det dränks i all annan skit som dominerar.
Så. Dags att sammanställa den riktiga historien om den moderna hockeyn.
Här kommer den!