Luleå HF

Den moderna hockeyn, del 2

För att förstå detta behöver vi förstå bakgrunden och identifiera de avgörande förändringar som lett fram till vad vi nu har.

1975-2001

Elithockeylagen dominerades tidigare av lokala spelare som kryddades med några spelare som sökt sig eller värvats till laget, kompletterat med ett fåtal väl valda importspelare som blev trogna den svenska klubb de hamnat i. Det lag som kunde samla ett antal starka egna spelare och dessutom hade en stark målvakt kunde vinna SM. Så var det sedan starten av svensk elithockey – som föddes genom att Elitserien etablerades 1975 - och så fortsatte det till början av 2000-talet. Luleå mötte då Djurgårn ett par semifinaler i rad och förlorade mot det DIF som därefter vann SM. Luleås lag dominerades av spelare som lirat i Luleå hela sin karriär – ett stort antal av dem nådde 500-1000 matcher för Luleå, och DIF dominerades av Stockholmskillar. Med i toppen på den tiden var Warulfven som väsentligen hade värmlänningar, speciellt från Karlstad och många av deras spelare var sådana som varit över Atlanten men sedan kommit hem till la famiglia för att köra sista åren hemma.

Men ungefär där tog den hockeyn väsentligen slut. I fortsättningen ökade rekryteringen av svenska spelare utomlands vilket innebar att klubbarna som regel tappade de stjärnor de fick fram och därför inte längre kunde konkurrera som de tidigare gjort. Det var nya tider med nya förutsättningar. Under nästan ett decennium framöver innebar det att bara de klubbar som kunde möta dessa villkor på något sätt kunde hänga med i den absoluta toppen.

2002-2009
De lag som dominerade under den här perioden var i första hand Warulfven och HV-71, därefter Värsta Köplustan med uppstickaren Pungen som joker.

Warulfven och Köplustan byggde hela sitt koncept på att köpa spelare. De spelare som slog igenom i andra lag och blev stjärnor men inte tillräckligt stora för export över Atlanten fick omedelbart hemliga bud om fördubblade löner av Loobens Warulfv och Köplustan. Looben begrep ju hockey och köpte bäst med följd att Ulfven nästan alltid lirade final och ibland vann, medan Köplustan som styrdes av sparkbollsledare som inte begrep hockey lyckades ibland men kollapsade oftare. 

HV-71 köpte också en del men hade fortfarande en bas av Jönköpingskillar som var jävligt duktiga och som stannade kvar i HV och de kryddade sitt lag av ett mindre antal inköpta exporter, som regel finnar, som var mycket väl valda att passa in och komplettera laget och dessa importer liksom HVs bästa Jönköpingskillar var riktigt j-a duktiga och kunde mycket väl ha spelat i NHL i stället; inte varit stjärnor men absolut skulle dugt på hög nivå. Som jag förstår det valde HV att ge väldigt höga löner till ett antal spelare för att säkra att man alltid hade en extremt duktig förstafemma och PP-uppsättning.

Pungen var snarast en rookie av köpeklubbsklass. Man handlade och handlade och nådde högt men aldrig ända fram. Det år man skulle ha vunnit drabbades man oturligt av att stjärnorna gick ut och gangbangade på Stureplan och fick fly landet.

I princip såg det ut så där i toppen hela tiden plus lite inslag av annat t ex av Timrå som fick ett antal år då man utmanade starkt med ett eget lag och om man haft samma ekonomiska muskler som de övriga hade kunnat förstärka med fler stjärnor och blivit mästare. Och så MooDoo som ett år lyckades få ihop allt och bröt igenom dominansen från de tre stora.

2010?

Därmed har vi avhandlat bakgrunden och nu går vi över i det nya skedet. Den moderna hockeyn!

Den moderna hockeyn, del 3

Den helt dominerande förutsättningen till vad som händer närmaste fem åren är att exporten av svenska spelare till utlandet exploderar. 

I NHL har alla lyckade svenska importer givit ett så gott cred till svenskar och det utvidgade NHL rekryter allt fler – inte bara som tidigare de bästa för att ta in dem i NHL utan allt fler chansningar som placeras i skitligan AHL för att eventuellt kunna spela sig upp till NHL. Dessutom väljer allt fler svenska junisar att redan tidigt ta sig över Atlanten för att via skol- och junisligor ta sig in den vägen.

Vidare har KHL sponsrat at ryska ruffelmiljardärer tagit upp kampen med NHL och erbjuder stora pengar till svenska stjärnor och fyller också på med möjligheter för svenskar på något lägre nivå.

Dessutom har ligorna nere på kontinenten fortsatt och ökat rekryteringen av svenskar som erbjuds konkurrenskraftiga löner, dvs högt över vad de svenska lagen betalar.

Vad innebär detta?

Ja naturligtvis att den svenska elithockey som vi tidigare känt den för alltid är borta. Numera har man ju tappat räkningen på hur många svenskar som spelar utomlands men det handlar om >150 spelare och majoriteten av dessa spelar i de bästa ligorna till höga löner.  Genomsnittligt innebär det förstås att varje elitlag i Sverige tappat >10 spelare till utlandet. Visst, de bästa spelade tidigare i NHL, men spelarförlusterna hade exploderat. Kolla in ett lag som Djurgårn, exempelvis, och se hur många Stockholmare som spelar utomlands: hade det inte skett skulle Djurgårn förstås fortfarande vara ett topplag; nu ramlade de i stället ur Elitserien.

Allt detta har inneburit att elithockeylag i Sverige inte längre kan utvecklas och underhållas på det sätt som gällt sedan 1975, ej heller ens efter de modifikationer som gällde fram till 2010. Nu krävs nya strategier för att 

a) fylla laget med värvade spelare och

b) ha ekonomiska muskler för detta.

Det här är ju delvis vad som hade gällt tidigare under 2000-talet och så hade Warulfven och Köplustan agerat länge. Men de hade värvat ihjäl sig. Warulfven misslyckades allt mer i den svårare konkurrensen och de hopvärvade legoknektslagen hos Ulfven började falla ihop varpå de värvade mer och dyrare. Följden blev att Ulfvens tidigare så starka ekonomi kollapsade. Man fick sparka anställda och man fick starta en A-junislag igen för att på sikt få fram egna spelare i stället för att bara köpa färdiga. Men nu är man nere och för första gången på urminnes tider fick man inte ens spela slutspel.

Detsamma gällde storköpeklubben Köplustan som hotades av ekonomiska svårigheter och nästan blev konkursmässiga. I många år hade Köplustan haft landets bästa junisar men de hamnade nästan konsekvent i andra klubbar eftersom Lustan köpte färdiga spelare från andra klubbar utan att bry sig om prislappen. Nu förklarade Lustan attd e skulle satsa på att få upp sina egna junisar och anställde en Roger som – delvis falskeligen – ansågs vara en klippa på att utveckla junisar.

Det tredje topplaget HV-71 föll något in i detsamma för när den gedigna stommen började försvinna sökte man köpa nytt men nu var det svårare i den tuffare konkurrensen; HV köpte, misslyckades att få ihop fungerande lag och fick köpa många nya extraspelare till dyra pengar för att hålla sig kvar i serien.

Stockholmslagen – tidigare starka på spelare och på ekonomi – drabbades ännu hårdare. Pengarna sinade. I Fjollträsk var man tvungen att leva på frivilliga sponsorer eftersom det kommunala stödet i princip inte existerade utan snarare handlade om straff där klubbarna dränerades på pengar för dyra arenakostnader och liknande.

Övriga lag ute i landet hade varit tvungna att följa med de andra och satsa på nya arenor och på att bygga upp starkare ekonomier. Nya hallar innebar möjlighet till större publik och därmed högre inkomster men samtidigt en svettigare och större ekonomi att hantera. Visserligen gick Cmore in och sponsrade lagen med 25-30 miljoner per lag och år, men samtidigt innebar det att arenorna inte fylldes – folk kunde ju enklare och billigare följa matcherna på nätet och på TV.

Följden av ovanstående blev att nya lag och nya aktörer ute i riket fick allt större chanser att blanda sig i leken och ta sig in i elithockeyn. Om de kunde mobilisera ett starkt lokalt ekonomiskt stöd och dessutom finna nya vägar att bättre fylla lagen i den hårdnade konkurrensen och lägre nivån på svensk elithockey som den extrema flykten av svenska spelare inneburit.

Plötsligt lyckades lag med starkt lokalt stöd – som regel av den egna kommunen – få resurser att blanda sig i striden om topplaceringar. Att Apan haft en stark kommunal uppbackning är ett faktum och på så sätt kunde man ta sig in i elitserien igen och nå hög nivå. Men det lyckades också för Trottoarkanten och för helt nya rookiegäng som Växjö Läjkers och Öret.

Sammanfattningsvis. Den exploderande flykten av svenska spelare utomlands innebar att förutsättningarna för de svenska hockeylagen helt förändrades och för att hänga med var man tvungen att kunna fylla lagen av nya spelare på något vis.

Den tidigare västsvenska doktrinen – använd av Warulfven och Köplustan – att bara köpa färdiga spelare till dyra pengar kollapsade. Det krävdes mer intelligenta strategier för att lyckas.

Tre lag hittade sådana strategier och lyckades.