Luleå HF

Den moderna hockeyn, del 3

Den helt dominerande förutsättningen till vad som händer närmaste fem åren är att exporten av svenska spelare till utlandet exploderar. 

I NHL har alla lyckade svenska importer givit ett så gott cred till svenskar och det utvidgade NHL rekryter allt fler – inte bara som tidigare de bästa för att ta in dem i NHL utan allt fler chansningar som placeras i skitligan AHL för att eventuellt kunna spela sig upp till NHL. Dessutom väljer allt fler svenska junisar att redan tidigt ta sig över Atlanten för att via skol- och junisligor ta sig in den vägen.

Vidare har KHL sponsrat at ryska ruffelmiljardärer tagit upp kampen med NHL och erbjuder stora pengar till svenska stjärnor och fyller också på med möjligheter för svenskar på något lägre nivå.

Dessutom har ligorna nere på kontinenten fortsatt och ökat rekryteringen av svenskar som erbjuds konkurrenskraftiga löner, dvs högt över vad de svenska lagen betalar.

Vad innebär detta?

Ja naturligtvis att den svenska elithockey som vi tidigare känt den för alltid är borta. Numera har man ju tappat räkningen på hur många svenskar som spelar utomlands men det handlar om >150 spelare och majoriteten av dessa spelar i de bästa ligorna till höga löner.  Genomsnittligt innebär det förstås att varje elitlag i Sverige tappat >10 spelare till utlandet. Visst, de bästa spelade tidigare i NHL, men spelarförlusterna hade exploderat. Kolla in ett lag som Djurgårn, exempelvis, och se hur många Stockholmare som spelar utomlands: hade det inte skett skulle Djurgårn förstås fortfarande vara ett topplag; nu ramlade de i stället ur Elitserien.

Allt detta har inneburit att elithockeylag i Sverige inte längre kan utvecklas och underhållas på det sätt som gällt sedan 1975, ej heller ens efter de modifikationer som gällde fram till 2010. Nu krävs nya strategier för att 

a) fylla laget med värvade spelare och

b) ha ekonomiska muskler för detta.

Det här är ju delvis vad som hade gällt tidigare under 2000-talet och så hade Warulfven och Köplustan agerat länge. Men de hade värvat ihjäl sig. Warulfven misslyckades allt mer i den svårare konkurrensen och de hopvärvade legoknektslagen hos Ulfven började falla ihop varpå de värvade mer och dyrare. Följden blev att Ulfvens tidigare så starka ekonomi kollapsade. Man fick sparka anställda och man fick starta en A-junislag igen för att på sikt få fram egna spelare i stället för att bara köpa färdiga. Men nu är man nere och för första gången på urminnes tider fick man inte ens spela slutspel.

Detsamma gällde storköpeklubben Köplustan som hotades av ekonomiska svårigheter och nästan blev konkursmässiga. I många år hade Köplustan haft landets bästa junisar men de hamnade nästan konsekvent i andra klubbar eftersom Lustan köpte färdiga spelare från andra klubbar utan att bry sig om prislappen. Nu förklarade Lustan attd e skulle satsa på att få upp sina egna junisar och anställde en Roger som – delvis falskeligen – ansågs vara en klippa på att utveckla junisar.

Det tredje topplaget HV-71 föll något in i detsamma för när den gedigna stommen började försvinna sökte man köpa nytt men nu var det svårare i den tuffare konkurrensen; HV köpte, misslyckades att få ihop fungerande lag och fick köpa många nya extraspelare till dyra pengar för att hålla sig kvar i serien.

Stockholmslagen – tidigare starka på spelare och på ekonomi – drabbades ännu hårdare. Pengarna sinade. I Fjollträsk var man tvungen att leva på frivilliga sponsorer eftersom det kommunala stödet i princip inte existerade utan snarare handlade om straff där klubbarna dränerades på pengar för dyra arenakostnader och liknande.

Övriga lag ute i landet hade varit tvungna att följa med de andra och satsa på nya arenor och på att bygga upp starkare ekonomier. Nya hallar innebar möjlighet till större publik och därmed högre inkomster men samtidigt en svettigare och större ekonomi att hantera. Visserligen gick Cmore in och sponsrade lagen med 25-30 miljoner per lag och år, men samtidigt innebar det att arenorna inte fylldes – folk kunde ju enklare och billigare följa matcherna på nätet och på TV.

Följden av ovanstående blev att nya lag och nya aktörer ute i riket fick allt större chanser att blanda sig i leken och ta sig in i elithockeyn. Om de kunde mobilisera ett starkt lokalt ekonomiskt stöd och dessutom finna nya vägar att bättre fylla lagen i den hårdnade konkurrensen och lägre nivån på svensk elithockey som den extrema flykten av svenska spelare inneburit.

Plötsligt lyckades lag med starkt lokalt stöd – som regel av den egna kommunen – få resurser att blanda sig i striden om topplaceringar. Att Apan haft en stark kommunal uppbackning är ett faktum och på så sätt kunde man ta sig in i elitserien igen och nå hög nivå. Men det lyckades också för Trottoarkanten och för helt nya rookiegäng som Växjö Läjkers och Öret.

Sammanfattningsvis. Den exploderande flykten av svenska spelare utomlands innebar att förutsättningarna för de svenska hockeylagen helt förändrades och för att hänga med var man tvungen att kunna fylla lagen av nya spelare på något vis.

Den tidigare västsvenska doktrinen – använd av Warulfven och Köplustan – att bara köpa färdiga spelare till dyra pengar kollapsade. Det krävdes mer intelligenta strategier för att lyckas.

Tre lag hittade sådana strategier och lyckades.

Den moderna hockeyn, del 4

Tre lag hittade nya nischer att kunna rekrytera dugliga spelare till laget.

Apan

Nu vill jag omedelbart krossa den myt som Apan själv fört fram och som okritiska journalister köpt: att Apan bygger sitt lag på egna Skellefteåpojkar som utvecklas till stjärnor som följd av en utmärkt pojk- och juniorhockey och en spelfilosofi som genomsyrar klubben från pojklag till A-lag. Så är det inte. Visst har Apan fyllt på A-laget med duktiga spelare från juniorlaget men den egentligen orsaken till att de fått fram så bra juniorer är en helt annan.

Apan såg till att kartlägga de bästa hockeyspelarna bland pojkar i Västerbotten och Norrbotten redan när pojkarna gick i sjuan-nian av grundskolan, dvs i 13-15 års ålder. Och kontaktade dessa unga pojkar för att rekrytera dem till hockeygymnasiet i Skellefteå – som drevs av Apan själv - och därmed in i Apans lag om de blev tillräckligt duktiga. Visst. Redan tidigare hade duktiga pojkar sökt sig till de städer som hade hockeygymnasium, som regel till närmaste stad och närmaste storklubb. Men klubbarna själva gjorde inte mycket för att styra pojkarna till ”sitt gymnasium” utan det där skötte sig självt och pojkarnas val baserades i mångt och mycket på närheten till familj och vänner. Men Apan identifierade denna nisch och tog den tomma platsen som rekryterare av pojkar i 15-årsåldern.

Apan kontaktade pojkarna och deras familjer och förklarade att de identifierat dennes talang och trodde på grabben, att han i en miljö där man trodde på honom och satsade på honom kunde utvecklas till NHL-stjärna och en tryggad framtid.

Det här var otroligt billiga köp. Pojkarna kunde övertalas framför allt av de lovord som ströddes över dem och ekonomiskt kunde löften om fria klubbor och utrustning räcka. Att det var ett svårt steg att lämna familj, vänner och trygghet och flytta 10-20-40 mil för att klara sig själv bekymrade inte Apan. Några grabbar lyckades, andra lyckades inte. Ett antal historier har ju sipprat ut om hur pojkar behandlats illa, ja t o m mobbats av Apledare å det grövsta och det är tragisk läsning. Men tillräckligt många lyckades och Apans A-lag fylldes av duktiga junisar från de ”egna” leden.

Jag har flera gånger visat att det ligger till på det här viset genom att visa upp hur Apans junisar till helt dominerande del är sådana som man rekryterat som 14-16-åringar medan inslaget av Skellefteåpojkar är mycket begränsat.

Luleå
Luleå valde en annan väg. Med Rönken som ny huvudtränare, kommen från två år som bas i allsvenska Almtuna och med Osten som sportchef också han med erfarenhet av allsvenskan hade man bästa förutsättningar att identifiera allsvenska spelare som skulle kunna utvecklas och fungera utmärkt i Elitserien.

Till att börja med rekryterade man Pär Arlbrandt och Niklas Olausson från Västerås, en duo som var starkt dominerande i poängligorna i allsvenskan, men som övriga elitlag ansåg inte alls dög för Elitserien. Arlbrandt hade redan ”fått chans” i två eliserieklubbar som förklarat att han dög inte; parkompisen Olausson var för ”långsam” för att hänga med.

Rönken och Osten visste bättre. Plockade in grabbarna och det blev succé direkt. Pojkarna rumsterade år efter år på toppositioner i poängligorna, blev landslagsspelare och lirar nu utomlands till höga löner och har en tryggad ekonomisk framtid.

Och detsamma upprepade man år efter år. Luleås nisch att bättre än andra identifiera blivande stjärnor i Allsvenskan och utveckla dem till deras fulla potential fortsatte. Många fler gick därefter liknande väg som de först nämnda, som Simon Hjalmarsson, Sebastian Enterfeldt, Elias Fälth, Lukas Kilström, och så har vi Linus Klasen, också rekryterad från Allsvenskan. Klasen är ju en annan historia förstås, redan etablerad från Elitserien och NHL men som levde nästan uteslutande på en extrem talang och som valde att komma till Luleås fina utveckling för att under några år utvecklas vidare på ett seriöst sätt för att bli en betydligt mer komplett stjärna – vilket lyckades utmärkt. Inte så konstigt att allsvenska talanger som Daniel Zaar och Dennis Everberg inför senaste säsongen tackade nej till Apan för att i stället välja Luleås välkända utveckling av allsvenska talanger till riktiga stjärnor. 

Läjkers
När sedan tröskeln på max två nordamerikaner i svenska lag eliminerades öppnades ett helt nytt fält. De svenska lagen fick chans att plocka in fler duktiga spelare som inte fick chans i NHL, som regel eftersom de inte var stora nog: NHL är ju så extremt töntigt att de rekryterar spelare efter 1) tyngd och längd 2) skicklighet vilket innebar att det fanns mycket att hämta i AHL, eller ”AHL-spelare” som redan fanns i Europa. Flera svenska lag har satsat bra, t ex Öret och Pungen, för att plocka in riktigt bra nordamerikaner på sistone.

Men bäst i klassen var Läjkers. Överlägset bäst i klassen t o m. Först hade de hämtat Linus Omarks lekkamrat från Oilers AHL-lag; Liam Reddox och sedan fortsatte de att fylla på. Men betydligt bättre än andra genom en extremt noggrant genomtänkt scouting där man inte bara identifierade duktiga spelare utan dessutom hur just denne spelare skulle kunna komplettera Läjkers och framför allt: om spelaren var en person med en karaktär som skulle passa i Växjö Läjkers.

Läjkers lyckades därigenom plocka in >5 nordamerikaner, som spelare för spelare inte tillhörde topparna bland de nordamerikaner som rekryterades – men som sammantaget i ett lag var överlägsna det som andra plockat in. 

Dessutom fyllde man på med duktiga finnar. Detta inleddes genom att man värvade legenden Tomi Kallio – som Värsta Köplustans sparkbollsledare fått för sig att sparka – och med Kallio som draglok fostrade man in allt fler perfekta finnar för Läjkers. 

Den här extremt lyckade satsningen, signerad sportchefen Henrik Evertsson med stöd av tränaren Sam Hallam, innebar att Läjkers – i det öppna läget som den minskade konkurrensen i den av spelarflykt krossade elitserien SHL – innebar inte bara att Läjkers tog sig upp i högsta serien utan dessutom på bara några år etablerade sig som topplag och vann SM för några dagar sedan!

Mitt i allt detta finns det fortfarande supportrar som gnäller om ”köpelag” med en terminologi som är 10-20-30 år gammal och fullständigt meningslös att använda sig av, när vi ska diskutera modern hockey i Sverige. Jag har själv emellanåt kört sådant tugg, men väsentligen mest i syfte att påpeka att t ex Apan också är ett köpelag. Vilket vi alla är.

Men den morerna elithockeyn i Sverige handlar inte enbart om att hitta nsicher som andra missat eller skött dåligt för att hitta passande spelare till sitt lag.

Hockeyn har också genomgått en remarkabel förändring. Och för det kan vi tacka en enda person som haft en enorm betydelse för modern svensk hockey.