Luleå HF

Den moderna hockeyn, del 4

Tre lag hittade nya nischer att kunna rekrytera dugliga spelare till laget.

Apan

Nu vill jag omedelbart krossa den myt som Apan själv fört fram och som okritiska journalister köpt: att Apan bygger sitt lag på egna Skellefteåpojkar som utvecklas till stjärnor som följd av en utmärkt pojk- och juniorhockey och en spelfilosofi som genomsyrar klubben från pojklag till A-lag. Så är det inte. Visst har Apan fyllt på A-laget med duktiga spelare från juniorlaget men den egentligen orsaken till att de fått fram så bra juniorer är en helt annan.

Apan såg till att kartlägga de bästa hockeyspelarna bland pojkar i Västerbotten och Norrbotten redan när pojkarna gick i sjuan-nian av grundskolan, dvs i 13-15 års ålder. Och kontaktade dessa unga pojkar för att rekrytera dem till hockeygymnasiet i Skellefteå – som drevs av Apan själv - och därmed in i Apans lag om de blev tillräckligt duktiga. Visst. Redan tidigare hade duktiga pojkar sökt sig till de städer som hade hockeygymnasium, som regel till närmaste stad och närmaste storklubb. Men klubbarna själva gjorde inte mycket för att styra pojkarna till ”sitt gymnasium” utan det där skötte sig självt och pojkarnas val baserades i mångt och mycket på närheten till familj och vänner. Men Apan identifierade denna nisch och tog den tomma platsen som rekryterare av pojkar i 15-årsåldern.

Apan kontaktade pojkarna och deras familjer och förklarade att de identifierat dennes talang och trodde på grabben, att han i en miljö där man trodde på honom och satsade på honom kunde utvecklas till NHL-stjärna och en tryggad framtid.

Det här var otroligt billiga köp. Pojkarna kunde övertalas framför allt av de lovord som ströddes över dem och ekonomiskt kunde löften om fria klubbor och utrustning räcka. Att det var ett svårt steg att lämna familj, vänner och trygghet och flytta 10-20-40 mil för att klara sig själv bekymrade inte Apan. Några grabbar lyckades, andra lyckades inte. Ett antal historier har ju sipprat ut om hur pojkar behandlats illa, ja t o m mobbats av Apledare å det grövsta och det är tragisk läsning. Men tillräckligt många lyckades och Apans A-lag fylldes av duktiga junisar från de ”egna” leden.

Jag har flera gånger visat att det ligger till på det här viset genom att visa upp hur Apans junisar till helt dominerande del är sådana som man rekryterat som 14-16-åringar medan inslaget av Skellefteåpojkar är mycket begränsat.

Luleå
Luleå valde en annan väg. Med Rönken som ny huvudtränare, kommen från två år som bas i allsvenska Almtuna och med Osten som sportchef också han med erfarenhet av allsvenskan hade man bästa förutsättningar att identifiera allsvenska spelare som skulle kunna utvecklas och fungera utmärkt i Elitserien.

Till att börja med rekryterade man Pär Arlbrandt och Niklas Olausson från Västerås, en duo som var starkt dominerande i poängligorna i allsvenskan, men som övriga elitlag ansåg inte alls dög för Elitserien. Arlbrandt hade redan ”fått chans” i två eliserieklubbar som förklarat att han dög inte; parkompisen Olausson var för ”långsam” för att hänga med.

Rönken och Osten visste bättre. Plockade in grabbarna och det blev succé direkt. Pojkarna rumsterade år efter år på toppositioner i poängligorna, blev landslagsspelare och lirar nu utomlands till höga löner och har en tryggad ekonomisk framtid.

Och detsamma upprepade man år efter år. Luleås nisch att bättre än andra identifiera blivande stjärnor i Allsvenskan och utveckla dem till deras fulla potential fortsatte. Många fler gick därefter liknande väg som de först nämnda, som Simon Hjalmarsson, Sebastian Enterfeldt, Elias Fälth, Lukas Kilström, och så har vi Linus Klasen, också rekryterad från Allsvenskan. Klasen är ju en annan historia förstås, redan etablerad från Elitserien och NHL men som levde nästan uteslutande på en extrem talang och som valde att komma till Luleås fina utveckling för att under några år utvecklas vidare på ett seriöst sätt för att bli en betydligt mer komplett stjärna – vilket lyckades utmärkt. Inte så konstigt att allsvenska talanger som Daniel Zaar och Dennis Everberg inför senaste säsongen tackade nej till Apan för att i stället välja Luleås välkända utveckling av allsvenska talanger till riktiga stjärnor. 

Läjkers
När sedan tröskeln på max två nordamerikaner i svenska lag eliminerades öppnades ett helt nytt fält. De svenska lagen fick chans att plocka in fler duktiga spelare som inte fick chans i NHL, som regel eftersom de inte var stora nog: NHL är ju så extremt töntigt att de rekryterar spelare efter 1) tyngd och längd 2) skicklighet vilket innebar att det fanns mycket att hämta i AHL, eller ”AHL-spelare” som redan fanns i Europa. Flera svenska lag har satsat bra, t ex Öret och Pungen, för att plocka in riktigt bra nordamerikaner på sistone.

Men bäst i klassen var Läjkers. Överlägset bäst i klassen t o m. Först hade de hämtat Linus Omarks lekkamrat från Oilers AHL-lag; Liam Reddox och sedan fortsatte de att fylla på. Men betydligt bättre än andra genom en extremt noggrant genomtänkt scouting där man inte bara identifierade duktiga spelare utan dessutom hur just denne spelare skulle kunna komplettera Läjkers och framför allt: om spelaren var en person med en karaktär som skulle passa i Växjö Läjkers.

Läjkers lyckades därigenom plocka in >5 nordamerikaner, som spelare för spelare inte tillhörde topparna bland de nordamerikaner som rekryterades – men som sammantaget i ett lag var överlägsna det som andra plockat in. 

Dessutom fyllde man på med duktiga finnar. Detta inleddes genom att man värvade legenden Tomi Kallio – som Värsta Köplustans sparkbollsledare fått för sig att sparka – och med Kallio som draglok fostrade man in allt fler perfekta finnar för Läjkers. 

Den här extremt lyckade satsningen, signerad sportchefen Henrik Evertsson med stöd av tränaren Sam Hallam, innebar att Läjkers – i det öppna läget som den minskade konkurrensen i den av spelarflykt krossade elitserien SHL – innebar inte bara att Läjkers tog sig upp i högsta serien utan dessutom på bara några år etablerade sig som topplag och vann SM för några dagar sedan!

Mitt i allt detta finns det fortfarande supportrar som gnäller om ”köpelag” med en terminologi som är 10-20-30 år gammal och fullständigt meningslös att använda sig av, när vi ska diskutera modern hockey i Sverige. Jag har själv emellanåt kört sådant tugg, men väsentligen mest i syfte att påpeka att t ex Apan också är ett köpelag. Vilket vi alla är.

Men den morerna elithockeyn i Sverige handlar inte enbart om att hitta nsicher som andra missat eller skött dåligt för att hitta passande spelare till sitt lag.

Hockeyn har också genomgått en remarkabel förändring. Och för det kan vi tacka en enda person som haft en enorm betydelse för modern svensk hockey.

Den moderna hockeyn, del 5

Jonas Rönnqvist och Rönken-hockeyn.

Den härlige spelaren från Luleå Hockey blev en tränare med helt nya idéer som lyckades så bra att numera alla lag som vill lira på svensk elitnivå måste spela Rönkenhockey, annars är de chanslösa.

Rönken tog först över ett mediokert Almtuna och utvecklade dem till ett allsvenskt topplag med Rönkenhockey. Redan från Allsvenskan var det tydligt vilken succé Rönkenhockeyn var. Det allsvenska laget AIK med tränaren Roger Melin hängde på och satsade på Rönkenhockey i Elitserien. Apans huvudtränare Anders Forsberg och hjälptränaren Stefan Klockare beslutade köpa Rönkens assistent CryBert Robertsson för att med Rönkenhockeyn råda bot på Apans historiskt konsekventa usla försvarsspel. Och Osten rekryterade hem Rönken och satte honom som huvudtränare för Luleå under fyra år.

Vad är Rönkenhockeyn?

I första hand detta: Man kräver att samtliga spelare som till extremt bra lön spelar hockey gör sitt bästa i varje byte på isen!

Så j-a konstigt är väl inte det kan man tycka. Men för de som varit med om tiden innan vet man hur j-a less man var på att se spelare i egna laget slöåka på isen och ta en massa skitutvisningar för trippingar och slashingar för att man inte brydde sig om att åka skridskor.

Det är ju slutspelshockey, skrattade ”experterna” som menade att Rönkens slpeare som kastade sig in för att under korta byten åka järnet mot motståndare, skulle ju inte orka med det en hel säsong. Men fel hade de. Visst, i slutspel brukar de flesta av de bästa lagens spelare vara beredda att ge tänder för att nå framgång. Men detta tämligen ostrukturerat, gick det så gick det. Nu körde Rönken detta säsongen igenom med ett genomtänkt lagspel där alla spelares insatser jackade i varandras och det gav en trygghet om precis hur alla skulle agera och agera hela tiden.

En avgörande del i detta var att samtliga spelare hjälpte till med försvarsspelet när laget försvarade sig. Innan Rönken hade det varit tämligen accepterat att yttrarna just inte bidrog så mycket utan mer kunde avvakta på halvdistans eller på start mot bortre blå för att kontra om lägen gavs. Men detta innebar förstås att försvarsspelet tidigare som regel fick skötas av backarna med stöd av centern, och att på så sätt försvara sig med tre spelare i stället för fem spelare i Rönkens lag visades snabbt värdelöst. Hockey är anfall OCH försvar och Rönken utvecklade försvaret till en helt ny nivå som var helt överlägsen det som tidigare funnits. År efter år satte Luleå Hockey nya rekord för effektivt försvarsspel och motståndarna insåg snabbt att kom de i målmässigt underläge mot Luleå var det i princip kört eftersom Luleå utan vidare kunde döda en match efter minut 1, om man tagit ledningen med 1-0.

Kompetenta hockeybedömare har förstås insett allt detta medan det hänt. Sett hur Rönken utvecklade försvarsspelet till en underbart elegant och imponerande nivå och förstått att detta är något av det största som hänt modern hockey i Sverige. Ja, även om man försöker se över hela vår hockeyhistoria för att identifiera tränare vars tankar haft betydelse för utveckling av den moderna hockeyn är det inte möjligt att lyfta fram någon som betytt så mycket som Jonas Rönnqvist.

Det finns också icke kompetenta hockeybedömare. T ex media och självutnämnda experter samt supportrar som inte har så stor koll på hockey. De har kunnat sitta och påstå att det är tråååååkigt att inte tillåta att motståndarna öser in mål på laget och det är roligare att sitta och se på målarfärg torka. Nu talar vi om folk sinte förstår så mycket av hockey men de förstår att när det blir mål har det hänt något och tror att när det inte blir mål har inget hänt.

Men de som begriper bättre förstår allt detta. Tränare och spelare i andra lag har hängt på och spelar numera Rönkenhockey, annars är de förlorade. Och de Rönkenhockeyspelande svenska klubbarna firar väldiga triumfer i Europaturneringarna där man möter lag som inte förstått detta och fortfarande spelar gammaldags hockey; och inte oväntat har det lag som spelat bästa Rönkenhockeyn – Luleå Hockey varit överlägset bäst i Europa och t o m blivit Europamästare två gånger senaste åren.

Rönkenhockeyn innebar mer än kravet att yttrarna hjälpte till i försvaret, dvs att hela laget bidrog hela tiden och att försvarsspelet började redan i motståndarnas zon, där man pressade lag som försvarade sig dåligt att tappa puck och ge spel och målchanser till Luleå.

För det första förbjöd han onödiga utvisningar och gnäll på domarna.  Det var faktiskt enormt skönt att se. Ingen spelare som sket i att åka skridskor och i stället haka, trippa och slasha motståndare. Inga dumma och onödiga andra skitgrejer för att ge motståndarna chans med PP. Luleå blev år efter år det historiskt minst utvisade laget och det var härligt. Vidare slapp man allt skitsnack och gnäll på domare som speciellt vissa lag gjort till en del av hockeyn. Också det var härligt. Luleå knep fullständigt käft ända till dess att Apdåren Hardy Nilsson gav Djurgårdarna order om att sikta på att hjärnskada Luleås spelare i kombination med ett extremt osportsligt mediadrev som försökte hitta på att Luleås spelare bara filmade vilket pressade zebror att låta slakten av idioter som Ölvestad och Marcus Nilsson pågå. Fy fan. Då sade Osten och Bulan ifrånb på skarpen och det ordnade sig, symboliserat av Robin Nilssons vackra tandlösa leende inför en rödklädd Delfin.

Rönkens epokgörande förbättring av försvarsspelet i hockey innebar att ett ekonomiskt billigt Luleå utan stjärnor och som åren innan abonnerat på bottenplatser och av experterna prognostiserades för kvalspel och nedflyttning till Allsvenskan i stället blev ett topplag i landet och under Rönkens fyra år vid makten blev lag 2-3 i landet.

Men ända upp till en otvivelaktig förstaplats kom man inte. Och den största förklaringen till detta var självklart den att Luleå inte alls hade de ekonomiska förutsättningar som motståndarna hade. Man kunde inte köpa in etablerade målspottare, stjärnor som utan vidare skulle gå in och dominera och stänka in mål.

Man försökte så gott det gick. Luleås ypperligare försvarsspel innebar att spelare såg ut att pucken säkert lämnade vår zon via sarg eller lobbar om det krävdes, men det innebar också att motståndarna fick äga puck och börja om gång på gång. Vi prioriterade inte att hitta öppnande passningar med risk att lägga indianer eller ge brytande motståndare chans mot vårt mål.

Och dessutom hade vi inga spelare lågt upp på isen till vilka passen kunde läggas; de var ju djupt nere i vår zon för att bistå försvaret.

Under senare år jobbade Rönken rätt hårt på att kombinera det fantastiska försvarsspelet också med ett vinnande anfallsspel och det lyckades….så där. I eftrhand är det lätt att säga exakt vilka spelare Luleå skulle ha behövt för att lyckas. Vindsnabba, pucksäkra kontringsspelare med skicklighet att sätta de chanser de får i mål. Sådana spelare finns och många lag har sådana spelare. Men de kostar mycket pengar och Luleå hade helt enkelt inte råd att slåss om dessa spelare. I stället letade vi att finna vägar för att de forwards vi hade skulle lyckas och ibland gick det utmärkt och många matcher kunde det lossna och vi öste in mål. Men som regel hade vi svårt att nå ända fram till de bästa chanserna och dessutom hade vi tunt om spelare med den extra skickligheten att om de fick chans så satte de pucken i mål. Att vi saknade dessa spelare och detta spel berodde förstås inte på att Osten och Rönken inte förstod att de skulle ha behövts. Utan på att Luleå Hockey inte hade de pengar som behövdes för att köpa in sådana stjärnor. De spelade i andra klubbar som hade råd att betala.

Så. Rönkenhockeyn har för alltid förändrat den moderna hockeyn speciellt i Sverige och med ett sådant lagspel kan ett väl komponerat lag spöa lag som spelare för spelare har dyrare material och fler stjärnor. Detta kan illustreras av ett antal lags bedrifter under de senaste fem åren.