Luleå HF

Den moderna hockeyn, del 5

Jonas Rönnqvist och Rönken-hockeyn.

Den härlige spelaren från Luleå Hockey blev en tränare med helt nya idéer som lyckades så bra att numera alla lag som vill lira på svensk elitnivå måste spela Rönkenhockey, annars är de chanslösa.

Rönken tog först över ett mediokert Almtuna och utvecklade dem till ett allsvenskt topplag med Rönkenhockey. Redan från Allsvenskan var det tydligt vilken succé Rönkenhockeyn var. Det allsvenska laget AIK med tränaren Roger Melin hängde på och satsade på Rönkenhockey i Elitserien. Apans huvudtränare Anders Forsberg och hjälptränaren Stefan Klockare beslutade köpa Rönkens assistent CryBert Robertsson för att med Rönkenhockeyn råda bot på Apans historiskt konsekventa usla försvarsspel. Och Osten rekryterade hem Rönken och satte honom som huvudtränare för Luleå under fyra år.

Vad är Rönkenhockeyn?

I första hand detta: Man kräver att samtliga spelare som till extremt bra lön spelar hockey gör sitt bästa i varje byte på isen!

Så j-a konstigt är väl inte det kan man tycka. Men för de som varit med om tiden innan vet man hur j-a less man var på att se spelare i egna laget slöåka på isen och ta en massa skitutvisningar för trippingar och slashingar för att man inte brydde sig om att åka skridskor.

Det är ju slutspelshockey, skrattade ”experterna” som menade att Rönkens slpeare som kastade sig in för att under korta byten åka järnet mot motståndare, skulle ju inte orka med det en hel säsong. Men fel hade de. Visst, i slutspel brukar de flesta av de bästa lagens spelare vara beredda att ge tänder för att nå framgång. Men detta tämligen ostrukturerat, gick det så gick det. Nu körde Rönken detta säsongen igenom med ett genomtänkt lagspel där alla spelares insatser jackade i varandras och det gav en trygghet om precis hur alla skulle agera och agera hela tiden.

En avgörande del i detta var att samtliga spelare hjälpte till med försvarsspelet när laget försvarade sig. Innan Rönken hade det varit tämligen accepterat att yttrarna just inte bidrog så mycket utan mer kunde avvakta på halvdistans eller på start mot bortre blå för att kontra om lägen gavs. Men detta innebar förstås att försvarsspelet tidigare som regel fick skötas av backarna med stöd av centern, och att på så sätt försvara sig med tre spelare i stället för fem spelare i Rönkens lag visades snabbt värdelöst. Hockey är anfall OCH försvar och Rönken utvecklade försvaret till en helt ny nivå som var helt överlägsen det som tidigare funnits. År efter år satte Luleå Hockey nya rekord för effektivt försvarsspel och motståndarna insåg snabbt att kom de i målmässigt underläge mot Luleå var det i princip kört eftersom Luleå utan vidare kunde döda en match efter minut 1, om man tagit ledningen med 1-0.

Kompetenta hockeybedömare har förstås insett allt detta medan det hänt. Sett hur Rönken utvecklade försvarsspelet till en underbart elegant och imponerande nivå och förstått att detta är något av det största som hänt modern hockey i Sverige. Ja, även om man försöker se över hela vår hockeyhistoria för att identifiera tränare vars tankar haft betydelse för utveckling av den moderna hockeyn är det inte möjligt att lyfta fram någon som betytt så mycket som Jonas Rönnqvist.

Det finns också icke kompetenta hockeybedömare. T ex media och självutnämnda experter samt supportrar som inte har så stor koll på hockey. De har kunnat sitta och påstå att det är tråååååkigt att inte tillåta att motståndarna öser in mål på laget och det är roligare att sitta och se på målarfärg torka. Nu talar vi om folk sinte förstår så mycket av hockey men de förstår att när det blir mål har det hänt något och tror att när det inte blir mål har inget hänt.

Men de som begriper bättre förstår allt detta. Tränare och spelare i andra lag har hängt på och spelar numera Rönkenhockey, annars är de förlorade. Och de Rönkenhockeyspelande svenska klubbarna firar väldiga triumfer i Europaturneringarna där man möter lag som inte förstått detta och fortfarande spelar gammaldags hockey; och inte oväntat har det lag som spelat bästa Rönkenhockeyn – Luleå Hockey varit överlägset bäst i Europa och t o m blivit Europamästare två gånger senaste åren.

Rönkenhockeyn innebar mer än kravet att yttrarna hjälpte till i försvaret, dvs att hela laget bidrog hela tiden och att försvarsspelet började redan i motståndarnas zon, där man pressade lag som försvarade sig dåligt att tappa puck och ge spel och målchanser till Luleå.

För det första förbjöd han onödiga utvisningar och gnäll på domarna.  Det var faktiskt enormt skönt att se. Ingen spelare som sket i att åka skridskor och i stället haka, trippa och slasha motståndare. Inga dumma och onödiga andra skitgrejer för att ge motståndarna chans med PP. Luleå blev år efter år det historiskt minst utvisade laget och det var härligt. Vidare slapp man allt skitsnack och gnäll på domare som speciellt vissa lag gjort till en del av hockeyn. Också det var härligt. Luleå knep fullständigt käft ända till dess att Apdåren Hardy Nilsson gav Djurgårdarna order om att sikta på att hjärnskada Luleås spelare i kombination med ett extremt osportsligt mediadrev som försökte hitta på att Luleås spelare bara filmade vilket pressade zebror att låta slakten av idioter som Ölvestad och Marcus Nilsson pågå. Fy fan. Då sade Osten och Bulan ifrånb på skarpen och det ordnade sig, symboliserat av Robin Nilssons vackra tandlösa leende inför en rödklädd Delfin.

Rönkens epokgörande förbättring av försvarsspelet i hockey innebar att ett ekonomiskt billigt Luleå utan stjärnor och som åren innan abonnerat på bottenplatser och av experterna prognostiserades för kvalspel och nedflyttning till Allsvenskan i stället blev ett topplag i landet och under Rönkens fyra år vid makten blev lag 2-3 i landet.

Men ända upp till en otvivelaktig förstaplats kom man inte. Och den största förklaringen till detta var självklart den att Luleå inte alls hade de ekonomiska förutsättningar som motståndarna hade. Man kunde inte köpa in etablerade målspottare, stjärnor som utan vidare skulle gå in och dominera och stänka in mål.

Man försökte så gott det gick. Luleås ypperligare försvarsspel innebar att spelare såg ut att pucken säkert lämnade vår zon via sarg eller lobbar om det krävdes, men det innebar också att motståndarna fick äga puck och börja om gång på gång. Vi prioriterade inte att hitta öppnande passningar med risk att lägga indianer eller ge brytande motståndare chans mot vårt mål.

Och dessutom hade vi inga spelare lågt upp på isen till vilka passen kunde läggas; de var ju djupt nere i vår zon för att bistå försvaret.

Under senare år jobbade Rönken rätt hårt på att kombinera det fantastiska försvarsspelet också med ett vinnande anfallsspel och det lyckades….så där. I eftrhand är det lätt att säga exakt vilka spelare Luleå skulle ha behövt för att lyckas. Vindsnabba, pucksäkra kontringsspelare med skicklighet att sätta de chanser de får i mål. Sådana spelare finns och många lag har sådana spelare. Men de kostar mycket pengar och Luleå hade helt enkelt inte råd att slåss om dessa spelare. I stället letade vi att finna vägar för att de forwards vi hade skulle lyckas och ibland gick det utmärkt och många matcher kunde det lossna och vi öste in mål. Men som regel hade vi svårt att nå ända fram till de bästa chanserna och dessutom hade vi tunt om spelare med den extra skickligheten att om de fick chans så satte de pucken i mål. Att vi saknade dessa spelare och detta spel berodde förstås inte på att Osten och Rönken inte förstod att de skulle ha behövts. Utan på att Luleå Hockey inte hade de pengar som behövdes för att köpa in sådana stjärnor. De spelade i andra klubbar som hade råd att betala.

Så. Rönkenhockeyn har för alltid förändrat den moderna hockeyn speciellt i Sverige och med ett sådant lagspel kan ett väl komponerat lag spöa lag som spelare för spelare har dyrare material och fler stjärnor. Detta kan illustreras av ett antal lags bedrifter under de senaste fem åren.

Den moderna hockeyn, del 6

Luleå Hockey
Från bottenpositioner i Elitserien blev vi i grundserien 4-1-3-6 och i slutspelet gick vi varje år och till semi-kvart-final-kvart. I semi och final förlorade vi mot Aporna och de två gånger vi åkte i kvarten var det mot lag som spelade bättre Rönkenhockey än vi själva; första gången Gnaget, andra gången Läjkers! I år var det lite svårare men med alla tränare utbytta och många spelare borta ändå en hygglig insats med ett lag där Fagervall framför allt lagt till ett vassare försvarsspel där inte puckar i onödan gavs bort och som egentligen fixat plats i semi innan en amssa jidder riktade mot våra bottar inträffade. Samtidigt har Luleå varit överlägset mest lyckade i Europaturneringarna: två gånger har vi blivit mästare i Europa och det är vi just nu. De gånger vi inte vunnit har vi rankats trea efter att ha förlorat först i sudd/straff i semi mot finska lag, ena gången dessutom sedan Mårts stulit Linus Klasen av Luleå; annars hade vi med stor sannolikhet kunnat vara Europamästare tre år i följd!

Gnaget
Ett strålande exempel. Melin hade redan i Allsvenskan mot Almtuna förstått Rönkenhockeyn och med ett rätt begränsat lag spelade han in Rönkenhockey i Gnaget i Elitserien med följd att Gnaget första året spöade serievinnarna HV i kvartsfinal och nästa år gjorde detsamma genom att spöa Luleå Hockey i kvartsfinal! Gnaget hade kunnat fortsätta på den inslagna vägen men kollapsade som hela Gnaget nu kollapsat sedan Firman Boys halt tagit över hela kungliga AIK.

Pölsan
Ett lag som var på dekis. Som på senare år lyckats fantastiskt bra trots allt. Spöade Apan och tog ett SM med fantastiska spelare som sedan – förstås – knycktes till NHL. Och som kunde ha lyckats igen ett kommande slutspel, men hade oturen att få den skicklige backen Gunderson borta precis varpå hans målskott i PP försvann. Och sedan tappade stilen helt senaste säsongen. I detta lag kom Rönkens assistent Bulan in och på några få månader gick det förlorande Pölsan från ett misslyckat lag till en veritabel motståndare med Rönkenhockey. Nu torskade man 4-0 mot Apan men var det bättre laget i flera av matcherna och hade man inte saknat fem av sina viktigaste spelare skadade skulle man ha vunnit.

Apan

Rönkenhockeyn GJORDE Apan. Apan har alltid haft en hockey som inneburit att man bara öste på framåt och när det fungerade öste man in mål. Men minst lika ofta läckte man som ett såll bakåt och kunde släppa in fler mål än man själv gjorde. Den vildsinta attackhockeyn finns fortfarande kvar som ett genomgående drag i aphockeyn men först när man började spela Rönkenhockey i försvarsspelet lyckades man täta till och bli en vinnare. 

Apsupportrar tycks ha en konstig uppfattning om att Apan på något vis har en betydligt ”bättre” hockey än andra lag när de ”sköljer över” motståndarna. Själv tycker jag inte att det är så knepigt eller fantastiskt. Det man har är en våldsam satsning framåt när man har puck och förfogar man då över forwards som kan attackera snabbt och försvara pucken är det mesta vunnet, och detta har man kombinerat med att när en sådan attackspelare går in i motståndarnas zon hänger alla andra spelare på för att finna platser där de, om de får puck, kan skjuta mål. Enkelt koncept: 1) bryt in efter sarg, bakom mål eller centralt, och så 2) öser 2-3-4 andra spelare in i riktning mot målet. Nästan bara att blint passa in med stor chans att hitta någon apa som kan peta eller panga puck i mål. Och med duktiga målskyttar blir det mål.

Luleå har ju under Rönkenåren i de flesta matcher lyckats neutralisera Apans attackhockey i stort sett hela matcherna. Under Rönkenåren vann vi nästan licka mycket som vi förlorade mot Apan. Första slutspelet vi möttes hade vi 2-0 och nästan 3-0 i matcher, men tappade fokus efter brännvinsjournalistens hetsning av media mot oss och föll. Andra slutspelet var vi i spelet mycket jämna men lyckades torska med 4-0 eftersom aporna offrade sig bättre och kämpade mer och dessutom hade vassare skyttar.

Men det lag som Anders Forsberg byggde upp när han och Klockare förstått hur de genom att importera Rönkenhockey kunde förbättra försvarsspelet gick till final varje år och tog två SM i rad med i princip Forsbergs lag. 

Nu, när Forsbargs lag är borta har Lasse Bagdad-Bob J försökt köpa lag som Warulfven och Lustan gjorde förr om åren men det misslyckades. Man vann visserligen serien, men fick stryk i slutspelet om Europamästerskapet mot Luleå Hockey och fick stryk i slutspelet om SM mot laget med just nu suveränast Rönkenhockey: Läjkers.

Att huvudtränaren Apwallson under brinnande finalspel offentligt går ut och sågar sina egna köpespelare och förklarar att han är skitförbannad och spyfärdig över dessa divors uppträdande i match efter match är remarkabelt och enormt uppseendeväckande. I mina ögon är detta mycket tydliga tecken på att Apans tid i toppen nu går mot sitt slut.

Läjkers
Ja, vi har ju redan varit inne på hur skickligt Evertsson rekryterat de spelare som behövs och satt in Hallam som perfekt utvecklat laget att spela en Rönkenhockey som är t o m vassare än den Rönkenhockey fick till. Den avgörande skillnaden är naturligtvis att Evertsson haft betydligt mer pengar än Osten och därför kunnat se till att man få¨tt betydligt mer effektiva snipers och målskyttar än Luleå lyckades med.

Men Läjkers har arbetat långsiktigt och målmedvetet. Den hockey som Hallam satte laget att spela blev bara mer och mer effektiv för varje år. Men mot Luleås Rönkenhockey var man länge chanslös. I 2-3 år förlorade Läjkers varje match hemma och borta mot Luleå och först vid förra slutspelet var man ikapp. Då mötte man i kvarten ett Luleå som hade stjärnorna Linusarna Klasen och Omark men vars anfallsspel lagom till slutspelet gått i baklås och Läjkers lyckades elegant och effektivt neutralisera våra Linusar mest hela tiden.

Nu åkte visserligen Läjkers ut mot Warulfven, som är helt oberäknelig, men hade de gått till final kunde de ha lyckats vinna SM redan då. Folk hade sett och förstått och inför den senaste säsongen favorittippades Läjkers men låg under hösten bara på plats 5-6 och de s k experterna glömde bort dem.

Men Sam Hallam arbetade kolkt och långsiktigt i det tysta och utan att ”experterna” märkte det var Läjkers under andra halvan av serien det bästa laget i SHL och toppade ”andra halvan ligan”. Väl i slutspel fick Läjkers möta samtliga av de tippade farligaste motståndarna: Öret, Köplustan och Apan. Och vann  övertygande och värdigt.