Luleå HF

Den moderna hockeyn, del 6

Luleå Hockey
Från bottenpositioner i Elitserien blev vi i grundserien 4-1-3-6 och i slutspelet gick vi varje år och till semi-kvart-final-kvart. I semi och final förlorade vi mot Aporna och de två gånger vi åkte i kvarten var det mot lag som spelade bättre Rönkenhockey än vi själva; första gången Gnaget, andra gången Läjkers! I år var det lite svårare men med alla tränare utbytta och många spelare borta ändå en hygglig insats med ett lag där Fagervall framför allt lagt till ett vassare försvarsspel där inte puckar i onödan gavs bort och som egentligen fixat plats i semi innan en amssa jidder riktade mot våra bottar inträffade. Samtidigt har Luleå varit överlägset mest lyckade i Europaturneringarna: två gånger har vi blivit mästare i Europa och det är vi just nu. De gånger vi inte vunnit har vi rankats trea efter att ha förlorat först i sudd/straff i semi mot finska lag, ena gången dessutom sedan Mårts stulit Linus Klasen av Luleå; annars hade vi med stor sannolikhet kunnat vara Europamästare tre år i följd!

Gnaget
Ett strålande exempel. Melin hade redan i Allsvenskan mot Almtuna förstått Rönkenhockeyn och med ett rätt begränsat lag spelade han in Rönkenhockey i Gnaget i Elitserien med följd att Gnaget första året spöade serievinnarna HV i kvartsfinal och nästa år gjorde detsamma genom att spöa Luleå Hockey i kvartsfinal! Gnaget hade kunnat fortsätta på den inslagna vägen men kollapsade som hela Gnaget nu kollapsat sedan Firman Boys halt tagit över hela kungliga AIK.

Pölsan
Ett lag som var på dekis. Som på senare år lyckats fantastiskt bra trots allt. Spöade Apan och tog ett SM med fantastiska spelare som sedan – förstås – knycktes till NHL. Och som kunde ha lyckats igen ett kommande slutspel, men hade oturen att få den skicklige backen Gunderson borta precis varpå hans målskott i PP försvann. Och sedan tappade stilen helt senaste säsongen. I detta lag kom Rönkens assistent Bulan in och på några få månader gick det förlorande Pölsan från ett misslyckat lag till en veritabel motståndare med Rönkenhockey. Nu torskade man 4-0 mot Apan men var det bättre laget i flera av matcherna och hade man inte saknat fem av sina viktigaste spelare skadade skulle man ha vunnit.

Apan

Rönkenhockeyn GJORDE Apan. Apan har alltid haft en hockey som inneburit att man bara öste på framåt och när det fungerade öste man in mål. Men minst lika ofta läckte man som ett såll bakåt och kunde släppa in fler mål än man själv gjorde. Den vildsinta attackhockeyn finns fortfarande kvar som ett genomgående drag i aphockeyn men först när man började spela Rönkenhockey i försvarsspelet lyckades man täta till och bli en vinnare. 

Apsupportrar tycks ha en konstig uppfattning om att Apan på något vis har en betydligt ”bättre” hockey än andra lag när de ”sköljer över” motståndarna. Själv tycker jag inte att det är så knepigt eller fantastiskt. Det man har är en våldsam satsning framåt när man har puck och förfogar man då över forwards som kan attackera snabbt och försvara pucken är det mesta vunnet, och detta har man kombinerat med att när en sådan attackspelare går in i motståndarnas zon hänger alla andra spelare på för att finna platser där de, om de får puck, kan skjuta mål. Enkelt koncept: 1) bryt in efter sarg, bakom mål eller centralt, och så 2) öser 2-3-4 andra spelare in i riktning mot målet. Nästan bara att blint passa in med stor chans att hitta någon apa som kan peta eller panga puck i mål. Och med duktiga målskyttar blir det mål.

Luleå har ju under Rönkenåren i de flesta matcher lyckats neutralisera Apans attackhockey i stort sett hela matcherna. Under Rönkenåren vann vi nästan licka mycket som vi förlorade mot Apan. Första slutspelet vi möttes hade vi 2-0 och nästan 3-0 i matcher, men tappade fokus efter brännvinsjournalistens hetsning av media mot oss och föll. Andra slutspelet var vi i spelet mycket jämna men lyckades torska med 4-0 eftersom aporna offrade sig bättre och kämpade mer och dessutom hade vassare skyttar.

Men det lag som Anders Forsberg byggde upp när han och Klockare förstått hur de genom att importera Rönkenhockey kunde förbättra försvarsspelet gick till final varje år och tog två SM i rad med i princip Forsbergs lag. 

Nu, när Forsbargs lag är borta har Lasse Bagdad-Bob J försökt köpa lag som Warulfven och Lustan gjorde förr om åren men det misslyckades. Man vann visserligen serien, men fick stryk i slutspelet om Europamästerskapet mot Luleå Hockey och fick stryk i slutspelet om SM mot laget med just nu suveränast Rönkenhockey: Läjkers.

Att huvudtränaren Apwallson under brinnande finalspel offentligt går ut och sågar sina egna köpespelare och förklarar att han är skitförbannad och spyfärdig över dessa divors uppträdande i match efter match är remarkabelt och enormt uppseendeväckande. I mina ögon är detta mycket tydliga tecken på att Apans tid i toppen nu går mot sitt slut.

Läjkers
Ja, vi har ju redan varit inne på hur skickligt Evertsson rekryterat de spelare som behövs och satt in Hallam som perfekt utvecklat laget att spela en Rönkenhockey som är t o m vassare än den Rönkenhockey fick till. Den avgörande skillnaden är naturligtvis att Evertsson haft betydligt mer pengar än Osten och därför kunnat se till att man få¨tt betydligt mer effektiva snipers och målskyttar än Luleå lyckades med.

Men Läjkers har arbetat långsiktigt och målmedvetet. Den hockey som Hallam satte laget att spela blev bara mer och mer effektiv för varje år. Men mot Luleås Rönkenhockey var man länge chanslös. I 2-3 år förlorade Läjkers varje match hemma och borta mot Luleå och först vid förra slutspelet var man ikapp. Då mötte man i kvarten ett Luleå som hade stjärnorna Linusarna Klasen och Omark men vars anfallsspel lagom till slutspelet gått i baklås och Läjkers lyckades elegant och effektivt neutralisera våra Linusar mest hela tiden.

Nu åkte visserligen Läjkers ut mot Warulfven, som är helt oberäknelig, men hade de gått till final kunde de ha lyckats vinna SM redan då. Folk hade sett och förstått och inför den senaste säsongen favorittippades Läjkers men låg under hösten bara på plats 5-6 och de s k experterna glömde bort dem.

Men Sam Hallam arbetade kolkt och långsiktigt i det tysta och utan att ”experterna” märkte det var Läjkers under andra halvan av serien det bästa laget i SHL och toppade ”andra halvan ligan”. Väl i slutspel fick Läjkers möta samtliga av de tippade farligaste motståndarna: Öret, Köplustan och Apan. Och vann  övertygande och värdigt.

Den moderna hockeyn, del 7

När vi nu kartlagt läget och den moderna hockeyn i Sverige är det naturliga nästa steget att bedöma hur det kommer att gå i fortsättningen.

Jag tycker att det finns utmärkta möjligheter för att relativt väl ställa sådana prognoser.

Men jag gör det inte nu. Det här räcker tills vidare. Det finns gott om tid att skriva nästa kapitel.