Hatbrottslingen, avsnitt 2
Boden
Länge tillbaka var Boden väsentligen inte. Det fanns ibland samer temporärt där när man var ner med renhjordarna men bara ett handfull kåkar med dithörande fäbodar, därav namnet Bodebyn, senare förkortat Boden vilket för länge sedan var bestämd form plural av ”bod” dvs boden = bodarna.
1827 byggde man en kyrka i området som fick namnet ”Överluleå kyrka” och Boden kom då att kallas Överluleå och runt kyrkan växte en kyrkby upp (ungefär som ett Gammelstad – Nedereluleå - fast mindre) Runt om inrättades de administrativa gränserna för Överluleå socken, församling, landskommun etc.
I allt väsentligt var alltså Boden en del av Luleå, en mycket liten del. Men så händer saker och platsen fick leva under ett sekel innan den nu håller på att avvecklas och så småningom blir Boden förstås Öfverluleå igen och alla inser att Boden kommer att sväljas av Luleå.
Det som hände var militären. I slutet av 1800-talet byggdes järnvägarna i norra Sverige och avsikten med en järnväg norrut var förstås för att frakta järnmalm från Kirunaområdet till södra Sverige och militärens inflytande var att påverka att järnvägen inte byggdes efter kusten utan fem 4-5 mil in i landet för att inte kunna nås av ryska kanoner från ryska skepp efter norrlandskusten i framtida krig. Det var naturligtvis ett extremt korkat beslut eftersom man totalt sket i att den väsentliga befolkningen i Norrland var bosatta efter kusten och de fick alltså ingen järnväg, utan var tvungna att anlägga små järnvägar från alla norrländska städer in mot inlandsbanan. Ett jävla krångel förstås och extremt illa för alla Norrlands städer, men militären och sydbottningarna sket alltså i norrlänningar: de skulle bara stjäla Norrbottens naturtillgångar. Allt detta är alltså ett kolonialbeteende av Sydbotten på alla sätt, där speciellt Norrbotten behandlades av Sydbotten som t ex Indien eller afrikanska kolonier av Europeiska kolonialmakter.
Vidare ville militären försvara järnvägen under eventuella krig – inte för att försvara Norrland och norrlänningar, utan för att försvara järnvägen och möjligheten att gratis fortsätta urholka Norrbotten på naturtillgångarna järn även under krig i syfte att industrin i Sydbotten skulle blomstra. Så man la till slut hela fyra regementen i Öfverluleå dvs kyrkbyn som järnvägen passerade som var strategiskt viktig av georgrafiska skäl: försvarade man den, var järnvägen norrut säkrad mot ryssarna. Och med militären ökade kringbefolkningen successivt. 1919 hade man 6000 invånare som då bröt sig ur Öfverluleå och bildade ”Boden stad”.
Närmaste 70 åren växte Boden långsamt och 1990 hade man nått 20 000 invånare, men därefter minskar den. Nu kan man räkna med olika kommungränser och få konstigare siffror, men faktum är att Boden avvecklas sedan 25 år och anledningen är förstås återigen militären som avvecklat sina regementen. En konsekvens blev att militärens sjukhus – garnisionssjukhuset ; javisst sjukhus i norrbotten etablerades som service till militären inte norrbottningarna – avvecklades. Länge stod striden mellan Luleå sjukhus och Bodens och den självklara utvecklingen skulle förstås ha varit att Luleå sjukhus byggdes ut till Länssjukhus, men eftersom Bodensarna gnällde i det oändliga tog Piteås Anders Sundström det korkade beslutet – han styrde Norrbotten då – att lägga sjukhuset i Sunderbyn dvs mitt emellan Boden och Luleå efter Luleåälven. Knäppskalle!
Bodens förutsättningar för framtiden är naturligtvis nu förändrade. Man kommer att fortsätta avvecklas och nedmonteras och kan bara se fram emot att återigen bli Öfverluleå, en del av Luleå alltså. I praktiken är det förstås redan så. Avståndet mellan Luleå centrum och Boden ”centrum” är bara några mil, många Luleåbor ”bor i Boden” där priserna på husen är billigare som följd av avfolkningen.
Allt det ovan beskrivna innebär alltså att det i Boden finns en utpräglat desilllusionerad och deprimerad befolkning, speciellt förstås bland den äldre befolkningen som sett staden blomma upp och sedan dö under 1900-talet. Och känslorna sprider de till sina barn och de nya generationerna som förstås blir allt mindre.
Den igen-kliga orsaken till allt detta är alltså kolonialmakten i Sydbotten. Makthavarna i Fjollträsk vars beslut om hur de hanterat Norrbotten uteslutande baserats på hur de gynnar befolkningen inte i Norrbotten men i Sydbotten. Hur de säkrar att de kan gratis stjäla naturtillgången järnmalm nedåt landet för att göra Fjollträsks elit rikt, och hur de styrt över militära beslut i syfte att skydda denna gyllene skatt från ryssarna.
Men få Bodensare begriper det. Och skulle de lyckas inse att det ligger till på det viset är det lite krångligt att sitta uppe i Bodebyn och vara ilskna på Fjollträsk för där hörs de inte.
Så det är enklare att vara sura på närmaste grannen som utvecklats ända sedan medeltiden och fortsätter så. Men som Luleåbo ser vi det ju lite större. Visst, vi är störst i Norrbotten och urbaniseringen i Norrbotten gör att folk flyttar in till oss. Men vi själva har ett rejält drain av folk söderut framför allt för att få arbete. Men det påverkar förstås inte de bodensare som bara orkar hata Luleå. Allvarligt talat – de flesta bodensare gör det inte – men det finns en minoritet som lever kvar i detta missriktade hat och de verkar så göra till de dött ut. I krampryckningar fortsätter de uppföra sig illa medan de inväntar slutet.
Hatbrottslingen, avsnitt 1
Nu är det dags att förklara trollet SS-apan, den pensionerade hatbrottslingen, som i falsk gulsvart förklädnad ägnar sitt liv att sitta och låtsas vara hockeyintresserad men vars enda drivkraft är att hata allt och alla och speciellt då Luleå och Luleå Hockey.
Faktum är att vi måste starta från en, kanske för många, helt oväntad synvinkel. Vi startar vår kartläggning från Öfverluleå.