| Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
 | 15% |
| Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
| Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
| Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
· · 
NHL beslutar troligen idag att också gå ned till 3 mot 3 i förlängning. Anledningen är att man hellre ser matcherna avgöras genom sudde death än genom straffar.
Intressant ämne detta, som dock analyserats rätt lite eller ingenting alls. För några år sedan kontrollerade jag hur elitlagen tjänat på suddar och straffar och det visade sig att Luleå var det lag som vunnit mest på dessa spelformer men det berodde framför allt på att vi längre tillbaka hade firmorna Hostak-Myllys och Hostak-Hento i första hand. På senare år tror jag inte vi varit speciellt framträdande.
Men senaste året tilldelades 152 av 990 poäng i SHL efter sudd/straffar dvs drygt 15% och när man nu kör 3 mot 3 blir det mer tydligt att detta är ett sätt att spela hockey som avviker ganska starkt från 5 mot 5. Med tanke på att det 85% av poängen delas ut under inldande 60 minuter men hela 15% på avslutande 5 minuter - det avgörs ju ofta och straffläggning lär bli allt mer sällsynt - finns det all anledning att lagen etablerar speciella system och tekniker samt tränar på sådant, för 3-mot-3-hockey.
En strålande målvakt är självklart av stor betydelse. Men sammansättningen av tre utespelare tycker jag varit ännu större. Lag, som skickat in tre spelare som inte förstår 3 mot 3-hockey och som inte ens har klargjorda positioner inbördes har ju snabbt besegrats av bättre motståndare. Individuella misstag har snabbt resulterat i förlust och vissa coacher har fått för sig att skicka in starka defensiva enbart men det är som regel fullständigt otillräckligt: i 3-mot-3 vinner man aldrig genom att bara försvara sig utan måste satsa på den bästa offensiv man kan tänka sig - balanserad med att dessa tre måste vara kompetenta att också försvara sig om man inte får puck - känns som rätt tänk. Att äga puck är mycket viktigare än i 5-mot-5 då själva puckinnehavet innebär chans på mål ungefär som vore det PP man hade - och i 3 mot 3 är målet alltid omedelbart poänggivande.
Med detta sagt: Jag tror det finns all anledning att i fortsättningen träna och spela fram speciella 3-mot-3-uppställningar och 3-mot-3-spelvarianter; att det blir lika naturligt som att ha PP-femmor och box-fyror. Kan mycket väl tänka mig att ett väl förberett lag dessutom har olika "treor" att slänga in, beroende på vilka lag man möter och vilka treor motståndarna slänger in.
Tycker t ex att Apan var extremt korkade för den här spelformen och lirade spelare som absolut inte fungerade tillsammans.
Däremot tror jag att Luleå kommande säsong har ett j-a bra material för att komponera farliga treor och hoppas Fagervall satsar på detta:-) Luleås >60 kan bli lika giftiga och beryktade som hammarbykvarten:-)