Det är förstås tydligt och allom bekant i hockey-Sverige att kommande säsong får vi nog se Apan falla rejält.
Trots att Lasse Brutus-Bobban J öste ut miljoner i handpenningar under bordet för att handla köpespelande divor en masse misslyckades ju Apan i båda mästerskapen man ställde upp i under den gångna säsongen. Och nu väntas fallet inte bara fortsätta utan dessutom ta rejäl fart. Ungefär som Apan brukar kollapsa. Efter frösta SM-Gludet fick de ju kvala ett par säsonger efteråt.
Men frågan är vilken lagdel som havererar? När det gäller linorna brukar ju Brutus handla in så det stänker om det och så blir det nog i år också, även om han med en apsanning påstått att han sitter nöjd. Fast det blir ju >50% felköp av divor som inte ids ta i varpå Apwallsson som vanligt får förklara i TV att han är spyless på de spelare Brutus-Bobban köpt in.
Fast jag tror det är backarna som kommer att bli den rejäla akilleshälen. Gudars skymning - se bara vad de påstår att de ska komma och komma med:
Det är ju i princip fem småttingar, junisar som inte är torra bakom öronen, kompletterade med tre äldre Burström samt köpespelaren Heed från Göteborg och köpespelaren - Ulf-Tures namne - Lindgren från Arvidsjaur.
Men 5 stycken småpojkar, alltså, 19-20 år gamla, runt 180 cm och med matchvikter runt 75 kg. Dessa stackare skickar de in som kanonmat, småpojkar som sannolikt kommer att få skylta som "skyldiga" till matchavgörande misstag och hånas, fast det handlar om att den skyldige, igen-kligen, är Lasse Brutus-Bobban J, som inte säkrat upp backsidan utan släpper fram oförberedda för slakt.
"Vi behöver bara plocka in några egna produkter, de har värdegrunnnnnnnd och vi går för Glud" menar Brutus.
Och det är klart att det är liiite imponerande att så många Skellefteågrabbar bedöms så starka att de släpps fram i Elitserien SHL. Har de verkligen utbildat dessa sedan koltåldern, har de fått i sig Apspelet med modersmjölken, är det en fantastisk hockeyutbildning av Skellefteåpojkar till hockeybackar?
Nej.
Det handlar om köpkraft. Inte den som Brutus exemplifierade i fjol, under århundradets köpfest då han handlade divor från sju olika länder. Utan en mer försåtlig stöld av talanger i pojkålder från andra klubbar.
Våren 2011 satte sig Lasse Brutus-Bobban J i bilen och åkte 13 mil söderut för att leta talanger att sno. Han besökte grundskolans högstadium i Umeå och hittade 14-årige Sebastian Aho samt 15-åringarna Anton Öhman och Jacob Andersson.
Hej grabbar! sa Brutus. Det är jag som är chef för Apan. Vi Apor tycker att ni tre är fantastiska talanger som kan bli NHL-stjärnor. Om ni låter oss Apor utveckla er. Blir ni kvar här i Umeå hos Burkölen kommer det att gå åt helvete. Burkölen kan ju inte utveckla några spelare men se på oss Apor, vi toppar Elitserien och kommer säkert att gå riktigt långt i slutspelet: vi kan hockey! Kom till oss så får ni fri hockeyutrustning och så ordnar vi ett fint boende i Apschtaan. Komse, komse, komse.... men skvallra inte för era ledare här i Burkölen utan skriv på, skriv på, skriv på, så ja, så ja, så ja.
Pojkarna var smickrade. Tänk, här kommer chefen för landets ledande hockeyklubb och vill ge oss småttingar chansen! Och ska göra NHL-stjärnor av oss! Det är ju dags att lämna grundskolan och söka in på gymnasiet nu och Brutus säger att han ska se till att vi kommer in på Apschtaans gymnasium.
Svårt att stå emot. Och vilken 14-15-åring kan det? De skrev på och hösten 2011 började de på gymnasiet i Apschtaan och alla tre fick direkt plats i Apans J18-lag för B-junisar.
Trist för Burkölens skickliga hockeytränare som utvecklat dessa fina pojkar till att bli framträdande, välutbildade talanger att se hur Brutus-Bobbans Lasse J stal de pojkar som Burkölen utvecklat.
Men det är förstås precis vad andra duktiga tränare runt om i Västerbotten och Norrbotten erfarit när Lasse Brutus-Bobban J åker på stöldturne i de nordliga länen för att stjäla det som andra utvecklat.
Många pojkar har ju senare varit tvungna att fly sektmentaliteten med mobbingpennalism som råder på Apgymnasiet och de har senare åkt hem eller räddat sig till moraliskt mer högstående klubbar i Övik, Luleå eller Umeå. Fast en del har blivit kvar och nu skickas alltså småpojkarna som Brutus stal på stöldturnén i Umeå våren 2011 ut som kanonmat. Stackare att bli så utelämnade i den Apa vars försvarspel kommer att svikta väldeliga kommande säsong.
MOBILT
· · 
Tänk vilka anor hockeyn har i Luleå!
Redan i början av trettiotalet tog IFK Luleå upp hockeyn på programmet och Luleå SK följde snart efter. Redan under trettiotalet organiserades distriktsmästerskap i Norrbotten i hockey och IFK, som vanligen varit starkast tog första titlarna.
Luleå-lagen hade alltså redan då kunnat delta i nationella mästerskap och sannolikt blivit framgångsrika, men hockeyn på den tiden sköttes i Stockholm vilket innebar att inte andra fick vara med och under lång tid av 1900-talet var SM i princip lokalmästerskap för Stockholm där t o m kvartesföreningar och korpenlag som Atlas Copco deltog.
Så småningom utvidgades den organiserade hockeyn och andra delar av landet fick delta men mest långsamma var man att släppa in lagen från Norrland speciellt de som fanns högst norrut. Från femtiotalet började Västerbotten få vara med och vanligen var det Apan som fick spela i norra division 1 - man hade två division 1 på den tiden och "SM" brukade vara någon enkel form av serie för topplagen några matcher bara.
Men under sextiotalet arbetade man för att förbättra detta och till slut utvecklade man Elitserien som startade 1975.
Under tiden hade norrbottenslagen mest spelat mot varandra och bäst i Norrbotten var Kiruna AIF, IFK Kiruna, Boden och Piteå medan IFK Luleå och än mer Luleå SK låg något efter. Men när Elitserien bildats och en sportsligt rättvis organisation av hockeyn var möjlig, även för norrbottenslagen, ökade intresset för Luleå att bli bättre och ta plats i Elitserien.
1977 gick hockeysektionerna i IFK och LSK samman under det nya namnet GROKO Hockey som snabbt ändrades till Luleå Hockey.
Och den fortsatta sagan är hur ljuvlig som helst. För varje säsong nådde Luleå Hockey högre och 1984 gick vi upp i Elitserien där vi sedan för alltid varit kvar och aldrig ens behövt kvala för det.
1996 blev vi svenska mästare efter, vad som folk fortfarande anser ha varit den absolut tuffaste final som spelats. Nu, tjugo år senare, är vi beredda att ta nästa Glud.
Tretton mil söder om Luleå finns en annan förening som försöker skriva om historien för att få anor. Men sanningen är följande:
Bandyklubben Apan var rejält sen att ta upp hockeyn och spelade fortfarande bara bandy när det fanns 3-4 hockeylag i Schtaan. 1943 ville Apan ta upp hockeyn vcilket bara innebar att de en gång spelade match med puck i stället för boll och hade dragit ned spelplanen och målet och minskat antal spelare på plan. Men hockey var det inte. Året efter ställde man upp i Schtaanmästerskapet men det fick avbrytas efter några matcher pga otjänlig väderlek. Men efter andra världskriget började Apan spela hockey och i början av femtiotalet vann man t o m stadsmästerskapet i Schtaan.
Det skedde samtidigt som hockeysverige utvidgade organisationen för den norra division 1-gruppen norrut och Apan fick därför vara med och lira då och då under femtiotalet-tidiga sextiotalet. I Aphistorien påstår man sig ha tagit "brons" och "silver" flera gånger men alla vi kunniga vet ju att det var riktigt klena ursäkter för SM och mer lite av ett lotteri om platserna - förutom att Djurgården alltid blev mästare.
Sedan började Apan balla ur rejält fast genom en slump råkade de vinna sig till att få vara med när Elitserien startade och några år efteråt och t o m vann man ett Glud. Det var då en helt riktig bedrift och något Apan kan vara stolt över.
Men därefter ballade man ur rejält och fick bara vara kvar efter kval som mest, men ramlade också ur Elitserien, fick kvala upp, åkte ur igen. Under något decennium var Apklubben alltid ett bottenlag i Elitserien, om de ens var med. Men till slut försvann de och blev borta 1,5 decennium, saknade av ingen.
Nu har Apan kommit upp igen och eftersom de under ett antal år dammsugit Norrbotten och Västerbotten på talangfulla 15-åriga pojkar som de stulit från andra föreningar fick Apan ihop ett duktigt lag. Detta skedde simultant emd att Sveriges exporter till NHL och andra länder exploderade med följd att lagens slagstyrka föll markant. Och i den historiskt svaga konkurrensen lyckades Apan ta ett par Glud.
Men nu är det över.
Det var den sanna berättelsen om den anrika hockeyn från Luleå och den mindre anrika men kopieringsvilliga som bandyklubben Apan pysslat med.