Luleå HF

Sven.Savage: vilket bra inlägg Sven 👍
Det du beskriver påminner så mycket om hur vi hade det tidigare men upp och nergång kommer alltid att följas och inte behöver det betyda att ens lag spelar dålig hockey utan att motståndet är bättre.
Klart det varit trist när duktiga ungtuppar dragit alldeles för tidigt men värst är när late bloomers drar för dom har mer eller mindre varit avgörande för våra resultat senaste åren, så passa på och njut Sven och hoppas ni får behålla dom unga några år så man får valuta av dom

Läser att en Moraspelare stängs av efter att ha tacklat en HV-spelare som brutit nyckelbenet.

Klavikelfraktur säger inte så mycket. Dessa ben går lätt sönder när de utsätts för relativt milt våld och det behöver inte alls vara något fel inblandat. Dessutom läker det alltid och benet i fråga blir starkare än tidigare.

Nu har jag inte ens sett tacklingen, men jag läser motiveringen av Disciplinnämnden:

"Disciplinnämnden beslutade att stänga av forwarden i tre matcher för tackling mot huvudet. Han får också böta 8000 kronor.
De nämnder tre nyckelfaktorer:
– Går inte på pucken utan enbart på spelaren
– Uppåtgående rörelse i tacklingen
– Tacklingen innebär stor risk för skada och skada uppstår"

OCH DET IRRITERAR MIG FÖRBANNAT MYCKET.

Luleå spelade för några år sedan kvartsfinal mot Frölunda. Hade 3-1 i matcher, men förlorade med 3-4. Bl a eftersom vi tappade en nyckelspelare Cam Abbott som åkte på en monstertackling som satte stopp för hans karriär.

Det var en extremt obehaglig och ful tackling då Frölundabacken med all tid i världen till förfogande samlade sig för att ta emot Cam som var omgiven av två ytterligare Frölundaiter.

Erik kröp ihop, vände sidan till och kastade sig uppåt med den stenhårda axelkåpan som murbräcka-vapen och "lyckades" med sitt uppsåt att med maximal kraft ramma Cam rakt i ansikte. Näsan knäcktes, Cam blev liggande bloidig i ansiktet och hans karriär var över.

Allas omedelbara reaktion var att det var så vidrigt att det måste bli ett jättestraff för det extremt fula överfallet.

Till Sanny Lindström dök upp och förklarade "det var inget fel, han ska frias". Sanny, som själv fick sluta sin karriär efter hjärnskakningar och som är mycket verbal och övertygande fick alla med sig till slut. Disciplinnämnden friade Gustafsson helt.

Inom parentes sagt. Sanny är klok och bra, men när det gäller tacklingar mot huvudet är han inihelvitte usel och har ingen som helst cred. I sådana frågor ska han bara hålla käft. Mina tankar är att innan du inser hur j-a fel ute du var här och offentligt ber om ursäkt, Sanny, är du en förbannad idiot!

Nedan ser vi det brutala överfallet på Cam. Det gör mig fortfarande förbannad att se bilderna och komma ihåg hanteringen.

Speciellt när jag läser hur Disciplinnämnden motiverar ett straff idag: De nämner tre nyckelfaktorer:
– Går inte på pucken utan enbart på spelaren
– Uppåtgående rörelse i tacklingen
– Tacklingen innebär stor risk för skada och skada uppstår"

Blister Brigade: Tack, Blister!

Jag håller med dig. När Luleå och Apan möttes i finalen var Luleås lag riktigt j-a bra efter att ha slagit ut Frölunda och Warulfven i kvart och semi på ett mycket imponerande sätt.

I första finalmatchen drog Apan igång ett tempo med följd att vi blev överkörda men ändå lyckades vi hålla 0-0 och föll först i förlängning; då efter att Frisören Persson blundade horribelt då Bellemare trippade omkull en lulespelare som tappade puck varpå Apan kom 3 mot 1. Match 2-3 var Luleå minst lika bra som Apan men föll ändå. Och i match fyra gav vi snabbt upp.

Lagen var rätt jämna men Apan vann med utklassningssiffrorna 4-0.

Varför?

Ja, det förstod man redan under första matchen. Förstod, tyvärr och anade hur det skulle sluta. I varje närkamp, i varje man-mot-man-situationen var det inblandad Apa som ville mer. Luleås spelare var beredda att ge allt men Aporna var beredda att ge ännu mer. Och det innebar att vi var tämligen chanslösa. Mot spelare med sådan vilja kommer man inte undan, om man inte är beredda visa detsamma.

Men den där jävlaranamman är svår att hålla kvar. Apan hade 2013 allt som låg bakom det: så många år nere i Allsvenskan, och sedan varje år i Elitserien och slutspelet nått längre och bättre, men ändå fallit. Och nu våren 2013 mot närmaste konkurrenten i norr - nej, Apan kunde inte besegras den finalen.

Men tiden går och jag ser inte längre den viljan i Apan. Inte konstigt förstås efter alla framgångar och efter alla bytta spelare. Men så är det.

Luleå har det lite mer. För det första har vi Bulanhockeyn som ger oss verktyget att kämpa och göra det effektivt. Och hela gänget kommer att veta vad som ska göras, det blir svårt för någon att komma undan och gömma sig eftersom det kommer att märkas så tydligt för alla andra och lagtrycket blir svårt; att lata sig i sådan omgivning, ja, då ska man vara extremt ego. Med det spelet som utgångspunkt blir det naturligt att lyfta till den nästa nivån - att ge allt och mer därtill. se bara hur Bulanhockeyn i våras lyfte Pölsan till att bli nästan oslagbara.

Jag tycker att nästan alla de runt 50 matcher Luleå mött Apan sedan ni kom upp i Elitserien har varit strålande tillställningar och fantastisk underhållning. Några gånger har vi blivit helt överkörda, det är riktigt. Men nästan alltid har det varit spännande och ovisst och mycket vilja från båda lagen. Sammanlagt med fördel Apan, speciellt första åren, men det var bara väntat. Därefter mer jämnt. Och nu....undrar jag om det inte är vår tur att ta över?