Luleå HF

Sven.Savage:

Håller inte med dig i allt du skriver. Boork ställde tuffa krav och försökte få spelarna att acceptera en högre träningsmängd och förståelse vad det innebär att vara ishockeyproffs, detta för att de ska bli bättre och landslaget starkare. Detta var säkert en chock för många. Möjligen att detta var för tidigt då damhockeyn inte kommit riktigt dit än.

Det som är märkligt är att allt skylls på boork. Jag gillar inte honom som tränare eller person, men är ett ganska orättvist drev mot honom. Det borde ju om inte annat resultaten visa, han nådde ju iaf resultat med laget. Man hade ju trott att spelarna skulle jubla och ta glädjen med sig in i landslaget när han försvann, istället svarar man med att göra världens fiasko och åker dessutom ur a-gruppen. Vad än Boork gjort fel så verkar efterträdaren knappast bättre. Verkligheten är ju så i idrotten att presterar man inte får man inte heller ekonomiskkompensation, så att stödet minskat är ju inte så konstigt med tanke på resultatet.

Rytter: Jo, du har poänger i det du skriver. Den som plockar in Porkka vet vad den får, eller åtminstone att den kan vänta sig Porkkatakter, Så det är klart att det är OS-generalen i första hand, och i andra hand Bouquist som köpte att hans gamle kompis Porkka skulle ha all makt, som är än mer ansvariga än Porkka.

Tror tyvärr att "effekten" av Porkka fortsätter även sedan han är borta. Han fick några av landets bästa spelare att lägga ned hockeyn i förtid och så starka var inte Damkronorna att de kunde bli av med stjärnor utan att det skulle märkas. Tror också att Porkkas tid vid makten innebar att känslan för damkronorna tappades för många fler. Inte bara genom att de tappade sugen när Porkka ställde krav och makt utan också eftersom förbundet backade honom 100% och ingen lyssnade på damerna när de protesterade.

Väl i OS, där han förespeglat att vi skulle spela final om han fick bestämma de år han fick göra det, blev det ju inte så lyckat direkt. Bara en knapp vinst 2-1 mot ett kanske bättre Japan innebar att vi fick spela kvart och väl där blev vi krossade av Finland. I placeringsmatcherna därefter fick vi stryk av Japan och undvek sista och åttonde plats bara genom att slå blåbäret Sydkorea.

Min känsla är tyvärr att förbundet anser att damspelarna inte är värda att lyssna på och samma inställning har förbundet visat mot klubbledare, före detta förbundskaptener med mera. Hade man seriöst hämtat in damerna i hockeyfamiljen och behandlat dessa med samma respekt som man behandlat herrarna - även om det självklart handlar om väldigt olika förutsättningar och verkligheter - tror jag att svensk damhockey och Damkronorna idag hade fungerat bättre. Men tänk bara att vi under många år hade en förbundskapten och hans chefer som aldrig talade till ledningen för de viktigaste/starkaste damhockeyklubbarna annat än i media och då vanligen i mindre smickrande ordalag. Något är inte riktigt så bra som det kunde och borde vara.