Luleå HF

Det sägs att det egentligen är vägen, inte målet, som är målet.

Och alla som upplevt tomheten när man är framme, när det är över, vet vad jag talar om.

Den är kampen och striden, förhoppningarna, känslor av glädje och besvikelse, nervositet och stolthet som avlöser varandra under vägen som är det vi lever med, som får vårt hjärta att brinna och som är det vi människor behöver för att leva.

Och när det tar slut, oberoende av om vi vunnit eller förlorat, är det just – slut. Och saknaden är tuff att bära.

I föregående tråd med 4943 stycken inlägg har vi följt vägen mot SM-GLUDet!

Och vilken härlig tråd vi vandrat! Hur Skuggan, Bulan och Henric iscensatte Luleåskutan denna säsong med så bra och lämpliga spelare, toppat med den fantastiske Limpan Omark och den fantastiske Joel Lassinantti – våra egna spelare fostrade i staden och klubben. Och hur ledarna, när det visades att laget inte riktigt höll under hösten, rekryterade Lepistö som blev perfekt komplement.

Därefter har spelet bara blivit bättre och bättre och alla bitar hade fallit på plats när det blev dags för slutspel. Jag är helt säker på att vi klart slagit vilket lag som helst och tagit vårt efterlängtade GLUD.

Men Warulfven hade gjort en liknande resa och när vi mötte varandra i final var det en kamp in i målsnöret mellan två riktigt starka lag. Först i Game Seven, senare halvan av tredje perioden avgjordes det. Symboliskt genom en felstuds, när Warulfven fick 0-1.

Man kan inte bryta ihop när man drar det kortaste strået i en sådan jämn kamp. Man kan inte skämmas utan ska vara stolt.

I ett läge när allt är över avstår jag från att diskutera vad uteblivna avstängningar och dåliga domare kan ha inneburit.

Min övergripande känsla är att två imponerande och mycket starka lag mötte varandra och kampen var mycket jämn, men något lag måste vinna. Nu blev det Warulfven och de är därför värda vinsten.

Jag tror vidare att hockey vädjar till vårt innersta inre. Till när vi för många generationer sedan som människor var tvungna att slåss mot vilda djur och även andra människor för vår överlevnad, för vår rätt att finnas till och att leva. Denna vilja finns hos oss alla – de som inte hade den, finns inte längre. Hockeyn är våra slag genom våra bästa, våra gladiatorer, men de som lever med hockeyn vet att vi alla är med om dessa slag. Våra förfäders förfäder fick gå igenom detsamma och uppleva segrar och förluster och att det fanns en väg framåt när det var över. Tror att vissa förluster var sådana att de inte kunde accepteras och att man var beredd att ge allt som krävdes för att slutligen vinna – och hämnas. Men efter andra förluster var alla inblandade ändå mänskliga och hittade en väg framåt.

Så känns det idag. Vi förlorade game seven mot Warulfven. Kan acceptera det och se farmåt.

Vi överlever att ha förlorat denna final. Att vi varit med och vunnit vägen fram till slutet av tredje perioden i game seven och det kan vi leva med.

Vi hade vägen.

Och den gav oss så fantastiskt mycket känslor. Vilket är vad vi människor behöver, nej, MÅSTE upp-leva för att just leva.

Det vi inte klarar är meningslöshet, ett grått töcken dag efter dag utan någon förändring i sikte. Vi måste få ha hoppet om, och vägen till, den berusande lyckan. Och den lyckan är oss bara till låns och kräver också att vi också upplever sorg och olycka.

Nu har hockeyåret tagit slut och tack-och-lov avlöses det av tiden mellan hägg och syren då värmen och solen kommer, fåglarna kvittrar, och lövträd och blommor slår ut. Hockeyn har tagit oss igenom den kalla och mörka tiden som är våra villkor här i nord. Men nu får vi njuta ljuset och värmen under sommaren. Till dess att hösten nalkas och dagarna blir kyliga och sena.

Men då räddas vi återigen av hockeyns halvår.

Som visar oss vägen.

Som är målet.