Luleå HF

eltifoso: hehe, ja när det gäller anderslarsson tycker vi lika. Det började väl med när blekfisen anderslarsson höll käften medan SHL i maskopi med SeMer gjorde allt för att förstöra för allsvenska lag. Leifby har väl en tingsrydshorisont där, medan jag är för sportslighet, rättvisa och betydelse av lag under elitserien shl. Sedan handlade det om hur förbundet misshandlade damhockey och damer överhuvudtaget. Och numera hur sillmjölken Larsson gömmer huvudet och låtsas inte om KHL-debaclet.

Men Leifby har också förklarat att Champions Hockey League är skit och jag tycker ju helt annorlunda.

Njuter ändå av att läsa Leifby såga anderslarsson, men kan tyvärr inte läsa artikeln.

Sven.Savage:
Vassego :)

Leifby: Nytt svenskt rekord i karaktärslöshet
”Grattis Anders, hur känns det?”
Herr Larsson kan inte reglementet.

Lasse Åbergs ”Repmånad” har 43 år på nacken men ett klassiskt citat från filmen är fortfarande mycket användbart för alla som intresserar sig för vad som händer i svensk ishockey, och vad som vanligtvis inte händer när det kommer till förbundets ordförande Anders Larsson.

Han har varit märkligt tyst i stora, viktiga och framför allt moraliska frågor rörande Ryssland, ryska spelare i Sverige och svenska spelare i Ryssland, mästerskap i Belarus eller när svenska ishockeylag bojkottat matcher för att skada andra lag ekonomiskt.

PLUS: Hans Abrahamsson: Första testet i JVM – då funkade ingenting
På sin höjd har det handlat om att ”avvakta och se” eller så har frågorna varit ”komplicerade”.

I fredags tog Larsson ändå till orda och i en ”krönika” på förbundets hemsida gick han till attack mot Riksidrottsförbundet, RF, svensk idrotts högsta domstol Riksidrottsnämnden, RIN, och egentligen hela den princip som svensk idrott vilar på.

Larsson tycker det är förskräckligt att RIN har varit inne och petat i Svenska Ishockeyförbundets, enligt RIN, olovliga tävlingsbestämmelser som inte är förenliga med RF:s stadgar varpå RF:s styrelse ”påkallat ändring”.

Inget annat specialförbund har samma sorts bestämmelse, men i svensk ishockey har det varit viktigt att tvinga in ideella föreningar och klubbar (och därmed tvingat de styrande att släppa kontrollen över sina föreningar) i ligaorganisationer styrda av opålitliga gökar som mest är där för att på något vis profitera på svensk ishockey.

Ändringen, som drog ut på tiden, är en oerhörd prestigeförlust för Anders Larsson som nu anser att RIN ”inte ska lägga sig i” den här typen av frågor.

Det är ett märkligt uttalande från en uppenbart förlöjligad och pressad ordförande.

Ibland ska rättsystemet gälla, ibland inte, och för Anders Larsson är det direkt avgörande om han fått rätt eller inte.

Det är dessutom ett direkt pinsamt utspel eftersom Anders Larsson därmed blir den förste förbundsordföranden som trotsar en RIN-dom och går till hård motattack, och då ska man ha med sig att RIN-beslutet tagits i en fullt frisk rättsstat, i ett sunt demokratiskt system.

Samtidigt har Larsson i sin roll som SIF-ordförande och IIHF-styrelseledamot varit noga med att poängtera hur viktigt det är att respektera spelaravtal skrivna i mördarstaten Ryssland, i en liga där i stort sett alla lag och ägare stödjer Putin och kriget.

Nytt svenskt rekord i karaktärslöshet.

– Grattis Anders, hur känns det?

Påstår att han bry sig om gräsrötterna
Jag är övertygad om att Larsson är hårt pressad av SHL och att det i grund och botten, utöver prestige, handlar om pengar, att det finns en rädsla att det här ska leda till osäkerhet, att solidariteten prövas och att det riskerar att sänka värdet på de stora centrala avtalen där tv-avtalet är överlägset viktigast.

Bråket i Hockeyettan slutade med att ligaorganisationen Hockeyettan, med Galne Glysing påhejad av just Larsson, drog Boden till skiljedomstol (civilrättsligt, alltså) där Boden förlorade och tvingades tömma sina bankböcker.

Anders Larsson verkar inte klara av att hålla i sär äpplen och päron, skiljedom och klander är en sak, RIN-nedslaget på hans så älskade bebis-paragraf 6.1 i tävlingsbestämmelserna en annan.

Ett eventuellt samband är inte smickrande.

Grunden för den civilrättsliga process Boden tvingades in i har ju faktiskt vilat på ett avtal som varit en direkt konsekvens av en paragraf som nu är bortplockad på uppmaning av Riksidrottsförbundet, eftersom den inte anses förenlig med föreningsfriheten.

För Larsson är det bara att acceptera RF och RIN eller lämna Riksidrottsförbundet, men det tror jag inte att han törs.

Hela den här soppan har kostat Boden miljontals kronor i vite, advokatkostnader och förlorade intäkter, folk har gått in i väggen och det har skrämt bort människor på ett sätt som gör att de aldrig någonsin mer kommer att närma sig ett enda styrelseuppdrag igen.

När flera lag i Hockeyettan i vintras helt sonika struntade i att spela vissa matcher mot Boden och Karlskrona (aldrig tidigare hänt i svensk ishockey) hände ingenting, Boden och Karlskorna har aldrig blivit kompenserade för allt de förlorade på de inställda matcherna.

Inte en spänn, beslutet togs av Svenska Ishockeyförbundets tävlingsnämnd.

Det skulle förvåna mig om inte Boden på allvar överväger att kontakta en skicklig jurist för att stämma skiten ur Svenska Ishockeyförbundet för den enorma ekonomiska och psykiska skada de åsamkat föreningen.

Känslan är att de har ett bra case.

För att förtydliga.

Anders Larsson påstår bry sig om gräsrötterna, men han satt bara och såg på när klubbar, i en ren och skär kartellbildning, med uppsåt gjorde vad de kunde för att förgöra Boden och Karlskrona ekonomiskt.

Karlskrona har Anders Larsson och förbundet dessutom skickat rakt ner i avgrunden, först genom att tvinga klubben följa ett absurt arenakrav som senare plockades bort (”det har känts angeläget för oss att agera”, sa Larsson när kravet försvann) – senare genom att degradera klubben mitt under brinnande pandemi.

Vems förtroende har egentligen Larsson?
Nu går han till synes helt ensam och utan någon rörelse i ryggen till anfall mot svensk idrotts grundpelare, han kan oblygt föra en löjeväckande kamp på felaktiga grunder mot inbillade fiender men är alltid platt och sist på bollen när de verkligt viktiga moraliska frågorna aktualiseras.

Det sägs att Anders Larsson är förtroendevald ordförande men alldeles för ofta tvingas jag ställa mig frågan vems förtroende han egentligen har, och i så fall varför.

Har svensk ishockey verkligen råd att ha en verklighetsfrånvänd, rättshaverist och SHL-svansviftare som ordförande?


Av:

Marcus Leifby