Luleå HF

Eller Damkronorna. För att inte tala om svenska landslaget i sparkboll. Ska de lägga ned, sluta tävla?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Absolut inte. Svenska damfotbollslaget har ju varit väldigt nära många ggr.
Damkronorna är säkert också tillbaka i toppen ganska snart. Däremot beträffande just Toronto som är ett skräckexempel som verkligen sticker ut kan sägas följande. Toronto var en av de initiala sex lag som var med och grundade NHL från den absoluta början år 1917.

Toronto har vunnit 13 ggr mellan åren 1918-1967. Men det som i sammanhanget drar ned betydelsen av prestationen sett som en helhet är att det inte vid något av dessa 13 tillfällen deltog mer än på sin höjd 10 lag när säsongerna startade, och som skulle slåss om titeln.

Vid de flesta utav dessa 13 tillfällen deltog faktiskt Bara!! 6 lag. Konkurrensen var med andra ord Extremt begränsad jämfört med nu, då hela 32 lag slåss om titeln.

Och har man då som Toronto under hela 55 år inte ens förmått att ta sig till final, då det dessutom under en Lång period av dessa 55 år inte varit i närheten av de 32 lag som nu deltar, jaa då känns det ju som att chansen för att ett sådant lag helt plötsligt kunna vinna titeln i princip är obefintlig. Det enda som kan jämföras med denna nu 55 år långa kräftgång i NHL, är New York Rangers med 4 titlar totalt, som vann sin fjärde och sista titel för 28 år sedan år 1994. Detta efter att DÅ, senast ha triumferat 1940, D v s en kräftgång på 54 år.
Och nu är det hela 28 år sedan denna sensationella 'bragd ägde rum 1994.
Detta EJ avundsvärda rekord 'slog' Toronto nu i våras då Deras kräftgång utökades till 55 år..

Just därför har jag lite svårt att förstå hur just Torontos supportrar 'orkar' hänga i...

De kanske hoppas på att ett 'högst tillfälligt' under, likt det som inträffade för New York rangers år 1994, även ska inträffa för Toronto, vad vet jag??...

Men nog känns det som att dessa Torontosupportrar lever mest i en dröm, som högst sannolikt Aldrig kommer att uppfyllas, och att dom fortfarande i viss mån likt många Djurgårdare, lever på de meriter som togs i en svunnen tid för väldigt länge sedan, då konkurrensen var extremt begränsad jämfört med vad den defakto är nu...

Realisten: Men som du förstår har alltså majoriteten av Torontos supportrar under sitt liv inte varit med om att Toronto vunnit Stanley Cup. Och ändå älskar de sin klubb och följer sitt lag i vått och torrt. Det känns som att de inte grämer sig över alla tidigare år när de blivit mästare utan lever med drömmen och kunskapen att det kommer att ske förr eller senare.

Och NÄR det sker kommer det att vara så mycket ljuvligare och mycket mer fantastiskt än för spelare och supportrar i andra klubbar som vunnit då och då. Det vet de och trots att laget många säsonger inte går jättebra står de bakom sina hjältar och de lever alla drömmen tillsammans.

Jämför med Warulfven som bland annat dominerade svensk hockey ett decennium men sedan dess haft många år utan att nå hela vägen. Och vilken underbar lycka för dem när de nu vann, säkerligen mycket mer ljuvlig än många av de tidigare mästerskapen.

Om man nu är så väldigt inriktad på just att bli mästare - som det verkar att du är - kan du föreställa dig hur det skulle varit att vara supportrar av en klubb som vunnit och sedan vunnit igen nästa säsong eller strax därefter och sedan igen. Jag har uppfattningen att dessa klubbar och deras supportrar till slut bara väntar sig/kräver/förutsätter att de ska bli mästare igen för annars är säsongen ett fiasko. I Sverige kan de ha gällt klubbar som Djurgårn, Pölsan, Warulfven, lite också HV och Fiskrenset, och slående att Apan efter några vinster och en massa finalförluster tappat publik på publik. Ett mästerskap för en sådan klubb kommer aldrig att upplevas lika underbart som ett mästerskap för Luleå Hockey. När vi når dit efter att ha väntat så länge. Och - senaste årens prestationer innebär att vi bara kommer närmare och närmare.

Faktum är att jag själv inte upplever att det är 26 år sedan vi blev mästare senast. Min känsla är den att vi blev mästare våren 2020. Coronan ställde ju in slutspelet men vi var så överlägsna i serien och så starka jämfört med övriga lag att min inställning är den att vi blev mästare då.

Och redan 2022 var vi nära att vinna igen. Att nå game seven och andra halvan av tredje perioden - i en match där lagen står så väl emot varandra att man inser att första målet vinner - och då åker Shinnimins skott ribba-ut och strax därefter kommer Virtanen med ett hopslag där pucken kunde studsat hur som helst men råkar gå i mål bakom Lassi. Att förlora är OK, tufft men det måste man vara man nog att ta. Som Berenguer säger i djungelnatten "Eat the pain!" Och allt detta blir så mycket lättare när man vet att när vi blir mästare - och det kommer att ske - kommer vår triumf att vara så efterlängtad att den kommer att upplevas så mycket mer fantastisk än den gjort för andra lag. Det kommer du att göra också, sanna mina ord!

I NSD idag berättar Skuggan och Engman att man fått nej av några spelare i sommar. Konkurrensen är hård. De ångrar dock inte att de försöker att locka något bättre spelare än vad man brukat. De har några kontrakt ute. Tror inget kommer hända idag, men det kan gå fort i branchen ibland. Doch hoppas oh tror de att de löst i alla fall en spetsvärvning till seriestart. Lova vill de inte.
Har sett ett antal rätt spännande namn nämnas den senaste tiden. Finns en hel del spets kvar.
Jag känner mig trygg med årets värvningsstrategi.
Otålig förvisso men som de själva sa i artikeln - bättre att vänta in nån man verkligen tror på än att hasta fram nåt.
Såg att Norrmedia sänder från Kärpetmatchen på fredag. Missade mötet med skaik.
Känns att hockeytempen i mig stiger lite nu när sommaren är på väg bort.