Luleå HF

Matsg: Håller med dig fullständigt. Hjärnskakningar och risken för hjärnskador är något av det värsta som hotar hockeyn. Tack-och-lov har det minskat på senare år sedan hockeyn till slut tagit upp kampen mot detta. Annat var det tidigare.

För runt tio år sedan hade Luleå en klubbläkare som hette Yelverton Tegnér. Denne blev tidigt klar över vilket stort hot hjärnskakningar var och lärde upp Luleås dåvarande tränare Jonas Rönnqvist och Bulan Berglund om detta. De övertygades och jobbade hårt för att förbjuda Luleåspelare att orsaka hjärnskakning på motståndare. Det hade effekt. Under två säsonger fick inte en enda av våra motståndare en hjärnskakning. Tämligen unikt eftersom spelare hjärnskadades mest varje omgång i Elitserien. Men inte om de mötte Luleå.

Så mötte Luleå i kvartsfinal det Djurgården, som media-"experterna" innan säsongen och innan slutspelet utnämnt till självklara vinnare av gludet. Luleå gick snabbt ifrån till 3-0 i matcher.

Varpå DIFs tränare ApHardy tänkte om. Han kallade ihop några av spelarna < speciellt fimpen eklund hängde på och attackerade Luleå i tidningar och tv som "fuskiga fjollor" och tillsammans gick de till attack i media. De förklarade att det var så svårt att möta Luleå, eftersom de filmade så jävligt. Så snart man tittade på en Luleåspelare kastade sig denne omkull och simulerade allvarlig skada.

Stockholmsbaserad media (speciellt aftontrasans ros och abris) och SeMer tände direkt och öste ut inlägg och artiklar som förklarade hur fuskiga Luleå var och hur usla domarna var som gick på "skådespeleriet". SeMers redaktionschef (expert på stavhopp) satt i live TV under en debattimme om hjärnskakningar i hockeyn och när Luleås vackra insatser presenterades skrattade han ut Yelverton och förklarade att det var roligare att sitta och se på en målad vägg torka än att se Luleå spela hockey...

När Luleå kom till Hovet möttes de av en publik med förolämpande banderoller och som skanderade förolämpningar av typen om "systrarna Abbott" och annan skit. Domarna skrämdes tystnad och tillät gårdarna till vilka övergrepp som helst utan att visas ut. Speciellt DIF:s Ölwegård och Marcus Nilsson utnyttjade detta till fullo och riktade in sig på de minsta Luleåspelarna som när de var i närheten av sargen med ryggen utåt konsekvent åkte på en brutal crosschecking mot huvudet mot sarg, eller en med våldsam fart upphoppad "tackling" för att mangla huvudet mot sargen. Och inga utvisningar blev det men 2-3 Luleåspelare hjärnskadades varje match medan DIF gick upp till 3-3 i matcher.

DIFiplinnämnden? Höll käft. Efter match sex på Hovet plockade SeMer upp en sekvens där en domare drar en Abbott bakåt varmed aborten håller på att falla och ena benet åker upp i luften en decimeter ovan isen, träffar inget. Hallå, hallå! vrålar man på SeMer. Det ser ut som att abboten försöker sparka zibanejad på vaden i syfte att skära av hans vadartär så att han ska blöda ihjäl! I live-TV visas repris på repris på jumbotronen på Hovet och SeMer intervjuar DIFs ordförande på isen. Denne kräääääver att förbundet och DIFiplinnmämnden agerar mot detta mordförsök! Inom en timme har all media dränkt förbundets utsedde "granskare" som var den som på den tiden skulle övervaka spelarnas säkerhet och kunde rapportera till DIFiplinnämnden. Granskaren var på semester i Dalarna och hade inte sett matchen, men när ett tiotal "journalister" ringt och raaaasat anmälde han lydigt "mordförsöket" till DIFiplinnämnden.

Då tröttnade Osten. Nästa dag anmälde han två händelser till DIFiplinnämnden kompletterande med filmsekvenser där man såg hur difarna Ölwestad och Nilsson med våldsam hastighet överföll två luleåspelare utan puck bakifrån med ett otroligt övervåld mot huvuden.

Varpå media raaaaaasadee ännu mer: Det finns ju ett gentlemens agreement, där klubbarna är överens om att INTE anmäla varandra. Fult och fuskigt av Luleå!

Nå. Abbott stängdes av, Ölwestad också. Game Seven i Luleå slutade oavgjort men i förlängningen spöade Luleå medias kelgris DIF. Men hämnden kom redan i semifinalen när Luleå höll på att spöa Apan. Då hittade en av Apan korrumperad brännvinsjournalist Fehlman på lögner om Luleås sportchef Osten och under flera dagar bombarderas Luleå av påståenden som rasister. SeMer plockade in Fehlman själv som fick agera "expert" och snacka skit om Luleå under pågående match.

Det lyckades. Luleå tappade koncentration och fokus, när all media vid intervju av spelare undrade varför de var "rasister", och förlorade semin. SeMer och media-"experter" klappade varandra på ryggen. Där fick Luleå!

En historia som är pinsam för svensk hockey och för befintlig "hockeymedias" brist på allt utom en vilja att korrumperas.

Och en allvarligare följd var att kampen i Elitserien mot hjärnskador som Luleå initierat och som i bästa fall skulle fått inflytande på övriga klubbor, kom till paus. Närmaste åren utdelades bara fler och fler hjärnskakningar. Vilket var en direkt följd av ApHardys agerande.

Häxjakt?

Läste om denna i Stockholm för exakt 350 år sedan, då 9 kvinnor miste livet. Inte så många jämfört med hur det såg ut i övriga landet där 300 miste livet och de flesta som avrättades som häxor var dessutom män. Men häxprocessen i Stockholm utspelades på följande sätt:

”Det stora owäsendet” som häxprocesserna kallades tog fart när 12-årige Johan Grijs flyttat från Gävle till Stockholm efter det att hans mamma dömts för häxeri. Johan, som gick under smeknamnet ”Gävlepojken”, fick bo hos släktingar på Södermalm och började snart peka ut kvinnor i staden som häxor. Andra barn följde efter och vittnade om hur häxorna hämtade dem på nätterna medan de sov och tog dem till Blåkulla.

Nio kvinnor fick sätta livet till sedan de dömts för häxeri efter barnens färgstarka vittnesmål om det osedliga livet i Blåkulla. Sju av kvinnorna halshöggs och brändes därefter på bål. Karin Johansdotter, ”Smeds-Karin”, tog sitt liv i fängelset. Den nionde kvinnan som föll offer för häxprocesserna var Malin Matsdotter, även kallad Rumpare-Malin. I augusti 1676 klev hon upp på bålet, slogs i järn av bödeln och brändes levande till döds. I publiken stod hennes dotter som vittnat mot henne. Malin Matsdotter blev den sista som avrättades för häxeri i Stockholm. På hösten började barnens vittnesmål ifrågasättas och flera av dem erkände till slut att de ljugit. Johan Grijs och ytterligare tre unga vittnen dömdes till döden. Andra barn fick piskstraff och minst ett av dem dog av skadorna.
Det var ju intressant historia, men vad har det med hockey att göra?

Det påminner starkt om en annan Gävlepojke. Låt oss kalla honom Abris eller Grijs eller eller med nutida stavning: Gris.

Lille Gris föddes i en gävlig stad i slutet av sextiotalet och under hela hans uppväxt var stadens stolthet Pölsan, och Pölsans spelare var GUDAR! Jag vet, tänkte lille Gris ”ja ka pli håkipelaje!”.

Sagt och gjort Gris jobbade och stod i, tränade och tränade och tränade, och lyckades t.o.m. bli uttagen i TVpucklaget. Men fick inte spela.. Och sedan gick det så illa som det bara kan gå. Gris vilja, ambitioner och förhoppningar var det inget fel på. Bara en sak som saknades: han kunde inte spela hockey utan var tämligen usel. Sparkades från Pölsan eftersom han inte dög. Men han skulle minsann visa dem! I hela 14 säsonger som senior jobbade Gris som fan och gav allt för att genombrottet skulle komma och han skulle nå NHL och hyllas i Toronto! Men..det blev bara spel i Division 1-klubbar som Skutskär, Mörrum, Östervåla och t.o.m. i Norge som på den tiden var någon sorts Division 2. ”Hockeycentern” Gris gjorde en del poäng men framför allt imponerande han genom att spela fult och blev utvisad hela tiden och mot senare delen av sin ”karriär” hade han c:a 4 utvisningsminuter per match. En riktig fuling. och kass på hockey.

Den tragiska historien om den sentida pojken Gris från Gävle kunde tagit slut där. Men icke då. Gris flyttade liksom Gävlepojken Grijs till huvudstaden, fast besluten att hämnas eftersom de bränt hans mamma som häx….jag menar, eftersom han inte fått den hockeyframgång han drömt om. Gris blev journalist! Och fick jobb på Aftontrasan som ”hockeyexpert”.

Och med tangentbordet som vapen kunde han inleda sin hämnd! Han levererade artikel efter artikel som främst syftade till att förklara hur usel den och den klubben eller spelaren var och att han själv aldrig begripit sig på hockey spelade ingen roll; enligt tidningens definition var han ju ”expert”. Lille gris färgstarka berättelser drabbade gärna Pölsan som inte insett att Gris skulle bli hocketstjärna, men också med förkärlek Luleå som låg långt åt helvete bort Han pekade ut Luleås spelare som häxor för att de skulle drevas mot och brännas på mediabål: Den ska till Blåkulla, den ska till Örebro, den ska också till Örebro, och den ska till HV, den ska till Växjö, den ramlade omkull när han fick ett slag på käften och ska brännas på DIPiplinnämndens bål!

Ja, nu har jag lyckats, tänkte lille Gris. Där fick dom för att jag inte fick bli NHL-stjärna! På mediabål ska de brännas! Är du stolt över mig, mamma?