Har man följt hockey länge vet man att den kraftigt ökade bevakningen där repriser kunde rullas på jumbotroner och TV-rutor innebar att vi fick mycket tydliga bevis på när domarna dömt fel. T o m tämligen okunniga hockeytittare kunde slå sig för bröstet och påstå sig veta bättre än domare. Vi hade trots allt fått två huvuddomare vilket självklart förbättrat dömande, men ändå blev det fel då och då och – inte oväntat – kunde vi slå oss för bröstet: vi är BÄTTRE än domarna. Även om vi knappt sett hockey förrän vi klev in som medgångare för något år sedan.
En ytterligare välkommen förbättring var vårt ”War room”. Tyvärr satte en korruot domarchef en egen lärling som lydde honom – Lärking alltså – att bestämma där och denne nisse förstörde mycket av funktionen. Är det någon som kommer ihåg hur denne cyklop under en säsong införde att varje mål var ett lotteri eftersom han satt i repris och upptäckte att någon haft 2 cm klubba inför mållinjen en meter från vakten och utan att påverkade denne, men målet dömdes bort, jag följer bara reglerna sa cyklopen. Nu har det till slut blivit bättre.
OK. Då lyfter vi fram en sanning:
Domare GÖR misstag, ingen är ofelbar och de flesta gör med säkerhet så gott de kan.
Det måste man acceptera. Liksom man måste acceptera att genomsnittligt dömer domarna fördel för hemmalaget. Nästan ingen kan motstå det tryck som hemmapublik kan sätta in.
Liksom att domare, när de vet att de dömt fel och givit ena laget en orättvis fördel, letar med ljus och lykta efter utvisning på laget, en s k kompensationsutvisning.
MEN.
När är det rimligt att inte acceptera en domares insatser då?
När en domare medvetet struntar att ta utvisning på ett rejält fel eller horribelt överfall framför ögonen på domaren, eftersom domaren inte törs ta utvisningen pga att det kommer att leda till en enorm visselorkan från hemmaläktare eller från hemmalaget. Så jävla feg får man inte vara som domare.
Hur känner man igen domare som fegar ur så där? Enkelt: se på täta slutspelsmatcher i Scandal-i-Analium. Vissa domare kan hantera det, men många är alldeles för rädda för att stå emot.
När domare tappar greppet och helt dömer emot det ena laget och när de protesterar öser ut ytterligare utvisningar för ”abuse of officials”. Sådant ser jag närmast som ett psykbryt och eftyersådana ”insatser” ska domarna bara bort, för att hitta områden där deras kompetens kommer till bättre användning. T ex offentliga platser som skräpats ned.
Kan man köpa en domare? Nja, där tror jag alla tänker som jag spontant. Aldrig, inte i Sverige, hur skulle det se ut? Sådana är vi inte, inte i det här landet.
Men varför skulle det inte kunna ske? Det skrev överallt, faktiskt, i olika sporter, i olika länder, varför skulle svensk hockey vara undantagen, står det i Moses elfte bud kanske?
Jag är tyvärr övertygad om att det kommer att ske och att det troligen redan skett.
Nåja. Det jobbigaste med dömeriet numera anser jag vara hårdbevakningen på repriser och de enorma reaktionerna när domare gjort misstag. Jag tror att vi kanske måste ta bort de j-a repriserna, speciellt i arenan, om det krävs för att ta bort de j-a reaktionerna som dels förstör hockeyn, dels sätter alltför hårt tryck på domare.
När man sedan – förhoppningsvis – kommer fram till ett läge där man KAN visa repriser varpå domare, spelare och – inte minst – publik – kan hantera det ”ajaj, det där var en miss. Sådant händer.” – ja då kan vi njuta bättre.
Och koncentrera oss på att reagera på och inte acceptera när domare gör icke ursäktliga misstag.
Som när domare i Scandal-i-analium ”missar” att någon oprovocerat slår tänderna ur munnen på motståndarnas bäste spelare fast domare står placerad två meter framför dessa och ser allt.
Törs en domare inte reagera på sådant får han söka sig en annan karriär.
Alla nissar som fått för sig att de är ”experter” eftersom de ”med egna ögon ser att domarna gör fel” borde få delta i ett lotteri där vinsten är att själv döma en match.
Tror de skulle skärpa sig rejält då. Tror t o m att de skulle försvara varje domare och domslut i fortsättningen.
T ex begås hela tiden regelbrott, eller på gränsen till sådana. Det är tyvärr så i hockey, det händer massor hela tiden överallt. Svårigheten för domare är att välja en nivå för vad som accepteras och vad som inte accepteras.
Såg t ex en kommentar om att vi i denna final spelar Luleå ryggsäckshockey genom att följa och fysiskt stoppa motståndare att svänga in framför målet. Jorå. Men jämför det med andra finaler där domarna haft en nivå där man accepterat att hemmaspelare fäller motståndare efter motståndare med våldsamma crosschecking i ryggen när de har fräckheten vilja vara framför motståndarmålet.
Massor av övergrepp går utan att straffas och speciellt de bästa och mest målfarliga spelarna får utstå hur mycket skit som helst utan att domarna reagerar.
Men om de faller. Då är chansen att domaren blåser och ger en PP betydligt högre.
Det vet ju spelarna och därmed reduceras deras ambition att hålla sig på fötterna. Vilket är bakgrunden till förstärkningar.
Jag har ganska hög acceptans för förstärkning. Eftersom det ofta är enda möjligheten att få domarna att utvisa de som bryter mot reglerna.
Ibland blir spelarnas förstärkningar pinsamt tydliga. Det är ju inte så de vill hålla på, men känner sig tvungna när domarna missar eller väljer att strunta i påhopp.
Förstärkningar som spelarna tvingas till är en sak.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
37% (21)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
· · 
1. Domarna
Har man följt hockey länge vet man att den kraftigt ökade bevakningen där repriser kunde rullas på jumbotroner och TV-rutor innebar att vi fick mycket tydliga bevis på när domarna dömt fel. T o m tämligen okunniga hockeytittare kunde slå sig för bröstet och påstå sig veta bättre än domare. Vi hade trots allt fått två huvuddomare vilket självklart förbättrat dömande, men ändå blev det fel då och då och – inte oväntat – kunde vi slå oss för bröstet: vi är BÄTTRE än domarna. Även om vi knappt sett hockey förrän vi klev in som medgångare för något år sedan.
En ytterligare välkommen förbättring var vårt ”War room”. Tyvärr satte en korruot domarchef en egen lärling som lydde honom – Lärking alltså – att bestämma där och denne nisse förstörde mycket av funktionen. Är det någon som kommer ihåg hur denne cyklop under en säsong införde att varje mål var ett lotteri eftersom han satt i repris och upptäckte att någon haft 2 cm klubba inför mållinjen en meter från vakten och utan att påverkade denne, men målet dömdes bort, jag följer bara reglerna sa cyklopen. Nu har det till slut blivit bättre.
OK. Då lyfter vi fram en sanning:
Domare GÖR misstag, ingen är ofelbar och de flesta gör med säkerhet så gott de kan.
Det måste man acceptera. Liksom man måste acceptera att genomsnittligt dömer domarna fördel för hemmalaget. Nästan ingen kan motstå det tryck som hemmapublik kan sätta in.
Liksom att domare, när de vet att de dömt fel och givit ena laget en orättvis fördel, letar med ljus och lykta efter utvisning på laget, en s k kompensationsutvisning.
MEN.
När är det rimligt att inte acceptera en domares insatser då?
När en domare medvetet struntar att ta utvisning på ett rejält fel eller horribelt överfall framför ögonen på domaren, eftersom domaren inte törs ta utvisningen pga att det kommer att leda till en enorm visselorkan från hemmaläktare eller från hemmalaget. Så jävla feg får man inte vara som domare.
Hur känner man igen domare som fegar ur så där? Enkelt: se på täta slutspelsmatcher i Scandal-i-Analium. Vissa domare kan hantera det, men många är alldeles för rädda för att stå emot.
När domare tappar greppet och helt dömer emot det ena laget och när de protesterar öser ut ytterligare utvisningar för ”abuse of officials”. Sådant ser jag närmast som ett psykbryt och eftyersådana ”insatser” ska domarna bara bort, för att hitta områden där deras kompetens kommer till bättre användning. T ex offentliga platser som skräpats ned.
Kan man köpa en domare? Nja, där tror jag alla tänker som jag spontant. Aldrig, inte i Sverige, hur skulle det se ut? Sådana är vi inte, inte i det här landet.
Men varför skulle det inte kunna ske? Det skrev överallt, faktiskt, i olika sporter, i olika länder, varför skulle svensk hockey vara undantagen, står det i Moses elfte bud kanske?
Jag är tyvärr övertygad om att det kommer att ske och att det troligen redan skett.
Nåja. Det jobbigaste med dömeriet numera anser jag vara hårdbevakningen på repriser och de enorma reaktionerna när domare gjort misstag. Jag tror att vi kanske måste ta bort de j-a repriserna, speciellt i arenan, om det krävs för att ta bort de j-a reaktionerna som dels förstör hockeyn, dels sätter alltför hårt tryck på domare.
När man sedan – förhoppningsvis – kommer fram till ett läge där man KAN visa repriser varpå domare, spelare och – inte minst – publik – kan hantera det ”ajaj, det där var en miss. Sådant händer.” – ja då kan vi njuta bättre.
Och koncentrera oss på att reagera på och inte acceptera när domare gör icke ursäktliga misstag.
Som när domare i Scandal-i-analium ”missar” att någon oprovocerat slår tänderna ur munnen på motståndarnas bäste spelare fast domare står placerad två meter framför dessa och ser allt.
Törs en domare inte reagera på sådant får han söka sig en annan karriär.