Där har vi spelare som är ute efter att förstärka, men det blir så tydligt fel eftersom de är amatörer på området. Jag vill ta Anton Rödin som ett exempel. En suveränt skicklig hockeyspelare med ett fantastiskt målsinne. Och naturligtvis ofta utsatt för regelbrott av försvarare som annars inte kan hindra honom. Vilket får honom att förstärka, men han är rätt kass på det. Och därmed finns massor av filmer på YouTube som visar hur han som en döende svan plötsligt får för sig att filma. Jag tror att han skäms för det där och numera är det mer sällan.
Men det finns en högre nivå av riktigt fusk.
Och då kommer vi till Apan. Fläskberget Erikson satte det i system och var stolt av det; erkände offentligt att han filmade och fuskade när det behövdes och gav Apan fördelar. Och eftersom Apan satte honom som kapten fick han naturligtvis stort inflytande på de flesta andra apor.
Fläskbergets främsta innovation var ”benen försvinner”. Han sökte upp en tät situation och lyfte på båda benen varpå han förstås föll pladask och som regel fick utvisning med sig. Tog ett tag innan man begrep att det var utstuderat fusk och domarna begrep det aldrig. Flera andra apor hängde på under några år.
Den allra värsta fuskaren i Elitserien SHL under den tid jag kan överblicka var Fläskbergets arvtagare Andreas Swingerli. Denne ”expert” satte Apan ofelbart in under de sista minuterna av jämna matcher där Apan hade oavgjort eller, än värre, låg under med ett mål, med ett enda uppdrag: skaffa oss PP. Och han lyckades nästan alltid. Hans vidareutveckling av Fläskbergets metod bestod i att han satte upp full fart när han fick puck och åkte rakt in mot komplicerade situationer med 1-2 motståndare och plötsligt föll swingerli som en klubbad oxe. Ingen kunde gissa varför men som regel chansade domarna på tripping.
Dock, det hände alltid i just de nämnda situationerna; slutminuter av jämna matcher, och det fick mig att ana ugglor i mossen. Jag studerade det noggrant och fann att anledningen att han föll var att han själv lyfte båda benen från isen, dvs en klassisk Fläskbergare. Men i Swingerlis variant skedde det i så täta situationer att det var svårt att upptäcka, förrän man visste vad man letade efter. Men skulle kunnat tro att stackars swingerli, han riskerar väl svår skada själv. Icke. När man visste vad man skulle leta efter var det lätt att upptäcka: swingerli såg alltid till att hans huvud för där det ej var risk träffa skridskor eller annat farligt, och dessutom föll han inte hur som helst, utan konsekvent så att han kunde ta emot sig med båda armarna och huvudet nådde aldrig isen.
En mästare helt enkelt, om man beundrar fusk.
Jag punktmarkerade swinet en säsong i serien och visade upp tydliga bevis för vad han höll på med, i bildsekvenser som inte gick att bortförklara.
Men ingen här på snacket hängde speciellt på. Vissa sket väl i det, andra tänkte att där är Savage och hatar Apan igen. Men faktiskt var det en forskningsinsats, en analys och en bevisgivning på hög nivå. Det kan jag påstå, eftersom det är precis vad jag är riktigt bra på IRL. Någon journalist med hockeyintresse kunde tagit det hela till ett fint scoop, men sådana journalister finns ju numera inte på riktigt.
Fast sammanfattningsvis. Det kan vara en jävla skillnad på förstärkningar som skickliga hockeyspelare kan tvingas göra och medvetet och planerat fusk i form av riktiga filmningar. Men det krävs ganska stor erfarenhet för att begripa det.
1. Han är en duktig skytt. Får han pucken i bra läge smäller han oftare in den i mål än de flesta. Levererar konstant ett högt antal mål för de klubbar han spelar för. 2. Han har utmärkt puckkontroll och kan själv ta sig förbi ett gäng motståndare som ställt upp mur mellan röd och blå för att inte släppa någon förbi. Shinnimin kan finta bort motståndare och med snabbhet nå in och se till att Luleå etablerar spel i anfallszon. 3. Han är vidare sådan som kan ta kontring hela vägen till målchans genom snabbhet och puckkontroll.
Duktig forward, alltså, med samma styrkor som utmärker andra uppskattade spelare i olika lag. Men han har en ytterligare kvalitet:
4. Shinnimin vågar sig in i situationer djupt nere i slottet och framför mål samt i dess närhet, och fightas rejält där mot motståndare för att ta puck och för att stoppa motståndarna att göra det de vill.
Jämför t ex med Jocke Lindström hos Apan. En spelare som hade det Shinnimin hade av 1-3, och t o m bättre. Men 4 saknade han helt. Vågade sig ta mig fan in i slottet där det kunde göra ont. I stället kunde han briljera genom att helt oprovocerad slå klubban i ansiktet på motståndare.
Men Shinnimin så liten han är går in i skiten och jobbar för han vet att det är viktigt, även om det kommer att göra ont. När det gäller det modet och den förmågan påminner han om Ledin och andra som uppskattas av supportrar och brukar placeras bland andra i gruppen ”spelare som vi hatar att se hos motståndarna. Men som vi älskar att se hos oss.”.
Sammantaget alltså förmågor som spelare att uppskatta snarast beundra.
Ja, just det. Det var en sak till.
5. När han kom till Sverige och spelade för Plastjö hade han en specialitet som vi aldrig sett tidigare. När han förstärkte passade han på att lyfta armarna mot skyn så teatraliskt som den döende sergeanten i rullen ”Platoon”. Gud, varför tillåter du detta mot mig?
Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det skulle bli pinsamt. Och då reagerade folk bland annat Luleås supportrar och förklarade honom för patetisk hollywoodnisse.
Bulan och andra förstod bättre och gav honom chansen i Luleå. Det gick bra, förutom avseende punkt 5. Media körde igång drev på honom, andra hängde på. Filmare, fuskare vräkte man ur sig trots att det inte handlade om det utan pinsamt överdrivna förstärkningar.
Till slut bestämde sig Luleå för att den där uppmärksamheten vill vi inte ha. Shinnimin hade kvartssamtal med Bulan och ledningen som förklarade att nu får du lägga av med det där.
Shinnimin tog det till sig, förklarade i en lång artikel att han köpte uppmaningen. Och döende svanen skulle försvinna. Sedan dess har den varit borta. Shinnimin är att lita på.
Tyvärr följde ett antal säsonger då det var ”fri jakt” på Shinnimin. Zebrorna hade skrivit in på kom-i-håg-blocket att Shinnimin filmar, ge honom inga PP och brutala motståndare tilläts misshandla Shinnimin inför öppen ridå. Det var vidrigt att se, typ överfall som i normalfallet skulle givit 2-3 matchstraff på motståndarna, tilläts utan problem.
Shinnimin jobbade på och gjorde sitt bästa. Trots att han fortsatt kallades filmare och domarna tillät det mesta på honom. Emellanåt ilsknade han till och gav tillbaka och tog dumma utvisningar, skällde på domare.
Men han har återigen kvartsamtalat och innan slutspelet lagt ned att ta dumma utvisningar samt klaga på domare.
Bara spelar och gör sitt bästa och är mycket värdefull för Luleå Hockey.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
37% (21)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
· · 
3. Fusk på riktigt
Där har vi spelare som är ute efter att förstärka, men det blir så tydligt fel eftersom de är amatörer på området. Jag vill ta Anton Rödin som ett exempel. En suveränt skicklig hockeyspelare med ett fantastiskt målsinne. Och naturligtvis ofta utsatt för regelbrott av försvarare som annars inte kan hindra honom. Vilket får honom att förstärka, men han är rätt kass på det. Och därmed finns massor av filmer på YouTube som visar hur han som en döende svan plötsligt får för sig att filma. Jag tror att han skäms för det där och numera är det mer sällan.
Men det finns en högre nivå av riktigt fusk.
Och då kommer vi till Apan. Fläskberget Erikson satte det i system och var stolt av det; erkände offentligt att han filmade och fuskade när det behövdes och gav Apan fördelar. Och eftersom Apan satte honom som kapten fick han naturligtvis stort inflytande på de flesta andra apor.
Fläskbergets främsta innovation var ”benen försvinner”. Han sökte upp en tät situation och lyfte på båda benen varpå han förstås föll pladask och som regel fick utvisning med sig. Tog ett tag innan man begrep att det var utstuderat fusk och domarna begrep det aldrig. Flera andra apor hängde på under några år.
Den allra värsta fuskaren i Elitserien SHL under den tid jag kan överblicka var Fläskbergets arvtagare Andreas Swingerli. Denne ”expert” satte Apan ofelbart in under de sista minuterna av jämna matcher där Apan hade oavgjort eller, än värre, låg under med ett mål, med ett enda uppdrag: skaffa oss PP. Och han lyckades nästan alltid. Hans vidareutveckling av Fläskbergets metod bestod i att han satte upp full fart när han fick puck och åkte rakt in mot komplicerade situationer med 1-2 motståndare och plötsligt föll swingerli som en klubbad oxe. Ingen kunde gissa varför men som regel chansade domarna på tripping.
Dock, det hände alltid i just de nämnda situationerna; slutminuter av jämna matcher, och det fick mig att ana ugglor i mossen. Jag studerade det noggrant och fann att anledningen att han föll var att han själv lyfte båda benen från isen, dvs en klassisk Fläskbergare. Men i Swingerlis variant skedde det i så täta situationer att det var svårt att upptäcka, förrän man visste vad man letade efter. Men skulle kunnat tro att stackars swingerli, han riskerar väl svår skada själv. Icke. När man visste vad man skulle leta efter var det lätt att upptäcka: swingerli såg alltid till att hans huvud för där det ej var risk träffa skridskor eller annat farligt, och dessutom föll han inte hur som helst, utan konsekvent så att han kunde ta emot sig med båda armarna och huvudet nådde aldrig isen.
En mästare helt enkelt, om man beundrar fusk.
Jag punktmarkerade swinet en säsong i serien och visade upp tydliga bevis för vad han höll på med, i bildsekvenser som inte gick att bortförklara.
Men ingen här på snacket hängde speciellt på. Vissa sket väl i det, andra tänkte att där är Savage och hatar Apan igen. Men faktiskt var det en forskningsinsats, en analys och en bevisgivning på hög nivå. Det kan jag påstå, eftersom det är precis vad jag är riktigt bra på IRL. Någon journalist med hockeyintresse kunde tagit det hela till ett fint scoop, men sådana journalister finns ju numera inte på riktigt.
Fast sammanfattningsvis. Det kan vara en jävla skillnad på förstärkningar som skickliga hockeyspelare kan tvingas göra och medvetet och planerat fusk i form av riktiga filmningar. Men det krävs ganska stor erfarenhet för att begripa det.