Jompe

En julsaga, fritt efter Charles Dickens’ saga om Ebenezar Scrooge.

”Farfar, farfar, berätta om hur det gick till när Koorken blev instängd i Läkerol Arena.”

”Jamen ungar, jag har ju berättat den sagan så många gånger innan…”

”Men snäääällla farfar…”

”OK då, det var så här. En gång för länge sedan, år 2006, byggde Brynäs en ny, fin hockeyarena. Det var bråttom med bygget. Arkitekterna slet dag och natt för få ritningarna färdiga i tid, och sen tog byggjobbarna över. Man lyckades precis bli klara innan Brynäs skulle spela första matchen i den nya arenan.

På den tiden hade Brynäs en tränare som hette Koork. Efter den sista träningen före juluppehållet hade han bråttom hem till hotellet från en träning, tar en genväg, rundar ett hörn, genom en dörr, ett hörn till och plötsligt upptäcker han att han inte kunde komma ut. Dörren bakom honom var låst. Mobilen funkade inte. Men det fanns ett svagt ljus i rummet. Byggjobbarna hade lämnat kvar tre lådor landgångar och två backar öl efter taklagsfesten. Tja, tänkte Koork, om man måste bli inlåst någonstans någon gång så är detta kanske inte det sämsta stället. Så han satte sig ner, lutade sig mot en vägg, packade upp en landgång, öppnade en pilsner och började fundera på livet, hockeyn, styrspel, Sollerön och boxplay.

Fyra landgångar och ett halvdussin pilsner senare somnade Koork, lutad mot väggen i den nya, fina arenan. Mitt i natten vaknar han plötsligt till. Rummet är alldeles ljust och han hör ett utdraget, stönande, väsande ljud som ekar genom korridorerna i den tomma arenan: ”Koooork…Kooork”. Plötsligt är han klarvaken. ”Vem är där?,” frågar han högt. ”Koork”, säger rösten, ”det är ditt samvete”. ”Vafalls”, säger Koork, ”mitt samvete? Jag har inget dåligt samvete.” ”Inte det?”, säger anden. ”Är du alldeles säker på det, Koork?”

Den frågan fruktar förstås alla människor, men hockeytränare fruktar den mer än någon annan. Koork visste förstås det. Hade han dåligt samvete för någonting? Visst hade han det. Men det tänkte han inte berätta om nu. Situationen var liksom tillräckligt crazy som det var.

”Men var det inte någon som saknade Koork? Han hade ju varit försvunnen så länge”, sade lille Huge. ”Att vara försvunnen och att vara saknad är inte alltid samma sak”, sade Tony insiktsfullt. Lille Claes, som satt intill, sade inte så mycket. Han tittade mest på grannflickans stora bröstfickor. Och lille Patrik hade smugit ut i köket och nallade lite glögg när ingen såg på.

Spöket spände blicken i Koork, som plötsligt kände sig osäker och nervös. ”Så du har inga dåliga samveten?, Koork,” sade spöket. ”Låt oss se hur det står till med den saken. Följ med här,” sade han och tog Koork i handen. Plötsligt hade de förflyttats till ett bygge i stan. Anden ledde Koork fram till en snickare som slet med att dra spik ur några plankor. ”Han ser oss inte,” sade spöket. ”Ser du vem det är? ”Klart jag gör, det är ju Micke Wahlberg. Jag sparkade honom förra säsongen.” ”Mmm”, sade spöket, ”och titta hur det gått för honom. Han har blåsor i handen och är öm i ena knät.”

”S**t också”, säger Wahlberg just då till en annan byggjobbare, ”tänk vad jag saknar hockeyn. På den tiden slapp man jobba. Man kunde lattja på träningarna, åka runt på en skridsko och gjorde man nåt mål då och då så var det bra. Nu tvingas man ju slita för brödfödan. Allt är den där Koorks fel.”

”Ser du nu?”, sade anden till Koork. ”Och du skäms inte alls?”
”Icke ett dugg”, sade Koork trotsigt. ”Wahlberg underpresterade, maskade och hade ett djävla attitydproblem.”

De flög vidare och tittade på Veesa, som höll på att slå in paket på ett varuhus. ”Du skickade hit honom eftersom han bara slagit in ett enda paket på hela höstsäsongen förra året. Nu gör han inget annat än slår in paket. Skäms du inte?”, sade anden.

”Nix gånger pix”, sade Koork. ”Veesa tog inte skitjobbet.”

Sen släpade spöket med sig Koork till Schweiz med blixtens hasighet. ”Titta på den stackars Miettinen, han vet inte var han ska göra av sina miljoner schweizerfranc”, sade spöket. ”Han är deprimerad och förvirrad. Du skickade honom hit. Hans enda brott var att han inte spelat i Bofors. Han höll Brynäs kvar i elitserien genom att kvittera till 2-2 mot HV med sju sekunder kvar av sista matchen, och du skickar honom till Schweiz, detta inferno av dragspel, fåniga bjällror och Lederhosen”. Koork var alldeles tyst. Det här var värre än en presskonferens med de fruktade skjutjärnsjournalisterna Pucken och Keb. Han brukade kalla dem Terminator 1 och 2 på grund av deras kompetenta, aggressiva och helt kompromisslösa bevakning av Brynäs.

”Och titta på Malmström, denne glade och vackre skåning,” fortsatte anden. ”Han gjorde så gott han kunde i ditt lag. Nu harvar han i fjärdelinan i ett lag som slirar i tabellen och dväljs på krogarna längs Avenyn med Zlatan och grabbarna.” ”Jag vet”, sade Koork och försökte låta lika karsk som vanligt, ”9 är en one-trick pony som bara kan ta emot pucken och rusa mot mål. Jag saknar lojalitet och lagkänsla hos honom,” sade han och kom på sig med att låta som om han höll presskonferens.

Plötsligt vaknar Koork med ett skrik i sin säng. Han är hemma på Sollerön. Han ser ljuset från julgranen och känner doften av skinka, glögg och kaffe i huset. ”Herregud, vilken dröm jag drömde inatt”, sade han sin hustru. ”Jag drömde att jag blev inlåst i arenan, och sen kom ett spöke och vi åkte runt till alla spelare jag petat och jag såg vilket helvete de nu hade. Jag måste åka hem till dem—nu med en gång, sade Koork och satte sig upp i sängen. Jag måste be dem om ursäkt för att jag petade dem. Min frysbox blev deras helvete. Vad ska jag göra?”, sade han förtvivlad.

”Du kanske skulle börja med att hålla dig borta från de där pizzorna du brukar äta i Gävle,” sade fru Koork vänligt. ”De där drömmarna åter inte alls bra.”

Men var det bara en dröm? ”Tror jag helt säkert att det var”, sade den glöggfryntlige Patrik. ”Jag får alltid såna drömmar när jag mölat i mig en parisare.” ”Hela säsongen har varit en dröm. En mardröm,” sade den notoriskt svartsinte Clarence. ”I år vann Brynäs serien med bara 42 poängs marginal. Förra säsongen vann de med 44. Bara jag som ser att allt är på väg åt fanders?”

”Men nu tror jag nästan att du börjar låta som en liten Modoit, Clarence”, skrattade farfar och klappade honom på huvudet. ”Om någon kan väcka lille Patrik, värst vad han blev trött fort, så går vi och öppnar julklapparna”.

God jul, alla Brynäsvänner.