MoDo Hockey

Här kommer några av mina reflektioner från Guldnatten och efterföljande firande.Min tidsuppfattning av skeendena lär inte överensstämma med verkligheten så hav överseende.

Stora Torget del I
Efter ha sett matchen på O'learys så begav vi oss runt 22-tiden ut på stan för att fira. Direkt blev man så förvånad över att så många ville in på nämnda sportsbar. I kön syntes bland annat en rödögd Mattias Karlin (förklaringen till detta fick man senare i glädjebilderna från SA). Sen såg man hur mycket folk som redan tagit sig dit och förundrades ännu en gång. Det skulle bli mer av den varan under kommande timmar. Väl ute så vart det ett sjuhejans kramande med bekanta av alla olika grader, och jag har nog aldrig haft så många bekanta som då.
Efter en snabb tur ner i parken för det obligatoriska fontänbadet så hade antalet pers på torget fördubblats kändes det som. Och mer kom hela tiden, taxi lär haft en minst sagt bra dag. Sedan är resten ett myller av kramande, sjungande, skränande, fotograferande och ännu mer kramande.

Gideå International
Egentligen var väl detta det enda under kvällen som man minns med lite blandade känslor.
Uppresan, när vi till slut fått in alla som skulle med i bussen, var ett enda långt sjungande och skränande. Dessutom en hel del skratt. Speciellt när Strandman strax efter vi passerat brandstationbörjade tjoa om pisspaus. Först trodde vi han skämta men han tog sig med lite besvär fram till busschauffören/fixaren Arne som vid Arnäs Kyrka stannade och vips så stod ett dussintal pojkar på rad som i den värsta Orup-melodi.
Väl framme på flygplatsen så var vi långt ifrån ensamma och det fylldes konstant på med nya bilar. En taxi stod där med taxametern tickande och då väntan blev rätt lång så kan det inte blivit särskilt billigt. Några kom mer beredda än andra och dukade fram mat, sprit och öl ur bagageluckan som värsta tailgate-partyt.
På flygplatsen var det lite kaotiskt med poliser, Elvysar och diverse gratulanter som försökte få nån slags reda på när, vart och hur spelarna skulle komma ut efter dom landat. Saken blev inte bättre av att ett flygplan landade och sedan startade kort därefter. Tiden planet var nere på marken var på tokför kort för att hunnit taxa in, lämna av ett hockeylag för att sedan hinna taxa ut och starta.
När man strax efter det rätta planet landat så började inse att, pga polisbeslut(?), det inte blir mer än att se spelarbussen passera så begav vi oss in emot staden igen. Kylan hade då satt sina spår då stämningen inte var lika hög som på uppvägen, dock så blev den högre ju närmare stan vi kom.
På kullarna i norra E4-rondellen så välkommnade marschaller och några SM-Guld skyltar oss. Det stod även några personer ner emot On/Off som  vinkade till oss. Även brandstationen misstog oss för spelarbussen då dom kört ut brandbilarna och hälsade oss med blåljus och vågen.

Swedbank Arena del I
Galet med folk. Även här, som på flygplatsen så fortsatte kramandet av bekanta förstås.
Poliserna här såg än vilsnare ut än de på flygplatsen. Dom hade ingen som helst beredskap för att hantera de tusental personer som inväntade, den rätta, spelarbussen. Spelarna började nog sakta inse vad dom ställt till med. Susse, längst bak i bussen förstås, knackade på Morrison som satt bredvid och pekade utåt, båda tittade, skakade sedan på huvudena när dom såg folket och deras reaktioner.
När spelarna till slut tagit sig innanför grindarna så begav man sig, via en kort sejour på baksidan (se nedan), så samlades folket nedanför restaurang Victory's balkong. Där sjöngs det högt och när spelarna dök upp så blev det än värre. En notis var att så fort det "tystnade" lite ner så drog spelarna igång "O A Kuusela" gång på gång. Inget tvivel om vem segerhjälten var där inte. Detta verkade kunna hålla på i evighet så vi började sakta röra oss hemåt i segernatten. Dock hade vi inte hunnit långt då det hela avslutades med ett schysst fyrverkeri.
Hemma var man strax nån gång runt halv fem mer än 12 timmar sedan man lämnat hemmet och mer än 6 timmar efter vi lämnat O'Learys. En storseger-whisky, lite nattamat och en snabb genomgång av HS senare så var det ZZZ-dags.

Swedbank Arena del II
Galet med folk, återigen, när man återkom till "Valvet" ca 8 timmar sen sist. Glada återseenden med de som "missade" natten och sedan lite köande innan man kunde ta plats för hyllningarna. Ganska snabbt insåg man att det var tur man var ute i god tid för det var mycket folk.
En fin highlightrulle, dambrons-hyllning och några gamla guldhjältar senare så var det dags. Spelarentré under jubel efter spelarentré under jubel avlöste varann tills kulmen kom när Capi di Capo Svartvadet kom ut ur den återupplivade stubben med Le Mat. De flesta intervjuerna med spelare och ledare dränktes av publikens jubel men Svartvadets, med klump i halsen och glansiga ögon, ord nådde fram.
Snygg-Hasses spralleri var väldigt olikt honom men det visar bara på den glädje som äntligen fick utlopp. Ärevarvet lett av Robert Döme var underbart och sötast var Karol*2 som kastade slängkyssar upp emot publiken. Inte bara min mamma grinade åt detta kan man väl lugnt säga.

Stora Torget del II
Sjukt med folk när man kom dit men det gick hyffsat att ta sig fram trots allt. Såg hyffsat gjorde man också trots att man inte kom längst fram. De obligatoriska talen från digniteterna var väl inte roligast men who cares. Pink Hink funkar bra, och f-n så mycket bättre än Nick Borgen, som hålligångare för såna här tillfällen och det syntes att spelarna också drogs med när dom drog igång. Staffan Ling var bäst i "Staffan & Bengt" men han klarade detta med galans då han inte tog upp mer plats än nödvändigt.
Kul att man släppte upp MoDoTifo också för det pris dom ville dela ut. Apropå det...

Robert Döme
Robert Döme kanske inte är den bästa på det svenska språket men vårt engelska devis, som jag från början tyckte var lite för pretensiöst, har han både fattat och anammat till 110%.
Hans utspel på matcherna i Swedbank har fått han att bli en stor favorit bland oss fans. Man skulle enkelt kunna avvisa dessa enkla gester som rent publikfrieri men på guldnatten så visade han att han har MoDo i sitt hjärta minst lika mycket som de "infödda".
När spelarbussen till slut kom fram till spelarentrén så gick Döme inte direkt in i SA:a inre utan han haltade, under "Robert Döme Klapp Klapp Klapp" och spridda kommentarer från oss bakom stängslet, emot sin bil tillsammans med Blatny och slängde in sina guldhjälmar i skuffen. Sedan haltar vidare han emot oss, säger "No Pain, No Gain" och kysser guldpengen runt halsen.
Men det är inte slut där. Efter att balkongscenen pågått i 30-40(?) minuter så öppnas plötsligt en dörr nere vid spelarnas omklädningsrum och en gestalt kliver ut i natten. Snabbt identifierad på hans numera klassiska gångstil inser vi att Robert Döme, med en bira i handen, finns mitt ibland oss dödliga.Snabbt var han omringad av ett tjugotal fans och fick emotta en hel del kramar, high-fives och gratulationer. Att han sedan hade problem att komma tillbaka in i SA:s inre då dörren gått i lås bakom honom visar att det var en ren spontan gest från Slovaken.
Lägg till detta de utspel och scener som utspelades på isen i SA och på Stora Torgets scen under söndagens hyllningar så är det ju inte svårt att älska denna spelevink.

Den eviga väntans tid är över.

Ungefär så känns det nu när man börjar inse vad som verkligen hänt. MODO Hockey, mitt älskade MODO som jag följt slaviskt sedan jag som femåring följde med pappa på varenda hemmamatch, har äntligen tagit SM-guld igen. 

1979 var jag en liten knodd på 1½ år. Jag minns av förståeliga skäl ingenting av den händelsen, men ändå har året någon form av magisk aura omkring sig för oss MODOiter. Dock minns jag som igår hur jag grät när Foppa förstörde sin klubba 1994 i Malmö Is stadion, jag minns det som igår hur kaxigt lycklig man var nere i Gävle 99, inför både andra och tredje perioden. Hur enormt tung hemresan från Gävle var och hur jag grät floder på ståplats, timmen efter att Brynäs stulit vårt guld.

Jag minns också hur jag 2000 och 2002 insåg redan tidigt i finalserien att vi var chanslösa och att man fick vara stolt över grabbarna som tagit sig så långt. 2004/2005 var säsongen då allt skulle bli bra. Lockoutsäsongen skulle MODO bara vinna. Vi hade ju ett drömlag. Inte ens i NHL hade man sett lag med så många stora stjärnor. Alla vet ju vilket antiklimax det var. Men nu, äntligen kan man släppa allt det där, nu kan man istället glädja sig över säsongen 2006/2007 som varit, för att använda ett Hasse-uttryck, MAGISK!

Det hela började redan i somras, då det stod klart att MODO skrivit kontrakt med Susse, förlängt med Timmy och Salle och Svarten valde att stanna kvar, trots sina uttalanden om att de ville se en tydlig väg utstakad av föreningen. Jag räknade dock aldrig med att vi skulle få se detta. Slutspel, visst. SM-guld, bara i mina mest högtflygande drömmar.

Första träningen, den 31:a juli, i den nya arenan skvallrade om någonting lite utöver det vanliga, men fortfarande var det bara slutspel som var målet i mina ögon. Jag ska ärligt erkänna att det var inte förrän vi var i finalen som jag började tänka tankar om guld.

Jag menar, holmgången mot Timrå i sju matcher, avgörande i sudden death och ett hysteriskt glädjefnatt som nästan fick arenan att tippa ner i hamnbassängen. Sedan sju matcher mot ett favorittippat HV, som ändå kändes svagare än Timrå. Och vetskapen om att LHC avfärdat Färjestad och Luleå gjorde att jag hade LHC som favoriter.

Första matchen i finalserien ingav heller inte några enorma förhoppningar, även om jag inte blev skrämd av att det rann i väg. Andra matchen i Linköping, då MODO förlorade ytterst knappt, var den som fick mig att börja tro. Vinsten i femte matchen i förlängningen, efter att ha varit utspelade långa stunder, var till slut det som gjorde mig så säker man kan vara. LHC orkar inte resa sig igen, det var känslan.

Trots det var det nervöst sista perioden i sjätte matchen. Bilder som är knäppta på mig då visar en person på gränsen till nervsammanbrott. Jag har stora minnesluckor från spelet, det enda jag kommer ihåg är fragment och att jag hörde min puls ligga någonstans på 250 slag i minuten.

Inte förrän pucken hamnade bakom MODO:s mål med två sekunder kvar kunde jag släppa lös, och som alla släppte lös. Ljudnivån inne på O’Learys nådde nog 150 dBA, tårarna rann på mig, alla kramade alla och TV-sändningen var bara ett diffust sken i bakgrunden av glädjen.

Från då, 21:36 lördagen den 14 april 2007, och fram till nu har jag haft ett leende fastmonterat på läpparna. Det kommer nog att sitta där ett bra tag till, för jag har nog inte fullt ut begripit vad MODO ställt till med och det kommer nog att dröja ett tag till innan det helt sjunkit in i mig.

För kvällarnas kväll, nätternas natt kommer för alltid att vara ett minne för mig. Aldrig att jag glömmer detta, aldrig någonsin. Inte glädjen på O’Learys, inte de otroliga glädjescenerna på torget där alla var kompis med alla och vuxna män grät öppet och gav varandra björnkramar, inte folkmassan som stod uppe på Gideå flygplats, inte den enorma ansamlingen av fans nere vid arenan mitt i natten, inte firandet av spelarna när de stod på balkongen, inte firandet i arenan på söndagen och framför allt inte det otroliga folkhavet som hyllade hjältarna på torget i lilla Örnsköldsvik på söndag kväll. Inte någon enda liten detalj tänker jag glömma, för detta är för alltid helgen då den eviga väntans tid var över.