MoDo Hockey

Den eviga väntans tid är över.

Ungefär så känns det nu när man börjar inse vad som verkligen hänt. MODO Hockey, mitt älskade MODO som jag följt slaviskt sedan jag som femåring följde med pappa på varenda hemmamatch, har äntligen tagit SM-guld igen. 

1979 var jag en liten knodd på 1½ år. Jag minns av förståeliga skäl ingenting av den händelsen, men ändå har året någon form av magisk aura omkring sig för oss MODOiter. Dock minns jag som igår hur jag grät när Foppa förstörde sin klubba 1994 i Malmö Is stadion, jag minns det som igår hur kaxigt lycklig man var nere i Gävle 99, inför både andra och tredje perioden. Hur enormt tung hemresan från Gävle var och hur jag grät floder på ståplats, timmen efter att Brynäs stulit vårt guld.

Jag minns också hur jag 2000 och 2002 insåg redan tidigt i finalserien att vi var chanslösa och att man fick vara stolt över grabbarna som tagit sig så långt. 2004/2005 var säsongen då allt skulle bli bra. Lockoutsäsongen skulle MODO bara vinna. Vi hade ju ett drömlag. Inte ens i NHL hade man sett lag med så många stora stjärnor. Alla vet ju vilket antiklimax det var. Men nu, äntligen kan man släppa allt det där, nu kan man istället glädja sig över säsongen 2006/2007 som varit, för att använda ett Hasse-uttryck, MAGISK!

Det hela började redan i somras, då det stod klart att MODO skrivit kontrakt med Susse, förlängt med Timmy och Salle och Svarten valde att stanna kvar, trots sina uttalanden om att de ville se en tydlig väg utstakad av föreningen. Jag räknade dock aldrig med att vi skulle få se detta. Slutspel, visst. SM-guld, bara i mina mest högtflygande drömmar.

Första träningen, den 31:a juli, i den nya arenan skvallrade om någonting lite utöver det vanliga, men fortfarande var det bara slutspel som var målet i mina ögon. Jag ska ärligt erkänna att det var inte förrän vi var i finalen som jag började tänka tankar om guld.

Jag menar, holmgången mot Timrå i sju matcher, avgörande i sudden death och ett hysteriskt glädjefnatt som nästan fick arenan att tippa ner i hamnbassängen. Sedan sju matcher mot ett favorittippat HV, som ändå kändes svagare än Timrå. Och vetskapen om att LHC avfärdat Färjestad och Luleå gjorde att jag hade LHC som favoriter.

Första matchen i finalserien ingav heller inte några enorma förhoppningar, även om jag inte blev skrämd av att det rann i väg. Andra matchen i Linköping, då MODO förlorade ytterst knappt, var den som fick mig att börja tro. Vinsten i femte matchen i förlängningen, efter att ha varit utspelade långa stunder, var till slut det som gjorde mig så säker man kan vara. LHC orkar inte resa sig igen, det var känslan.

Trots det var det nervöst sista perioden i sjätte matchen. Bilder som är knäppta på mig då visar en person på gränsen till nervsammanbrott. Jag har stora minnesluckor från spelet, det enda jag kommer ihåg är fragment och att jag hörde min puls ligga någonstans på 250 slag i minuten.

Inte förrän pucken hamnade bakom MODO:s mål med två sekunder kvar kunde jag släppa lös, och som alla släppte lös. Ljudnivån inne på O’Learys nådde nog 150 dBA, tårarna rann på mig, alla kramade alla och TV-sändningen var bara ett diffust sken i bakgrunden av glädjen.

Från då, 21:36 lördagen den 14 april 2007, och fram till nu har jag haft ett leende fastmonterat på läpparna. Det kommer nog att sitta där ett bra tag till, för jag har nog inte fullt ut begripit vad MODO ställt till med och det kommer nog att dröja ett tag till innan det helt sjunkit in i mig.

För kvällarnas kväll, nätternas natt kommer för alltid att vara ett minne för mig. Aldrig att jag glömmer detta, aldrig någonsin. Inte glädjen på O’Learys, inte de otroliga glädjescenerna på torget där alla var kompis med alla och vuxna män grät öppet och gav varandra björnkramar, inte folkmassan som stod uppe på Gideå flygplats, inte den enorma ansamlingen av fans nere vid arenan mitt i natten, inte firandet av spelarna när de stod på balkongen, inte firandet i arenan på söndagen och framför allt inte det otroliga folkhavet som hyllade hjältarna på torget i lilla Örnsköldsvik på söndag kväll. Inte någon enda liten detalj tänker jag glömma, för detta är för alltid helgen då den eviga väntans tid var över.