Bad_Brett:
Om du inte gör några jämförelser varför ens ta upp Kabanov som svar, och sedan nu fortsätta med Jocke Lindström. Vet inte vart du ville komma med din utläggning angående Kabanov.
Eftersom det är NHL som avtalet är skrivet mot så är det ju det vi måste diskutera, dvs spelare som flyttat till NHL men med gällande kontrakt i SHL. Ifall nu Lööv skulle vilja gå till SAIK så får man diskutera mellan klubbarna hur man löser det ungefär som Rosen fallet mellan Växjö och AIK, och troligen blir lösningen en ekonomisk kompensation.
Vill du ha Lööv i Modo ifall han öppet deklarerat att hans största dröm är att spela i SAIK? Eller är det bara när han vill spela i AHL istället för i Modo som det är ok att tvinga honom att spela här?
Har fortfarande inte sett att du valt att beröra frågan hur detta kan påverka framtida kontraktskrivning och lönespiral i SHL? Detta tycker jag är själva kärnfrågan här samt hur det skulle påverka modo som klubb ifall man tvingar tillbaka Lööv?
Redigerad kommentar
Ja, spontant tycker jag det är kanon att man faktiskt gör någonting för att förhindra diving. Men det var verkligen med "silky mitts" man tog tag i frågan tycker jag.
MOBILT
· 
Rytter:
Jag har inte gjort några jämförelser. Min poäng är att du lever kvar i en drömvärld som bygger på att spelarna kommer utveckla MoDo-hjärta om vi är tillräckligt snälla mot dem. Bröderna Sedin har i princip hela tiden lovat att de ska spela några år i MoDo "medan de fortfarande är på topp". Om de överhuvudtaget kommer hem, kommer de vara 38 år gamla.
MoDo var jättesnälla mot Joakim Lindström när de släppte honom till Nordamerika mitt under pågående säsong, men vad spelade det för roll efter fem år utomlands?
När man just har åkt ur slutspelet på ett snöpligt sätt efter ett toppenår tillsammans med en massa härliga polare, är det lätt att tänka "Jag ska komma tillbaka och få min revansch". Men när du har harvat fem år i AHL, NHL-drömmen börjar dö och minnena av tiden i SHL blir allt mer diffusa, vad är mest lockande; Att för 350 000 kr i månaden ösa in poäng i powerplay i ett storstadslag med chans på guldet, eller att spela i ett strykgäng ute på vischan för 150 000 kr i månaden?
Det är klart att det finns spelare som utvecklar ett sådant hjärta till en viss stad och en viss klubb efter bara en säsong, att de knappt tittar i lönekuvertet (Alexander Steen t.ex.), men detta är extremt ovanligt nuförtiden.
Om vi leker med tanken att Löövs högsta önskan var att få bryta kontraktet för att spela i Skellefteå, hade det varit någon skillnad i dina ögon? Eller är det just NHL-drömmen som ska få före alla avtal?