MoDo Hockey

Sawchuk:

Du belyser ju egentligen deet verkliga problemet, om det nu egentligen är ett problem. Det hela är ju vilken inställning vi skall ha till sporten Ishockey och vilka konsekvenser vi är beredda att låta deltagrna utsättas för, för att vi skall få fortsätta att njuta av sporten, både deltagare och åskådare.

Det finn nämligen ett ganska stort mått av hyckleri som man säkert kan beskriva på många sätt.

Är hockey endast en sport, eller är det i själva verket ett gladiatorspel?

En del i svaret får vi ju när vi tar makten av kvinnor att själv få bestämma hur sporten skall utföras på deras egen arena.

- Inga tacklingar inom damishockeyn! Kvinnor i församlingen skall tiga och samtycka.

Anledningen verkar vara att våra kvinnor är för värdefulla för oss för att de skall tillåtas skadas av tackingar, trots att de är i realitet med sina egna förutsättningar gällande kraften i dem. Uppenbarligen är risken för huvudskador för stor och det vill vi inte utsätta samhällets kvinnor för.

Män däremot. De kan ju tydligen inte skadas i huvudet så där är det otänkbart att inte ha tackingar. För hur skulle "sporten" ishockey se ut då? - Ingen kamp, ingen risk för skador, tramsigt fjantigt mesigt. Inget gladiatorinslag alls.

Och här är hyckleriet. Vi vill ju ha det ovan sagda. Det skall göra ont att spela hockey. det är ett spel för män som är redo att offra sin hälsa, kanske tom. sitt liv för att få pucken åt det håll man vill.  - Det är ju det här vi vill se.

Just därför är ordern från coacher att gå stenhårt på kropp på spelare som naivt åker genom zonen med huvudet lågt, för hur skulle det se ut om en sådan spelare fick gratis oantastad passage? Den som inte sätter in en bröstvärmare i det läget blir inte långvarig i laget.

Problemet är vad du säger.  "Bröstvärmaren må lyckas och vara till synes pefekt, eller tvärtom, misslyckad (avsiktligt eller inte) resultatet blir alltför ofta ändå förödande för den tacklades huvud.

Men som sagt var. Det är priset man får betala. kanske skall vi acceptera skadorna inom sporten ishockey. Acceptera att det är ett gladiatorspel vi vill ha. den som ger sig in i leken får leken tåla osv.

Här är vattendelaren som vi har. Det är det som gör att man anser att den tacklade har lika stort ansvar för tacklingen den blev drabbad av, som den som tacklar.   "Han hade lågt huvud"   "Han koncentrerade sig för mycket på det han tänkte göra, dvs. pucken"   "Han vände rumpan till" etc.  - Han får skylla sig själv!

Principen i det tänket är att om spelarna mer måste koncentrera sig på att rädda sitt eget skinn än att spela pucken, så  är det bra för vårt lag. En stenhård ställning - för - kampen och våldsinslaget inom sporten. (lite Wikegårdssyndromet)

Här vill man dessutom ofta förgylla gladitorinslaget genom att föra in slagskämpar som slår tacklaren halvt fördärvad, efter att denne gett sin motståndare en hjärnskakning genom en "misslyckad" tackling, hellre än att ha en disciplinnämnd som lugnt och sansat granskar händelsen och delar ut straff efteråt.

 Det svåra med att acceptera gladiatorprincipen fullt ut är egentligen bara en. Hur fan rekryterar man barn och ungdomar till den idrotten?

Jag tycker inte det är underligt att vi har huvudskador. Vi vill alla ha en "mansishockey" där blandningen av kamp/våld blandas med artisteri och tanken att få pucken i mål. Det är blandningen av det här vi kallar ishockey. (Förutom just för kvinnor då förstås. Men så fnissar vi ju lite åt den sporten.)

Inte förrän vi bestämmer oss för att verkligen få bort "onödiga"  huvudskador kommer vi att göra riktiga åtgärder för det. den slutgiltiga lösningen är ju att ta bort tacklingar, men det vill vi ju inte.

Såg nu att Ek gjort en artikel som är en variant av det jag försöker belysa.

Många har säkert läst den, men för dem som inte gjort det än. En länk.

Läste också Sannys nedbrytande av tacklingen och tycker den var riktigt bra.