MoDo Hockey

Visst fan är det tråkigt med Victor - att han lämnar den enda klubb han har representerat. Man kan väl säga att Victor är en symbol och ett resultat av egoism, av egennytta. Han ser till sin egen vinning och sin egen nytta före laget och klubben. Det är själva definitionen av egennytta - att se till sina egna behov och sina egna önskningar före andras.

Fast egentligen går det inte klandra Victor. Han följer bara en strömning som länge varit i samhället. Det sägs att Sverige har gått från att ha varit ett samhälle med utpräglad samhörighetskänsla till ett individualistiskt. Detta sitter också ihop med att vi blivit allt mer mångkulturellt. Det går inte att vara lika i ett samhälle där allt blandas

Egentligen har Ö-vik och MoDo varit befriat från individualism, hela Ö-vik har släpat efter 10 år och fortsatt att vara heterogent där alla åt kokt potatis och röstade på sossarna. Medan denna utveckling kom till södra Sverige och huvudstan i början av 2000-talet och manifesterades genom att regimskiftet 2006, har Ö-vik fortsatt att se ut som det gamla kollektiva Sverige.

Nu har även Ö-vik fullt ut tagit steget till individualismen där inget är heligt, där inget fast och beständigt, där alla gör det som gynnar dem bäst. Även Victor Olofsson. Victor fick bli symbolen för individualismens seger över det kollektiva.

Jag tror vi är ganska många som högaktar denna individualism och egennytta i jämförelse där allt är lika och ingen sticker ut. Men jag måste säga att jag avskyr den när jag ser vad den gör med vårt MoDo. MoDo tillhör med största säkerhet förlorarna i denna tävling.

Borta är tiden då vi såg spelare som bedyrade klubben sin kärlek. Tjugoettan var nog den siste som hade ett hjärta som inte gick att slita ut. T o m Sedinarna tänker på sin egen välgång före vår.

Jag kan ha fel, vilket jag ofta har, men om vi nu inte ens klarar av att behålla de som har MoDo som moderklubb och inte heller klarar att locka till oss hyggliga legoknektar. Vad kommer det då bli av?

Kanske har jag fel, kanske är det som de säger - att hockeykulturen är starkare än på andra ställen, och kanske kommer tiden ändras så att kärleken till det gemensamma blir större än sin egen vinning.

I morgon är det åter igen ödesmatch mot Rögle

hellge: Det där var nog huvudet på spiken. Hoppas bara vi hittar någon form av lösning innan det är för sent!

hellge: Oavsett hur samhället i övrigt förändrats, så har tyvärr den gamla goda tiden när man kunde bygga en trupp långsiktigt försvunnit. Även om det var en hel del lindansande på 80-talet, så var spelarna trogna sina klubbar, år ut och år in. Det försvann en och annan spelare, som ersattes med någon junior från de egna leden. Spelarna jobbade som tjänstemän, kommunalarbetare, maskinister och postiljoner, förutom de yngre som titulerades student eller värnpliktig, men de bytte inte lag som vanligt folk byter kalsonger. Att spela 10 år eller mer i samma förening var helt normalt, till skillnad från nu när det är extremt sällsynt och säkerligen en större chans/risk att man spelar 10 matcher för samma förening innan man byter lag igen av en eller annan orsak.

Men nu är det andra tider och det är inte lätt att satsa långsiktigt. Värva mindre och satsa mer på de egna talangerna, säger en del. Visst, men när de egna talangerna försvinner på löpande band och det inte finns några hemvändare att plocka in, och de få som inte blir kvar försvinner på grund av åldersskäl eller skador, vad ska man då göra? Då återstår trots allt bara att värva ett gäng utländska legoknäktar, alternativt plocka in hela J20-laget, med liten eller ingen rutin från SHL. Och även om man gjorde det sistnämnda är risken stor att om någon oprövad talang sticker ut och utmärker sig positivt, så är någon annan klubb framme och viftar med pengapungen innan spelaren ifråga hinner sätta sig på avbytarbänken efter att ha avverkat sitt första byte i sin första match.

Livet som Modoit. Man önskar sig stabilitet och långsiktighet, men belönas med kaoz.

hellge:
Tur att Emil P är lite som Victor isf...