MoDo Hockey

Vallin: Jag skulle vilja att de andra "vanliga" spelarna började inse att de faktiskt också har en roll i detta Modo. Nästan varenda en underpresterar ju. En spelare som när det är ett anfall inte har inställningen att det skulle vara otroligt roligt att få lyckas sätta in pucken borde inte få vara med.

Ex: Colorados match mot Vancouver senast. Efter sjutton sekunder satt pucken. En anfallare jagade en slumppuck och vann den bakom förlängda, pucken spelades upp och, jodå, varenda spelare var på plats redan. Hela laget var inne i anfallszonen med ett enormt tryck - man spelade ju anfallsspel med uppdraget att göra mål, med ALLA spelare inblandade.

I Modo: En spelare jagar en slumppuck, en forward går halvhjärtat med om han skulle vinna pucken. Resten av spelarna verkar ha inställningen att han förmodligen inte kommer att kunna vinna den så de tänker försvarsspel - mitt i ett anfall! Därför tar de position utefter förutsättningen att de inte kommer att vinna pucken. Hela anfallet kommer att rinna ut i sanden.

Hockey är schack i lika hög grad som det är en fysisk sport, därför måsta man tänka ett par drag i förväg. Om en del spelare tänker ett par drag defensivt, endast, medan en del andra tänker offensivt, så blir det skit av det.

Det hela är i princip väldigt enkelt. Varje spelsekvens är en match i sig.

Spelar man anfallsspel så måste ALLA lagkamrater på banan tänka anfall - tillsammans blir man starka. Nu tänker man ettt par drag i förväg vad gäller alla eventuella positioner spelaren har möjlighet att ta för att hjälpa till att få pucken i mål. Press och understöd, endast för anfall. Det är enda prioritet. INGEN får åka och tänka försvarsspel. Tappar man pucken och har bra press så får ingen bryta mönstret och backa hem, för då blir man den svaga länken som motståndaren kommer att bryta, obönhörligt.

Tappar man pucken och pressen då är scenariot tvärtom. ALLA ska spela försvarsspel, ingen får åka om kring och fiska, som om det skulle bli en slumppuck. Gör man det så är man den svaga länken i försvarsarbetet och man ger inte det understöd laget behöver. Återigen, PRESS och UNDERSTÖD på alla händer och fötter.

Som det är nu verkar för många vela mellan de här två diametralt olika tankarna. Anfall eller försvar. Det går inte att hoppa och krypa samtidigt, man måste välja. För många - och det är det jag menar är de "vanliga" spelarna - gömmer sig bakom velandet. En potemkinkuliss. Man är livrädd att gå bort sig och man tycker att man väljer en gyllene medelväg, men det finns inga sådana. Att välja den vägen ÄR att gå bort sig.

Det här problemet har inte Färjestad eller Frölunda. Spelarna tillåts inte några halvmessyrer. Jag tycker inte att spelarna i de lagen har vare sig bättre fysik individuellt, eller högre IQ än Modos spelare. Men de har bättre spelförståelse. De vet att det finns två växlar. Full fart framåt, eller full fart bakåt.

Det här märks speciellt vid powerplay och boxplay, ett spel som man som Modosupporter hoppas att laget slipper spela över huvud taget. Det blir ju bara skit av alltihop. I boxplay backar laget in in eget mål, eller så jagar ett par spelare livet ur sig samtidigt som de andra står handfallna och tittar på. I powerplay är det inte mycket bättre. Ibland får vi faktiskt in pucken i anfallszonen och lyckas etablera ett relativt ostört spel - men inget händer! Vem skall göra målet, vem skall ta avslutet? verkar man tänka. Svaret är att ALLA skall göra det. Klarar man inte av att ta avslutet, med positiv tanke på att - Faan vilket fint läge, jag kommer att göra mål! då har man inte i powerplayet att göra. I spel 5-5 skulle man ha avslutat i betydligt sämre lägen, nu har man allt serverat, otroliga skottlägen från bara några meter och press framför mål från flera egna spelare. Det borde inte gå att misslyckas, men man tar inte chansen. Någon annan får göra det och någon annan får pressa, skymma och ta returer.

Det gäller att se möjligheterna och har man rätt inställning vad gäller anfall och försvar så kommer man att kunna följa riktlinjer och röda trådar som tränaren så gärna vill. Det ena ger det andra eftersom man skapat utrymme för det i sitt undermedvetna. (Freuds principiper.)

Detta är även anledningen att Förjestad faktiskt gör så många mål framåt när man spelar med decimerat manskap på isen. Man ser möjligheterna och spelar utifrån det. Har man erövrat pucken och har krafter kvar, ja då kan man lika gärna försöka göra mål. Man kontrar ju faktiskt oftast med minst lika många man som motståndaren har efterom de oftast passar på att byta och är desorienterade och oorganiserade för en stund. Erövra pucken gör man ju dessutom väldigt ofta eftersom alla drar åt samma håll. Alla vet att det kommer möjligheter, alla deras erfarenheter talar för det.

Hur talar Modos spelares erfarenheter?


Pirros enda jobb är att inse att laget inte drar åt samma håll, så liten är skillnaden på ett framgångsrikt och ett misslyckat Modo. Det behövs en attitydförändring hos många i laget. Det handlar inte om att tvinga, eller skrämma spelarna till att inte göra misstag. Tvärtom.- Det gäller att vara en inspiratör. Locka spelarna till att se möjligheterna båkom hörnet. Det gör man inte genom att tajta till ett försvar som faktiskt redan släpper till minst i hela elitserien. Man gör det genom att få spelarna att förstå att om man erövrar pucken så har man chansen att få spela ett anfallsspel där man kan få tokanfalla därför att hela laget är beredd att ta över ifall man råkar gå bort sig. Ett misstag blir inte förödande, så som nu är fallet. Det gör man bara om alla drar åt samma håll. Att man spelar anfallsspel eller försvarsspel, inte båda sakerna på en gång.