Först: SÅ KLART är det rätt taget ur luften att sätta likhetstecken mellan cheerleaders och SHL...
Jag måste erkänna att det var länge sen jag såg AIK spela hemma. Men när jag gjorde det var där iaf cheerleaders, så det beror inte på illusioner utan bara ouppdaterade fakta att jag trodde att det var så fortfarande... ;)
I övrigt har jag inte sett så många fler lag spela hemma än de du nämner på sistone. Luleå, iofs. De har cheerleaders som är jätteunga, tror jag. Barn, alltså.
knaskamilla: På rak arm (helt uppenbart kan det förekomma fler) kommer jag bara på MoDo, Timrå, Brynäs och DIF. Guldvipporna (AIK) fanns väl förra säsongen men har väl lagt ner hockeyn nu och stödjer istället innebandyn.
Någon säsong, ett antal säsonger tillbaka, så testade väl en hel del lag detta koncept. Men det föll väl inte speciellt många på läppen. I Jönköping har de iaf aldrig satt sin fot.
Ännu svårare är det att sätta likhetstecken mellan, SHL=cheerleaders.
Jag bara undrar...menar du att det inte finns cheerleaders i så många svenska arenor? För jag har då sett dem överallt där jag har varit... Om du menade tvärtom, eller så, så skit i vad jag just skrev... ;)
Varför generalisera? I hur många arenor finns det egentligen cheerleaders? Och kan man som rubriken lyder, verkligen anklaga SHL för det? Ja, om man nu vill göra något åt problemet.
AIK, MoDo och LHC har klarat sig bra utan smålustiga amerikanska nick. Till nästa säsong så har HV71 bestämt att deras nick, Blue Bulls, skall slopas. Var i det här suger SHL fet kåldolme? Och hurdana är supportrarna? "Black Army", "Blue Saints", "North Bank Supporters" osv. Så möjligtvis så får man leva lite efter devisen - "som man bäddar får man ligga".
I Jkpg, Lkpg, Ö-vik, Timrå och Luleå (möjligen någon mer) är det väl draget från ståplats som är en av de stora begivenheterna. Det är väl det i stort, som skiljer oss från sittvänliga NHL-rinkar? Varför man valt att sparka på ishockeyns själ i så många arenor är för mig en gåta. Och svaret är definitivt inte SHL.
Det föregående upplägget av ES är det som tilltalat mig mest. Två lag till allsvenskan efter jul skapar ett optimalt intresse i hela riket. Och det blir också enligt mig lagom många omgångar (40). Problemet med en återgång blir väl att vi släpar efter internationellt. Finland, Ryssland och Tjeckien har redan fler eller lika många omgångar som vi har. Att plocka bort motsvarande 10 omgångar skulle i reda pengar handlar om runt 4 miljoner i intäkter för den genomsnittliga klubben. Och vilken klubb vill det, ha så mycket mindre pengar att budgetera med inför nästa säsong?
Motståndet mot derbygrupper var ganska utbrett när det begav sig. Det motståndet grundade sig huvudsakligen på att man tyckte att det var osportsligt. Vilket lag som vann ES, vilka som gick till slutspel och vilka som fick kvala, behövde ju inte nödvändigtvis avgöras på helt sportsliga grunder, utan mer på om man hamnade i rätt eller fel derbygrupp. Så man är lite förvånad nu när derbygrupper attackeras från alla möjliga håll. Argumentet angående det sportsliga har jag inte hört ännu så slutsatsen man drar blir ju att derbygrupper skall vi ha så länge de fyller Globen. Men, annars är det bara skit. Det är ju ingen nymodighet (6 säsonger) så varför kommer alla klagomål nu? Fast ingen skulle bli gladare än jag om de försvann.
Tycker i stort som de flesta angående merparten av klagomålen. Svensk hockey kan göras bättre. Men, man kanske också skall tänka på att våran ES i dagsläget har ett snitt som snuddar vid 5 400. Bara vid tre tillfällen i ES 27-åriga historia har man överträffat detta betydligt. Och då med betydligt färre omgångar.
Sedan tycker jag att det är bra att det fokuseras på SHL. Grabbarna bolagiserade sig själva under förhållandevis stor tystnad förra året. Så nu har man väl snart avlönade lobbyister också. SHL bör hållas kort för allas våran hockey. Men då kanske kritiken skall vara lite mer saklig än det som förekommet här, då och då. För så det väldans mycket går det väl inte att skylla på enbart SHL. Börja med att ifrågasätta den egna klubben. SHL är ju trots allt en demokratisk samling som styrs av majoritetsbeslut.
Håller med ang amerikaniseringen. Sedan lång tid tillbaka verkar NHL vara förebilden vad gäller ALLT. När jag var liten och stod och frös på ståplats i Umeå Ishall (eller förresten, frös gjorde jag inte så trångt som det var), fick en korv i andra pausen för att hålla värmen, inte för att jag var hungrig och var avundsjuk på VIP som fick värmedyna till träbänkarna. Då skrattade vi åt amerikanarna och deras idrott. "Att sitta på tygstolar, käka popcorn och kolla på tv i talket, vad är det för larv. De har ju inte ens jacka på sig, är de på bio eller hockey? Men gu så de springer upp och ner och fram och tillbaka med sin korv och cola och godis och popcorn, kollar de inte på matchen??? De verkar se hockey som underhållning, inte som sport som vi svenskar." Cheerleaders reflekterade vi inte ens över för de hörde liksom till basketen och amerikask fotboll, kunde aldrig tänka oss att de skulle dyka upp i nåt annat sammanhang. Nu är vi här 2002 och vad ser man - vi är EXAKT som amerikanerna, dem som vi en gång skrattade åt!
Personligen anser jag att det är löjligt att ens jämföra oss, vi är ett så litet land att man omöjligt kan eftersträva NHL utan att det blir patetiskt. Derbygrupper, möta varandra 50 gånger. Vi är 12 lag, jag upprepar TOLV lag. NHL är 30! Publikunderlaget ska vi inte tala om. New York Rangers ensamt har lika stort underlag som hela vårt land. När de har 15000 åskådare är det dåligt, det finns orter i Sverige som inte ens har den folkmängden! 15 000 av 8 milj (NYR), 5000 av 1 milj (DIF), vem har procentuellt störst publik? Och ändå klagas det.
Vi måste först vakna ur ruset och inse att vi är Sverige, det lilla landet i norr med knappt 9 milj invånare. Våra serier måste anpassas efter oss, inte efter förhållandena i USA. OCh jag tror på att se åt vår historiska hockeykultur och vårt genuina intresse för sporten snarare än mot NHL. Ska vi se mot nåt ska vi nog snarare se åt Finland och plocka det som lyckats där.
När jag var liten räknade vi inte NHL som någon sportserie. För oss var det som Riksteatern, cirkus och Hjeltes tivoli - en kringåkande underhållningsbusiness. Och så ser jag den fortfarande. Elitserien är en sportserie, dit kan man gå upp och man kan åka ur och det primära målet bör vara att vinna serien och SM-guld inte att underhålla en cirkuspublik som några andra cirkusapor. Vill folk kolla på när de kämpar om guldet, fine.
· 
· 
Jag måste erkänna att det var länge sen jag såg AIK spela hemma. Men när jag gjorde det var där iaf cheerleaders, så det beror inte på illusioner utan bara ouppdaterade fakta att jag trodde att det var så fortfarande... ;)
I övrigt har jag inte sett så många fler lag spela hemma än de du nämner på sistone. Luleå, iofs. De har cheerleaders som är jätteunga, tror jag. Barn, alltså.