Har en lite lurig känsla inför den här semifinalen. Antingen blir det ett brutalt uppvaknande i form av en kattens lek med råttan (=dyngpisk med sisådär 4-1 i matcher), eller så blir det jämnt nå djävulskt. Det jävliga är att det känns som att t o m en bragdartad insats kan rendera i ett allt för tidigt sommarlov.
HV är obehagligt bra. Man vann serien i överlägsen stil och hade ingen seriös utmanare under någon del av serien. Uppvisning. I slutspelet släppte man första matchen, darrade en smula i den andra innan man gasade på och totalpulvriserade Skellefteå. Och som flera varit inne på: här finns ingen mättnad. HV kör stenhårt för guldet. Och, dessvärre: Timrå kommer inte få någon extra hjälp i form av underskattning. Avfärdandet vi avnjöt i kvarten ger så klart respekt. Dessutom har man en tränare som dels kan Timrå utan och innan, och dels tillhör elitserietoppen i grenen 'ödmjukhet inför uppgiften'.
Första matchen är, i vanlig ordning, vansinnigt viktig. Är det någon match som HV mycket väl kan släppa p g a någon procents skillnad i taggning så är det denna. Därför ska Timrå ta chansen att sätta ner foten direkt. Ange tonen för hela matchserien. Drömmen vore nästan ett HV-bombardemang i kombination med en storspelande Backlund, sylvassa kontringar och en allmänt uppkäftigt och provocerande attityd från timråspelarna.
Jag har alltid gillat Kenta som fan, men han har en stor svaghet: hans vurm för ödmjukhet kan framkalla driften att beordra såväl hängslen som livrem. Jag har tjatat om det tidigare, men minns kvarten mot Djurgården 04/05. Där spelade man ett obegripligt avvaktande, initiativfrångivande spel och gav i princip bort matchserien till DIF. Timrå hade ingen anledning att frukta Djurgårdens offensiv så mycket att man begränsade sin egen. Likförbannat gjorde man det. Och: jag tror inte att Kenta ansåg sig göra något som helst fel med detta.
När jag försöker se livet, och hockeyn dårå, i sitt mest positiva ljus ser jag just denna bild: en Kenta som blir skakig av någonting Timrå visar i den första matchen och börjar tjata 'misstagsminimering, pöjkar!'. Nu är visserligen HV ett så skickligt och komplett lag att order av detta slag inte behöver betyda något som helst negativt för deras spel eller möjlighet att ta hem matchserien, men...jo. Jag gillar tanken. Det finns en grej HV-spelarna inte fått träna på under säsongen, och det är grubblerier. Man har inte behövt anpassa sig över huvud taget. Det har rullat på, och när läget börjat se lite småbrunt ut har något av alla ess klivit fram och vridit laget ur greppet.
Blott flummiga, nervösa tankar givetvis. Mer jordnära faktorer är så klart än mer betydelsefulla. Backlund måste vinna målvaktskampen mot Liv. Något som inte känts som en orimlighet tidigare, men Livs spel under kvarten och stora delar av säsongen i övrigt ger lite obehagliga vibbar från förra gången HV tog hem skiten. Då var han helt jävla omöjligt. Till skillnad från säsongen före, eller den efter då han i princip sög big time. Är han inne i zonen nu blir det ridå.
Vidare måste självfallet Timrå överglänsa HV vad gäller kyla och självbehärskning. HV:s PP vill vi inte stifta allt för frekvent bekantskap med. Då stängs matcherna fortare än kvickt. Därför: håll er i skinnet. Lägg inte för mycket energi på att stressa HV:s labila och avstängningsbenägna spelare redan från start. Detta är endast ett möjligt vapen att använda om HV börjar hamna i någon form av pressat läge. Då: lägg in stöten. Med rätt tajming kan det ge fet utdelning. I fel läge får det sannolikt helt motsatt effekt,
Jaja. Ett långt, menlöst inlägg detta. Egentligen kan hela den här semifinalserien sammanfattas med ett enda, krystat sammansatt, ord: snudd-på-omöjligt. Så kom igen, Timrå. Ut och kör. Vi har allt att vinna.
· 
HV är obehagligt bra. Man vann serien i överlägsen stil och hade ingen seriös utmanare under någon del av serien. Uppvisning. I slutspelet släppte man första matchen, darrade en smula i den andra innan man gasade på och totalpulvriserade Skellefteå. Och som flera varit inne på: här finns ingen mättnad. HV kör stenhårt för guldet. Och, dessvärre: Timrå kommer inte få någon extra hjälp i form av underskattning. Avfärdandet vi avnjöt i kvarten ger så klart respekt. Dessutom har man en tränare som dels kan Timrå utan och innan, och dels tillhör elitserietoppen i grenen 'ödmjukhet inför uppgiften'.
Första matchen är, i vanlig ordning, vansinnigt viktig. Är det någon match som HV mycket väl kan släppa p g a någon procents skillnad i taggning så är det denna. Därför ska Timrå ta chansen att sätta ner foten direkt. Ange tonen för hela matchserien. Drömmen vore nästan ett HV-bombardemang i kombination med en storspelande Backlund, sylvassa kontringar och en allmänt uppkäftigt och provocerande attityd från timråspelarna.
Jag har alltid gillat Kenta som fan, men han har en stor svaghet: hans vurm för ödmjukhet kan framkalla driften att beordra såväl hängslen som livrem. Jag har tjatat om det tidigare, men minns kvarten mot Djurgården 04/05. Där spelade man ett obegripligt avvaktande, initiativfrångivande spel och gav i princip bort matchserien till DIF.
Timrå hade ingen anledning att frukta Djurgårdens offensiv så mycket att man begränsade sin egen. Likförbannat gjorde man det. Och: jag tror inte att Kenta ansåg sig göra något som helst fel med detta.
När jag försöker se livet, och hockeyn dårå, i sitt mest positiva ljus ser jag just denna bild: en Kenta som blir skakig av någonting Timrå visar i den första matchen och börjar tjata 'misstagsminimering, pöjkar!'.
Nu är visserligen HV ett så skickligt och komplett lag att order av detta slag inte behöver betyda något som helst negativt för deras spel eller möjlighet att ta hem matchserien, men...jo. Jag gillar tanken. Det finns en grej HV-spelarna inte fått träna på under säsongen, och det är grubblerier. Man har inte behövt anpassa sig över huvud taget. Det har rullat på, och när läget börjat se lite småbrunt ut har något av alla ess klivit fram och vridit laget ur greppet.
Blott flummiga, nervösa tankar givetvis. Mer jordnära faktorer är så klart än mer betydelsefulla. Backlund måste vinna målvaktskampen mot Liv. Något som inte känts som en orimlighet tidigare, men Livs spel under kvarten och stora delar av säsongen i övrigt ger lite obehagliga vibbar från förra gången HV tog hem skiten. Då var han helt jävla omöjligt. Till skillnad från säsongen före, eller den efter då han i princip sög big time. Är han inne i zonen nu blir det ridå.
Vidare måste självfallet Timrå överglänsa HV vad gäller kyla och självbehärskning. HV:s PP vill vi inte stifta allt för frekvent bekantskap med. Då stängs matcherna fortare än kvickt. Därför: håll er i skinnet. Lägg inte för mycket energi på att stressa HV:s labila och avstängningsbenägna spelare redan från start. Detta är endast ett möjligt vapen att använda om HV börjar hamna i någon form av pressat läge. Då: lägg in stöten. Med rätt tajming kan det ge fet utdelning. I fel läge får det sannolikt helt motsatt effekt,
Jaja. Ett långt, menlöst inlägg detta. Egentligen kan hela den här semifinalserien sammanfattas med ett enda, krystat sammansatt, ord: snudd-på-omöjligt. Så kom igen, Timrå. Ut och kör. Vi har allt att vinna.