Timrå IK

Sällan eller aldrig sedan Timrå IK tog steget upp i elitserien 2000 har jag varit så orolig för vad som komma skall. Aldrig har jag varit så likgiltig till Timrå IK som denna säsong, aldrig har jag ryckt så mycket på axlarna som jag gör i år, aldrig har jag varit så uppgiven till det lag jag älskar och som kan jämföras med ett äktenskap.

 Jag försöker sätta fingret på problemet, jag försöker finna orsaker till varför jag känner så här. Jag målar upp bilden inom mig, troliga scenarion varför. Men jag vet inte, jag fattar inte. Vad är det som inte känns bra?

 Låt se: Det finns många faktorer som säkerligen påverkar mitt allmäntillstånd. För att göra det extra enkelt är det lätt att skylla på tabelläget. Det var inget jag drömde om så här 22 omgångar in i serien. Matchdagarna duggar tätt och snart står vi där i omgång 55 och summerar. Men, och det menar jag verkligen, att laget ligger sist är inte det värsta, det är sättet vi gör det på. Sällan har jag sett ett så ”menlöst lag” med ett sådant ”menlöst tränarpar” och med såna ”menlösa” försök från ledningshåll att försöka styra upp detta. Naturligtvis utifrån min skeva världsbild.

Någonstans har det gått riktigt galet i föreningen, personligen tycker jag att det är alldeles uppenbart. För en betraktare som mig ser jag hur paniken tränger sig allt längre in i korridorerna, hur den äter upp föreningen, bit för bit. Någon medicin förefaller inte finnas, när man försökt bota har man ställt fel diagnos, och inget biter. Naturligtvis utifrån min skeva världsbild.

Jag tror ändå att det som får mig att må mest dåligt är bevittnandet av hur Timrå-hockeyn bara försvunnit, poff, liksom. På något konstigt sätt känns det som att ”start och stopp” på träningarna numer är utbytt mot en taktiktavla där man lär sig hockeyn på whitebordtavlan istället för i praktiken. Slut med full fart framåt, in med… ja vad? Inget jag är uppvuxen med i alla fall, inte det Timrå IK en gång i tiden stod för. Men så är jag 70-talist, vilket kan vara en orsak till mina känslor. Men, jag vill inte sluta gå/se på hockey redan nu. Jag hade tänkt ta med mig hockeyn ner i graven. Det är liksom det viktigaste efter familjen eller nåt. Jag får väl helt enkelt lära mig förstå modern hockey, charmen, logiken. Lära mig älska andra spelidéer än frejdig gladhockey.

Men, om jag hade fått bestämma: då hade jag genomfört en del förändringar, igår, och återinfört Timrå-hockeyn igen. Hela föreningen tycktes må bättre av den typen av hockey.

Över och ut.