The great one: För mig handlar det inte om segrarna. Eller, jo det är klart att det gör. Men det viktigaste är sättet vi spelar på. Att man agerar som ett lag och drar åt samma håll. Och det gör man verkligen nu.
Sen tycker jag att Challe ska ha en eloge för sin förmåga att ändå vika sig. Faktum är att jag alltid gillat honom som person. Hans intervju där han ombads kommentera Hynnings kommentarer om domaren tycker jag var helt briljant. Precis så skulle jag också ha velat svara, om jag varit i den situationen. Förmodligen hade jag varit för förbannad för att vara lika utstuderat iskall dock.
Man kan ju jämföra med stjärtlaget #2 (etta blir dom aldrig, så länge Snippan hasar sig fram i samma serie): VF. Här har man Dahlén, ytterligare en oprövad tränare som - i likhet med Challe - hade så mycket repp som spelare att det blev gräddfilen in i Elitserien. Dahlén har verkligen ingenting av den mediala utstrålning han hade som spelare. Dessutom känns han helt oförmögen att förändras, eller utvecklas. Att det där jämrans laget tillåts alibispela sig genom säsong efter säsong är helt sanslöst. Dom skulle vinna väldigt mycket på att kicka Dahlén, liksom en hel drös av sina 'stjärnor', skaffa sig en tråkig elitserietränare samt ett gäng typiska hockeybrunkare.
Hm...vad var nu poängen med detta? Segerwhisky är livsfarligt. Spelet i dag gladde mig så djupt att jag spräckte en flarra Lagavullin som legat och frestat jävligt länge. Bara en, tänkte jag. Men Lagavullin är livsfarlig på det sättet. 'Ta en liten till', ber den. Varpå man tvingar sig själv att lyda. Sedan behöver den inte be så mycket. Snarare börjar jag truga flaskan om att släppa till. 'Dom spelade ju så vackert idag', bönar jag och belönar mig för min insats. 'Vem vet hur länge detta håller i sig?', sluddrar jag sedan. Nu är vi djupt komna i flaskan. Allt för djupt, lär jag anse i morgon.
Men: helvete så gott det är. Lagavullin. En smak av livet.
Bragd-Birger: Det kan faktiskt vara så enkelt att det är först nu spelarna börjar förstå sina roller tillräckligt väl för att kunna vara mottagliga för den taktik som de matas med. Den tiden skiljer hela tiden från individ till individ. Vissa har lättare att anpassa sig till nya lagkamrater, andra har svårare.
Idag har vi 9 spelare på isen som inte var med i truppen förra året. Därtill Sonnenberg som kom sent ifjol. Då dessutom våra "juniorer" Lander, MPS och Erixon klivit fram så rejält och därmed fått utökade roller i truppen har det gjort saker ännu mer otydliga för de som var med ifjol, fy skäms på er ;).
Nu tror jag iallafall att alla spelare i laget vet vad man kan förvänta sig av var och en av sina lagkamrater och bara den vetskapen har höjt laget. Sen kan vi kalla det ny taktik eller vad som helst. Men litar man inte på att man har full täckning bakom sig vågar man inte checka som en dåre som forward heller. Finns tilliten till lagkamraterna kör man bara stenhårt, för man vet att de som är längre bak i banan kommer ligga rätt. Nu funkar helt plötsligt checkningen klockrent och då kallar vi det Timråhockey ;)
· 
Sen tycker jag att Challe ska ha en eloge för sin förmåga att ändå vika sig. Faktum är att jag alltid gillat honom som person. Hans intervju där han ombads kommentera Hynnings kommentarer om domaren tycker jag var helt briljant. Precis så skulle jag också ha velat svara, om jag varit i den situationen. Förmodligen hade jag varit för förbannad för att vara lika utstuderat iskall dock.
Man kan ju jämföra med stjärtlaget #2 (etta blir dom aldrig, så länge Snippan hasar sig fram i samma serie): VF. Här har man Dahlén, ytterligare en oprövad tränare som - i likhet med Challe - hade så mycket repp som spelare att det blev gräddfilen in i Elitserien.
Dahlén har verkligen ingenting av den mediala utstrålning han hade som spelare. Dessutom känns han helt oförmögen att förändras, eller utvecklas. Att det där jämrans laget tillåts alibispela sig genom säsong efter säsong är helt sanslöst. Dom skulle vinna väldigt mycket på att kicka Dahlén, liksom en hel drös av sina 'stjärnor', skaffa sig en tråkig elitserietränare samt ett gäng typiska hockeybrunkare.
Hm...vad var nu poängen med detta? Segerwhisky är livsfarligt. Spelet i dag gladde mig så djupt att jag spräckte en flarra Lagavullin som legat och frestat jävligt länge. Bara en, tänkte jag. Men Lagavullin är livsfarlig på det sättet. 'Ta en liten till', ber den. Varpå man tvingar sig själv att lyda. Sedan behöver den inte be så mycket. Snarare börjar jag truga flaskan om att släppa till. 'Dom spelade ju så vackert idag', bönar jag och belönar mig för min insats. 'Vem vet hur länge detta håller i sig?', sluddrar jag sedan.
Nu är vi djupt komna i flaskan. Allt för djupt, lär jag anse i morgon.
Men: helvete så gott det är. Lagavullin. En smak av livet.