Oj! Vart ska vi börja? Efter 38 omgångar så ligger vi 1 poäng från jumboplatsen och det finns en del som påstår att vi har ett bra lag, iaf på pappret. Bullshit, säger jag. Vi är inte bättre än så här. Den ende av värvningarna som har överraskat på mig är Elias Granath. Det räcker inte med tanke på vad vi tappade inför denna säsong. Vems är felet? Challes? Jag tror inte det längre. Visst, jag tror inte på honom men problemen sitter högre upp än så. Vi har en sportchef som agerar nickdocka åt TJ.
Timrå IK's nedrustning började den dagen då Lill-Kenta inte fick förlängt.
Jag var för ett tränarbyte men kan stolt säga att jag hade fel.
Lidandet är en underskattad konstform för många hockeysupportrar men det kan man verkligen inte säga om oss Timrå supportrar.
Det är vetenskapligt bevisat att vi har en självdestruktiv gen som gör att vi trivs i en underskattad "älskarinnas" famn som lidandet också är, faktiskt. Man vill egentligen därifrån men eftersom alla andra "älskarinnor" verkar så vansinnigt upptagna någon annanstans så stannar man där man är, grottar ner sig.
Att älska en klubb är i många stycken ett livslångt lidande. Man förbinder sig att älska i nöd och lust. Man har inget val. Man är fast för evigt. "You can´t live with them. You can´t live whitout them", säger man ibland o kvinnor. Så är det för oss o Timrå IK.
För oss är det en evig Golgata vandring utan mål, en smärtsam o plågsam vandring utan lindring. Ibland kan nån vänlig person, hejda oss,ge oss lite hopp genom att doppa lite vatten på en svamp o badda oss. Få oss att tro att vandringen är slut o att Nu, Nu äntligen är allt det över men så skrattas det till o knuffen i ryggen får oss att stappla vidare medans skratten runt om oss ekar.
Jag VILL tro att Hockeyn i sina bästa stunder är som livet självt. Man älskar och älskar. Man gör sina val utifrån sitt förälskade huvud och ibland vinner man, ibland förlorar man. En riktig man definieras utifrån hur tålmodig hans kärlek är i svåra stunder. Jag vet inte om jag är en riktig man längre. Men det man har lärt sig genom åren är det finns ingen riktigt lycklig kärlek. Iallafall inte om man är en Timråit.
Som en svettig muskel i kramp. Som en eplileptiker i trans. Så mardrömmer Timrå sin hockey just nu. Och inte bara nu, Under en längre tid har det varit stopp i alla rör. Vissa spelare säger i intervjuerna att det är tillfälligheter som gör att puckarna inte går in. Det är inte sant. Det är oförmåga. Corso, Hynning Nevalainen, Karlsson mfl är rätt bedrövliga i laget. Det går inte att skylla på att de andra gör det bra. I spelet utan puck är dom värdelösa, med puck oxå för den delen. Dom verkar inte trivas helt enkelt
Timrå kan absolut bli klara sig undan KS. Vi får inte tillåtas Ge upp hoppet. Det är när vi smular sönder hoppet som vi blir svarta spöken bara, försvinnande små ljuspunkter längs den svarta vägen.
Det är när vi resignerar som motståndarnashörntänder blottas. Vår svaghet är en droppe blod i deras pissiga vatten.
Ge dem inte det. Låt de aldrig få se oss skaka. Låt de aldrig få se oss svaga. Fast, ärligt talat, en dag som denna...
· 
· 
Timrå IK's nedrustning började den dagen då Lill-Kenta inte fick förlängt.
Jag var för ett tränarbyte men kan stolt säga att jag hade fel.