Lidandet är en underskattad konstform för många hockeysupportrar men det kan man verkligen inte säga om oss Timrå supportrar.
Det är vetenskapligt bevisat att vi har en självdestruktiv gen som gör att vi trivs i en underskattad "älskarinnas" famn som lidandet också är, faktiskt. Man vill egentligen därifrån men eftersom alla andra "älskarinnor" verkar så vansinnigt upptagna någon annanstans så stannar man där man är, grottar ner sig.
Att älska en klubb är i många stycken ett livslångt lidande. Man förbinder sig att älska i nöd och lust. Man har inget val. Man är fast för evigt. "You can´t live with them. You can´t live whitout them", säger man ibland o kvinnor. Så är det för oss o Timrå IK.
För oss är det en evig Golgata vandring utan mål, en smärtsam o plågsam vandring utan lindring. Ibland kan nån vänlig person, hejda oss,ge oss lite hopp genom att doppa lite vatten på en svamp o badda oss. Få oss att tro att vandringen är slut o att Nu, Nu äntligen är allt det över men så skrattas det till o knuffen i ryggen får oss att stappla vidare medans skratten runt om oss ekar.
Jag VILL tro att Hockeyn i sina bästa stunder är som livet självt. Man älskar och älskar. Man gör sina val utifrån sitt förälskade huvud och ibland vinner man, ibland förlorar man. En riktig man definieras utifrån hur tålmodig hans kärlek är i svåra stunder. Jag vet inte om jag är en riktig man längre. Men det man har lärt sig genom åren är det finns ingen riktigt lycklig kärlek. Iallafall inte om man är en Timråit.
Som en svettig muskel i kramp. Som en eplileptiker i trans. Så mardrömmer Timrå sin hockey just nu. Och inte bara nu, Under en längre tid har det varit stopp i alla rör. Vissa spelare säger i intervjuerna att det är tillfälligheter som gör att puckarna inte går in. Det är inte sant. Det är oförmåga. Corso, Hynning Nevalainen, Karlsson mfl är rätt bedrövliga i laget. Det går inte att skylla på att de andra gör det bra. I spelet utan puck är dom värdelösa, med puck oxå för den delen. Dom verkar inte trivas helt enkelt
Timrå kan absolut bli klara sig undan KS. Vi får inte tillåtas Ge upp hoppet. Det är när vi smular sönder hoppet som vi blir svarta spöken bara, försvinnande små ljuspunkter längs den svarta vägen.
Det är när vi resignerar som motståndarnashörntänder blottas. Vår svaghet är en droppe blod i deras pissiga vatten.
Ge dem inte det. Låt de aldrig få se oss skaka. Låt de aldrig få se oss svaga. Fast, ärligt talat, en dag som denna...
Hahl Bundy: Lidande och Timrå är synonymt med varandra, visst är det så. Men jag vill också tro att supportande och Timrå är detsamma. Visst har vi haft tunga perioder genom åren men ärligt talat, hela 2000-talet har ju varit rena Eriksgatan för oss om man jämför med de två föregående decennierna.
Så alla som sitter där i stugorna nu och hulkar, mig inkuderad, bör höja huvudet och skaffa lite perspektiv på tillvaron. Är man beredd att i det här läget kasta in handduken, ja då är man allt en j-a sillmjölke! For f*** sake, vi spelar ju iaf ff i ES och möjligheterna till att vi även gör detta nästa år är tämligen goda.
Vi ska heller inte tro att vi är unika beträffande lidande som supporter....jag säger bara Leksand IF. Eller för den delen Malmö IF....SAIK:arna har väl även de haft sin beskärda del genom åren. Brynäs räknar jag inte, de tror att de lidit men har man aldrig öht varit utanför ES (jag räknar inte spel i KS) vet man inte vad verkligt lidande är. De övriga dock har supportrar som verkligen fått utstå spott och spe men som fortfarande står upp.
Och visst f-n gör väl vi det också!? Visst gäller ännu devisen "vi står när andra faller"?
Hur tänker ni som vill kicka Challe och plocka in Leif Boork? Samma folk som också klagar på att vi spelar en defensiv hockey. Vad jag vet har väl Boork inte gjort sig känd som en tränare som står för en sprudlande offensiv direkt. Är det något som ska ta oss ur detta är det att gå in och tokköra och hoppas få med sig två mål i första eller nåt.
Här har du en grym "tröst" låt, otroligt härlig grupp The Baseballs.
You have my heart And we'll never be worlds apart Maybe in magazines But you'll still be my star Baby cause in the dark You can see shiny cars And that's when you need me there With you I'll always share Because
When the sun shines, we’ll shine together Told you I'll be here forever That I'll always be your friend Took an oath I'm a stick it out till the end Now that it's raining more than ever Know that we still have each other You can stand under my umbrella You can stand under my umbrella
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Det är vetenskapligt bevisat att vi har en självdestruktiv gen som gör att vi trivs i en underskattad "älskarinnas" famn som lidandet också är, faktiskt.
Man vill egentligen därifrån men eftersom alla andra "älskarinnor" verkar så vansinnigt upptagna någon annanstans så stannar man där man är, grottar ner sig.
Att älska en klubb är i många stycken ett livslångt lidande. Man förbinder sig att älska i nöd och lust. Man har inget val. Man är fast för evigt.
"You can´t live with them. You can´t live whitout them", säger man ibland o kvinnor. Så är det för oss o Timrå IK.
För oss är det en evig Golgata vandring utan mål, en smärtsam o plågsam vandring utan lindring.
Ibland kan nån vänlig person, hejda oss,ge oss lite hopp genom att doppa lite vatten på en svamp o badda oss. Få oss att tro att vandringen är slut o att Nu, Nu äntligen är allt det över men så skrattas det till o knuffen i ryggen får oss att stappla vidare medans skratten runt om oss ekar.
Jag VILL tro att Hockeyn i sina bästa stunder är som livet självt. Man älskar och älskar. Man gör sina val utifrån sitt förälskade huvud och ibland vinner man, ibland förlorar man.
En riktig man definieras utifrån hur tålmodig hans kärlek är i svåra stunder. Jag vet inte om jag är en riktig man längre.
Men det man har lärt sig genom åren är det finns ingen riktigt lycklig kärlek. Iallafall inte om man är en Timråit.
Som en svettig muskel i kramp. Som en eplileptiker i trans.
Så mardrömmer Timrå sin hockey just nu.
Och inte bara nu, Under en längre tid har det varit stopp i alla rör.
Vissa spelare säger i intervjuerna att det är tillfälligheter som gör att puckarna inte går in.
Det är inte sant. Det är oförmåga.
Corso, Hynning Nevalainen, Karlsson mfl är rätt bedrövliga i laget.
Det går inte att skylla på att de andra gör det bra. I spelet utan puck är dom värdelösa, med puck oxå för den delen.
Dom verkar inte trivas helt enkelt
Timrå kan absolut bli klara sig undan KS.
Vi får inte tillåtas Ge upp hoppet.
Det är när vi smular sönder hoppet som vi blir svarta spöken bara, försvinnande små ljuspunkter längs den svarta vägen.
Det är när vi resignerar som motståndarnashörntänder blottas.
Vår svaghet är en droppe blod i deras pissiga vatten.
Ge dem inte det. Låt de aldrig få se oss skaka. Låt de aldrig få se oss svaga.
Fast, ärligt talat, en dag som denna...
Vilka alternativ har vi?