Satt igår på Rutiga Duken med Louise, Mogge och barnen. Sorgsen men lugn. Tålmodig, stark men märkligt samlad som inför en viktig match ungefär...
En sommar har kommit och gått. Hösten börjar bo i vindarna som drar ner från norr. Solen mitt på dagen lurar av huvtröjan, men skuggan och de kyliga kvällarna lurar mig inte längre. Löven som skräpar som torra gamla boksidor i gränderna lurar mig inte heller. Hösten är här. Gärna för mig. Jag stannar tiden med Hockeyn o Timrå IK. Eller som det stod i ett sms jag fick häromdagen: "Hockeyn får mig att orka igenom vintern."
Precis så är det. Hockeyn är som en god samarit, som ett leende mitt i kriget, som en varm famn i sveket, som en kropp och ett par ögon att dröja i vid stängningsdags när natten, tillvaron, livet och hela skiten riskerar att tippa rätt ner i mörkret...
Hockeyn o Timrå är en ödmjuk vän, ett glödgat brev hela vintern, en favoritsång man aldrig tröttnar på, som snöänglar att bli glad av. Ni ska alla veta att jag behöver lite glädje. Hockeyn o Timrå är räddningen undan tristessen. Jag vet inte varför livet släpar tungt efter mig, som en tung skugga, som en alfabet jag inte förstår, som ett skoskav. Nog med sånt nu. Nog med sorgsna sånger om vemod. Dags att lägga över livet i Hockeyns tjänst.
Jag börjar mer o mer glömma att jag var (är)olycklig, eftersom hockeyn tar över mer o mer. Jag mår som en manisk idiot. :) Sjukdomsinsikt . Som Pikkarainen som nyligen sa till Jimmy H: ”I´m an asshole!” Det är stort. Det är insikt. :) Och insikt är alltid första steget till den goda förvandlingen. Eller?
Det är förmodligen sunt att det inte är så mycket reportage kring Timrå och dess A-lags trupp utan att den får jobba på ifred och träna inför säsongstarten.
Men för oss supporters som inte bor i Timrå med omnejd blir det svårt att få inforamtion om vad som händer kring truppen och kvalitén etc nu i slutskedet.
När det går några dagar utan något matnyttigt kring Timrå börjar det krypa i kroppen.
Visst var det något typ av möte den 6 sep, hoppas att de tänker presentera en 13 forward då :)
· 
Sorgsen men lugn.
Tålmodig, stark men märkligt samlad som inför en viktig match ungefär...
En sommar har kommit och gått.
Hösten börjar bo i vindarna som drar ner från norr.
Solen mitt på dagen lurar av huvtröjan, men skuggan och de kyliga kvällarna lurar mig inte längre.
Löven som skräpar som torra gamla boksidor i gränderna lurar mig inte heller.
Hösten är här.
Gärna för mig.
Jag stannar tiden med Hockeyn o Timrå IK.
Eller som det stod i ett sms jag fick häromdagen: "Hockeyn får mig att orka igenom vintern."
Precis så är det.
Hockeyn är som en god samarit, som ett leende mitt i kriget, som en varm famn i sveket, som en kropp och ett par ögon att dröja i vid stängningsdags när natten, tillvaron, livet och hela skiten riskerar att tippa rätt ner i mörkret...
Hockeyn o Timrå är en ödmjuk vän, ett glödgat brev hela vintern, en favoritsång man aldrig tröttnar på, som snöänglar att bli glad av.
Ni ska alla veta att jag behöver lite glädje.
Hockeyn o Timrå är räddningen undan tristessen.
Jag vet inte varför livet släpar tungt efter mig, som en tung skugga, som en alfabet jag inte förstår, som ett skoskav. Nog med sånt nu.
Nog med sorgsna sånger om vemod.
Dags att lägga över livet i Hockeyns tjänst.
Jag börjar mer o mer glömma att jag var (är)olycklig, eftersom hockeyn tar över mer o mer.
Jag mår som en manisk idiot. :)
Sjukdomsinsikt .
Som Pikkarainen som nyligen sa till Jimmy H: ”I´m an asshole!”
Det är stort. Det är insikt. :)
Och insikt är alltid första steget till den goda förvandlingen.
Eller?