Hahl Bundy: Vi timråiter är mästare på projicering. Rent sportsligt är ju denna säsong en ren spasemester av njutning. Vi spelar som arslen konstruktivt, men har tillräcklig spetskompetens för att vara jävligt effektiva och därmed vinna många - spelmässigt - oförtjänta matcher. Utfallet kan man verkligen inte klaga på. Samtidigt som vi alla febrar efter att se vad det här laget verkligen kan prestera när - eller om - allt klickar.
Timrå en ganska liten klubb. Inte nödvändigtvis för all framtid, men i modern tid är och har man varit det. Det finns alltid saker att förbättra. Eller åtminstone sånt som vi, med mer eller mindre insyn, tycker att man bör förbättra. Målet är givetvis en helt igenom välskött förening, med top-of-the-line på alla plan. Något som man bör sträva efter, men som aldrig kommer att uppnås.
Projicering, som sagt. Det är talande att gästboken liksom håller andan under perioder då laget går som tåget. Oneliners, torftiga konstateranden och smådryga kommentarer om modolider. Sen kommer en svacka, kollektiv utandning och explosion av känslor i form av affektdrivna inlägg. Och finns det inte så mycket att säga om laget på isen, så...finns desto mer att skriva om sportchef, arena, fystränare, iskvalitet, skador, juniorverksamhet osv.
Det finns, innerst inne i varje tikare, en rädsla av att det här inte är riktigt på riktigt. Att vi är en bluff som snart kommer att genomskådas. Att varje säsong är en kamp på perrongen, där vi ideligen lyckas klämma oss genom dörrarna med millimetermarginal. Något som givetvis inte kommer att hålla i längden. Förr eller senare grinar oflytet oss i ansiktet, och då är vi tillbaka i allsvenskan där vi, av hävd och självspäkning, tror oss vara dömda att leva.
Jag tror att det är därför vi är så enormt intresserade av att göra varandra uppmärksamma på brister och fel vi ser inom föreningen. Och anledningen till att vi så perspektivlöst tittar på föreningar vi 'borde' ha bakom oss med panik i blicken, inbillandes att saker och ting nu börjar följa naturlagarna och att tingens obehagliga ordning är under återställning.
Sett ur ett mer objektivt perspektiv (sade han subjektivt) är Timrå en hyfsat etablerad klubb. Vi har en sunkig arena, och vi har lite mindre publik än vi skulle behöva. Likförbannat kan vi, dom flesta år, ställa slagkraftiga lag på isen. Det fattas ofta gubbar, vi åker på orimligt många skador...men efter fem-i-tre-raggs-värvningar går vi år efter år in i slutspelet med hyfsade förutsättningar.
Den här säsongen har, faktiskt, förutsättningar av modell feta. Trots att vi spelat som Nubbar har vi gått poängmässigt jämnt med HV. Eller snart i a f, när vi tagit aftonens skön trea. Vi smyger med, och tar för en gångs skull strategiskt viktiga poäng mot bottenlagen (SSK, Modo, VF). Likaså är bortaspelet fantastiskt (återigen poängmässigt men: det är det som räknas).
Sett till det vi sett så här långt in i serien skulle jag vilja påstå att vi as we speak har bland dom bästa förutsättningarna för en SM-final sedan återkomsten. HV, FBK och LHC känns hyfsat mänskliga. Luleå kommer att dala, och riskerar soppatorsk långt före ett slutspel. SAIK ser fantastiskt bra ut, men har kvar att bevisa att man kan hålla detta över tid. DIF är jävligt mycket sämre än i fjol. BIF, SSK, Modo och AIK går bort.
Jag vill vara optimistisk, och jag tror att Timrå har goda chanser att växa och höja sig ett par klasser. Dom skadade spelarna måste tillbaka, och därefter får frånvarolistan anta mer rimliga former. Sen gäller det att hitta rätt i kedjekonstellationerna och laghierarkin. Corso som center mellan Murran och Pärra var ett möjligt steg i sådan riktning. Problemet Hirso måste lösas, antingen via formtoppning (om hans problem är skaderelaterat) eller friställning. Vi har i a f material för tre riktigt bra kedjor, sett till potential. Det var det ett tag sedan vi hade.
Sen...borde jag knyta ihop detta mastodontinlägg på något sätt. Vilket jag inte kan. Jag får skylla på min sjukdom och den tillhörande 40 gradersfebern. Jag är svamlig i vanliga fall, men feber har en oralt laxerande verkan. Nåväl: till topps!
Bragd-Birger: Briljant sammanfattning av läget so far!
Ett problem med t.ex. ljumskskador (om vi snackar i termer att få tillbaka spelare) så förhåller det sig så att det tar ca sex veckor för en muskel att läka. MEN hinnan RUNT muskeln tar ca sex månader att läka ut. Under den perioden är det vila som gäller. Det har man i kommersiell idrott inte tid att vänta på. Spelaren spelar efter sex veckor ett tag och sedan har denne i regel en ny skada.... :-(.
Bragd-Birger: Bra skrivet. Jag tror att det handlar om marginaler. Förra året gick vi till slutspel via uddamålsvinst i den sista omgången. Vi är beroende av att dom dyra spelarna levererar för får vi en "jonte" så har vi knappt pengar att köpa en erkänt bra ersättare. Likaså gäller med skadorna. När en spelare kliver av isen så sitter man och väntar som om det vore ett besked från en arbetsintervju man väntade på. Allt detta samtidigt som dom flesta egentligen inte har någon insyn i föreningens ekonomi. Blir det plus i år? Kommer vi klara oss om det inte blir det?
Den där ångesten som blivit vardagsmat här inne vill nog många ersätta med ett halvårs andrum eller något liknande :)
Bragd-Birger: "Det finns, innerst inne i varje tikare, en rädsla av att det här inte är riktigt på riktigt. Att vi är en bluff som snart kommer att genomskådas. Att varje säsong är en kamp på perrongen, där vi ideligen lyckas klämma oss genom dörrarna med millimetermarginal. Något som givetvis inte kommer att hålla i längden. Förr eller senare grinar oflytet oss i ansiktet, och då är vi tillbaka i allsvenskan där vi, av hävd och självspäkning, tror oss vara dömda att leva.
Jag tror att det är därför vi är så enormt intresserade av att göra varandra uppmärksamma på brister och fel vi ser inom föreningen. Och anledningen till att vi så perspektivlöst tittar på föreningar vi 'borde' ha bakom oss med panik i blicken, inbillandes att saker och ting nu börjar följa naturlagarna och att tingens obehagliga ordning är under återställning."
Det där var bland det mest klockrena jag har läst. Exakt SÅ är det.
· 
· 
Timrå en ganska liten klubb. Inte nödvändigtvis för all framtid, men i modern tid är och har man varit det. Det finns alltid saker att förbättra. Eller åtminstone sånt som vi, med mer eller mindre insyn, tycker att man bör förbättra. Målet är givetvis en helt igenom välskött förening, med top-of-the-line på alla plan. Något som man bör sträva efter, men som aldrig kommer att uppnås.
Projicering, som sagt. Det är talande att gästboken liksom håller andan under perioder då laget går som tåget. Oneliners, torftiga konstateranden och smådryga kommentarer om modolider. Sen kommer en svacka, kollektiv utandning och explosion av känslor i form av affektdrivna inlägg.
Och finns det inte så mycket att säga om laget på isen, så...finns desto mer att skriva om sportchef, arena, fystränare, iskvalitet, skador, juniorverksamhet osv.
Det finns, innerst inne i varje tikare, en rädsla av att det här inte är riktigt på riktigt. Att vi är en bluff som snart kommer att genomskådas. Att varje säsong är en kamp på perrongen, där vi ideligen lyckas klämma oss genom dörrarna med millimetermarginal. Något som givetvis inte kommer att hålla i längden. Förr eller senare grinar oflytet oss i ansiktet, och då är vi tillbaka i allsvenskan där vi, av hävd och självspäkning, tror oss vara dömda att leva.
Jag tror att det är därför vi är så enormt intresserade av att göra varandra uppmärksamma på brister och fel vi ser inom föreningen. Och anledningen till att vi så perspektivlöst tittar på föreningar vi 'borde' ha bakom oss med panik i blicken, inbillandes att saker och ting nu börjar följa naturlagarna och att tingens obehagliga ordning är under återställning.
Sett ur ett mer objektivt perspektiv (sade han subjektivt) är Timrå en hyfsat etablerad klubb. Vi har en sunkig arena, och vi har lite mindre publik än vi skulle behöva. Likförbannat kan vi, dom flesta år, ställa slagkraftiga lag på isen. Det fattas ofta gubbar, vi åker på orimligt många skador...men efter fem-i-tre-raggs-värvningar går vi år efter år in i slutspelet med hyfsade förutsättningar.
Den här säsongen har, faktiskt, förutsättningar av modell feta. Trots att vi spelat som Nubbar har vi gått poängmässigt jämnt med HV. Eller snart i a f, när vi tagit aftonens skön trea. Vi smyger med, och tar för en gångs skull strategiskt viktiga poäng mot bottenlagen (SSK, Modo, VF). Likaså är bortaspelet fantastiskt (återigen poängmässigt men: det är det som räknas).
Sett till det vi sett så här långt in i serien skulle jag vilja påstå att vi as we speak har bland dom bästa förutsättningarna för en SM-final sedan återkomsten. HV, FBK och LHC känns hyfsat mänskliga. Luleå kommer att dala, och riskerar soppatorsk långt före ett slutspel. SAIK ser fantastiskt bra ut, men har kvar att bevisa att man kan hålla detta över tid.
DIF är jävligt mycket sämre än i fjol. BIF, SSK, Modo och AIK går bort.
Jag vill vara optimistisk, och jag tror att Timrå har goda chanser att växa och höja sig ett par klasser. Dom skadade spelarna måste tillbaka, och därefter får frånvarolistan anta mer rimliga former. Sen gäller det att hitta rätt i kedjekonstellationerna och laghierarkin. Corso som center mellan Murran och Pärra var ett möjligt steg i sådan riktning. Problemet Hirso måste lösas, antingen via formtoppning (om hans problem är skaderelaterat) eller friställning.
Vi har i a f material för tre riktigt bra kedjor, sett till potential. Det var det ett tag sedan vi hade.
Sen...borde jag knyta ihop detta mastodontinlägg på något sätt. Vilket jag inte kan. Jag får skylla på min sjukdom och den tillhörande 40 gradersfebern.
Jag är svamlig i vanliga fall, men feber har en oralt laxerande verkan.
Nåväl: till topps!