Bragd-Birger: Min värld är slagen i tusen skärvor Det är svårt att spegla sig i skärvor. Jag vet att det vardag med arbete, scheman, barnhämtning, drömmar, teve och hockey.
Alla delar av samma värld ligger som vinylplattor över trägolvet, som förr, som då när man var ung, o förfestade i lägenheten i Korsta och spillde öl på skivorna och sedan seglade vi ut som lyxkryssare på varenda gata i hela staden och vad drömde vi om då? Vad ville vi med våra liv då? Mest att världen inte skulle förbli trasig. Vi ville läkas, helt stilla, som när man var liten och mamma blåste på det som gjorde ont.
Några av mina vackraste ögonblick har handlat om Hockey. Några av de hemskaste likaså. Timrå åkte ut i kvartsfinal mot Modo, Hv osv. Sånt sitter i. Sånt blir ännu en skärva el. flera snarare.
Förra året var det massor av skärvor. I år fullkomligen splittras allt på hemmaplan. Framförallt igår. 0-5 efter 1:a perioden!! Man visste inte vad man skulle göra, ska jag gråta, ska jag skratta, ska jag skrika o stödja laget?
Klacken var helt desorienterad, några försökte skrika o stödja, några skrek åt spelarna, några gick hem, några var tyst. Jag var tyst o ville gå hem. Mitt hjärta var sviket, trampat på, pissat på. Jag beslöt mig för att stanna en period till, på fall att, ni vet. Min naivititet är ju fantastisk, tyvärr.
Jag tittade på Dream Team som stod lite längre bort o mumlade nåt osammanhängande o gjorde nån gest o han bara nickade. Det behövdes inte sägas så mycket. Blickarna sa allt.
När allt bara har raserat som igår så ägnar vi resten av våra liv åt att limma samman allt det vi slagit sönder, och framförallt det människor vi älskat slagit sönder åt oss.
Som när man förlorat den enda kvinna man någonsin älskat (och som någonsin stått ut med en) och det hinner gå lite tid och man försöker hålla undan minnena, hålla undan smärtan. Man försöker hålla undan kärleken. Man har hämtat bananlådor på Ica och stuvat ner alla hennes grejer, hennes trosor, skivor och hennes förbaskade böcker. Man har gömt undan allt det där och man har fått det ganska rent och fritt från hennes minne o man söker tröst i laget, i klubben man älskar, i allting som fortfarande är helt och vackert, som står prydligt på byrån utan att rasa ner och gå sönder o man känner sig ganska stark. Nån gång måste ju Timrå vinna på hemmaplan o vinna serien o bli Svenska Mästare o till den som vågar och orkar vänta, till den som tror hårt på sin längtan, kommer det goda en dag, men det dröjer, allting gott dröjer alltid.
Och så.
En dag när du städar under sängen hittar du ett av hennes hårband o du håller det i din hand, lite hår har virat sig fast o du sätter dig tungt ner på sängen o samma eftermiddag rusar du runt i lägenheten o ställer fram alla hennes saker igen. Du vet att det inte tjänar något till, du vet att det är meningslöst, men du sätter ut hennes saker igen, ställer tillbaka hennes böcker, hennes skivor, hänger fram hennes kläder o du gör det om hon mot all förmodan skulle vilja komma hem igen... så känns det nu när det gäller Timrå IK.
BB och HB: Fina litterära alster pojkar. Visst är det fantastiskt och skrämmande att något så fjantigt och betydelselöst som en sport där människor man inte känner åker runt och slår på en gummibit kan ha en kraftig inverkan på det egna psyket?
· 
· 
Det är svårt att spegla sig i skärvor.
Jag vet att det vardag med arbete, scheman, barnhämtning, drömmar, teve och hockey.
Alla delar av samma värld ligger som vinylplattor över trägolvet, som förr, som då när man var ung, o förfestade i lägenheten i Korsta och spillde öl på skivorna och sedan seglade vi ut som lyxkryssare på varenda gata i hela staden och vad drömde vi om då?
Vad ville vi med våra liv då?
Mest att världen inte skulle förbli trasig. Vi ville läkas, helt stilla, som när man var liten och mamma blåste på det som gjorde ont.
Några av mina vackraste ögonblick har handlat om Hockey. Några av de hemskaste likaså. Timrå åkte ut i kvartsfinal mot Modo, Hv osv.
Sånt sitter i. Sånt blir ännu en skärva el. flera snarare.
Förra året var det massor av skärvor.
I år fullkomligen splittras allt på hemmaplan. Framförallt igår. 0-5 efter 1:a perioden!! Man visste inte vad man skulle göra, ska jag gråta, ska jag skratta, ska jag skrika o stödja laget?
Klacken var helt desorienterad, några försökte skrika o stödja, några skrek åt spelarna, några gick hem, några var tyst. Jag var tyst o ville gå hem.
Mitt hjärta var sviket, trampat på, pissat på. Jag beslöt mig för att stanna en period till, på fall att, ni vet. Min naivititet är ju fantastisk, tyvärr.
Jag tittade på Dream Team som stod lite längre bort o mumlade nåt osammanhängande o gjorde nån gest o han bara nickade. Det behövdes inte sägas så mycket. Blickarna sa allt.
När allt bara har raserat som igår så ägnar vi resten av våra liv åt att limma samman allt det vi slagit sönder, och framförallt det människor vi älskat slagit sönder åt oss.
Som när man förlorat den enda kvinna man någonsin älskat (och som någonsin stått ut med en) och det hinner gå lite tid och man försöker hålla undan minnena, hålla undan smärtan.
Man försöker hålla undan kärleken.
Man har hämtat bananlådor på Ica och stuvat ner alla hennes grejer, hennes trosor, skivor och hennes förbaskade böcker.
Man har gömt undan allt det där och man har fått det ganska rent och fritt från hennes minne o man söker tröst i laget, i klubben man älskar, i allting som fortfarande är helt och vackert, som står prydligt på byrån utan att rasa ner och gå sönder o man känner sig ganska stark.
Nån gång måste ju Timrå vinna på hemmaplan o vinna serien o bli Svenska Mästare o till den som vågar och orkar vänta, till den som tror hårt på sin längtan, kommer det goda en dag, men det dröjer, allting gott dröjer alltid.
Och så.
En dag när du städar under sängen hittar du ett av hennes hårband o du håller det i din hand, lite hår har virat sig fast o du sätter dig tungt ner på sängen o samma eftermiddag rusar du runt i lägenheten o ställer fram alla hennes saker igen.
Du vet att det inte tjänar något till, du vet att det är meningslöst, men du sätter ut hennes saker igen, ställer tillbaka hennes böcker, hennes skivor, hänger fram hennes kläder o du gör det om hon mot all förmodan skulle vilja komma hem igen... så känns det nu när det gäller Timrå IK.
Mitt hjärta är rånat.