Hahl Bundy: Nu tänker jag vräka ur mig lite skit, och jag tänker utgå från frågeställningen: Vem fan var det som fick för sig att Timrå är ett storlag?
På senare år verkar det gamla "Timrå-tänket", dvs. det koncept som gjorde Timrå till ett topplag i mitten av årtiondet, var som bortblåst. När Timrås framgångssaga verkligen tog fart byggde man ett lag bestående av spelare som blivit ratade av andra klubbar och sökte efter en andra chans. Man värvade en tränare som hade gjort succé i allsvenskan, men saknade större meriter...
Nuförtiden värvar man spelare med goda meriter - meriter som ligger ett par år tillbaka i tiden - och av någon outgrundlig anledning uteblir resultaten. Eller är anledningen outgrundlig? Kan det rent av vara så att de tilltänkta stjärnorna är ganska mätta på hockeyn? För flera av spelarna är spel i Timrå inte en jättemöjlighet, utan bara en annan dag på jobbet. De har spelat på den nivån i massor med år, upptäckt att hockeykarriären tar stopp har, och är nu i färd med att tjäna ihop några kronor till den förestående pensionen.
Detsamma gäller tränaren. Jag har inte velat kritisera Perra tidigare, men det är bara att konstatera: Han har vunnit allt som går att vinna i Sverige, två gånger dessutom. Motivationen är knappast på topp längre, och det vore naivt att tro att hans hjärta bultar mer för Timrå än det skulle bulta för Almtuna eller Södertälje om de betalade ut lönen.
Det är ungefär som Frölunda gör, fast vi gör det i mindre skala. Det är bara att kolla in exempelvis den mätte Hahl och ohungrige Pyörälä. När dom var här ville dom bli bättre. Nu är motivationen borta.
Bragd-Birger: Som jag förstår det är det inte bara matcherna som sliter. En av mina bästa kompisar jobbar ihop med Viggos mamma. Hon säger att Viggo var chockad över tempot och intensiteten efter sina första träningar med laget.
· 
På senare år verkar det gamla "Timrå-tänket", dvs. det koncept som gjorde Timrå till ett topplag i mitten av årtiondet, var som bortblåst. När Timrås framgångssaga verkligen tog fart byggde man ett lag bestående av spelare som blivit ratade av andra klubbar och sökte efter en andra chans. Man värvade en tränare som hade gjort succé i allsvenskan, men saknade större meriter...
Nuförtiden värvar man spelare med goda meriter - meriter som ligger ett par år tillbaka i tiden - och av någon outgrundlig anledning uteblir resultaten. Eller är anledningen outgrundlig? Kan det rent av vara så att de tilltänkta stjärnorna är ganska mätta på hockeyn? För flera av spelarna är spel i Timrå inte en jättemöjlighet, utan bara en annan dag på jobbet. De har spelat på den nivån i massor med år, upptäckt att hockeykarriären tar stopp har, och är nu i färd med att tjäna ihop några kronor till den förestående pensionen.
Detsamma gäller tränaren. Jag har inte velat kritisera Perra tidigare, men det är bara att konstatera: Han har vunnit allt som går att vinna i Sverige, två gånger dessutom. Motivationen är knappast på topp längre, och det vore naivt att tro att hans hjärta bultar mer för Timrå än det skulle bulta för Almtuna eller Södertälje om de betalade ut lönen.