Jag älskar sånt som skickar ut sina soldater under huden. Nick Cave. Thåström. Timrå IK. Timo Pärssinen.
Stötte ihop med Timo för nån dag sen o han såg så sorgset närvarande ut, eller om det är för att jag inbillar mig hur det kanske ska sluta med hans karriär pga ryggen som man ser på honom med andra ögon.
Jag tycker att det känns väldigt hårt. Jag känner honom inte. Jag har bara stött på honom o hejat lite lätt, däremot har jag ofta snackat med hans barn o hans fru eftersom dom har bilen nästan bredvid min. Men Timos öde kommer verkligen att drabba mig o beröra mig om karriären är slut. Vilket inte känns otänkbart. En hockeyspelares död helt enkelt.
Ett minne nu. Ett öde. Tidigare en hel värld. Vi bör aldrig glömma våra hjältar. Vi sitter inne med så mycket beröm, som fåglar i bur o vi skulle kunna göra oss själva och våra medmänniskor så lyckliga om vi lät de där fåglarna flyga.
För tiden är utmätt, vi glömmer det gärna, vi förtränger det, vi roar oss med allting annat, vi slarvar med våra liv o vår tid, vi sitter stilla i all evighet och tror att döden är för alla andra, är för grannen, för fyllot, för den fattige, för den ensamme, för knarkarna i parken.
Men sorry vännen, det är fel, döden är för oss alla, den har ditt fotografi i sin plånbok när han går runt på stan och hånflinar åt alla han ser. O en tidig morgon ringer det på din dörr o då står han där med ditt foto o du säger att du inte har tid, du har ju så mycket kvar att göra, du har så många människor omkring dig som du älskar men dina böner är bara tunna rökringar mot en stum himmel då. Gud vänder bort sitt ansikte till de andra, till de levande, o dina ord o dina skrik blir stenar bara, faller som stumma och dumma stenar mot marken, o jag vill så gärna tro att jag orkat göra det bästa av mitt liv när den där morgonen kommer...
Vi kan bli lyckliga. Det är sent men bättre sent än aldrig. Vi kan bli lyckliga o nu är inte aldrig. Vi har fortfarande tid kvar.
· 
Endast Bravo och Hazard sitter säkra, för nu...