Rör mig som i mörker. Trevande. Fredag som en bakterie i blodet. Jag är yrvaken mitt på dagen. Mår som en gammal vante. Försöker gå av mig en blå fredag som djupnar till svart.
Timrå IK har en himmel som det regnar svart surt regn ifrån. Det fräter likt Aliens blod. Det sipprar ner överallt, hittar in under kragen, är som de där metallspindlarna i Minority Report, som går på kroppsvärme och lyser en i ögonen med en lampa på ett av sina ben. Jag är en idiot. Jag vet att man borde skita i det här laget, att man ska traska förbi dom som man traskar förbi kopplade rabieshundar som står i sitt eget piss bakom elektriskt stängsel och skäller men Kärleken till ett lag är som herpes. Man blir aldrig av med den. Den är en del av blodet. I bland slår den ut som en sårig blomma, men oftast skvalpar den runt som syra i blodet, som en sjukdom, som mörker, som en droppe ljus mitt i den förbaskade vardagen. Oftast så vaknar man med små rosenröda sprattlande fjärilar i magen. Man är kär. Man är stolt. Man är Timråit.
Man har slutit fred med alla förbaskade gågator, alla likformade citykärnor, alla containerfulla ungdomar. Man har förlikat sig med Anna Anka och Christer Sjögren. Man älskar ju det här dumma lilla laget högst upp i Europa med sina sjöar, sina skogar, sina fantastiska medmänniskor med lustiga namn och rödgråtna ögon.
Det är match och man är spänd hela dagen. Koncentrerad på en uppgift. Man låter magen hänga ut. Man dricker en iskall öl, känner pressen stilla sig en aning. Man pratar lite Hockey med sina vänner, dricker lite till. Snart är det match. Snart är det fest i Eon och vi har ju Lander så de får de ha vilka de vill. Vi har Lander och världens piggaste Timo Pärssinen. Vi har Sebbe och Röymark.
Vi är ett litet lag i utkanten av allt som egentligen bara har en enda dröm; att få vara i centrum ibland. ES är en sådan plats. Våra tusen olika drömmar har samma hem. Våra tusen små pappersbåtar i rännstenen har alla samma hamn. Vi vill tillhöra världen. Vi vill visa Sverige o övriga Europa att Timrå IK är ett bra, vackert och värdigt lag och att vi kan spela Hockey.
Nu står vi där med brallorna nere. Det blev ingen fest. Det blev inget hångel. Så blir det nästan alltid när man anstränger sig för mycket. Det blir sällan bra. Det blir nästan alltid fel. Det blir gråt i gryningen, spyor på finskorna och kavajen sönderriven.
När Pikka gjorde mål mot HV o sen Kling, var det övertid på flera sätt. Vårt hopp fick en ny dos gift att valsa runt i. Timrå IK tände ljuset för oss, som dom har gjort förr, och som vi hoppades att dom skulle göra igen.
Det blir en fest i år o nästa år. En stor fantastisk Hockeyfest med godis för alla sinnen. Med smek, kel, hjärta, passion, skräck, glädje, tårar och bottenlös sorg. Nu slipper vi den skiten. Tänk vad skönt att bara kunna luta sig tillbaka i tevesoffan och dricka en bärs, knapra en jordnöt och inte ha sitt känsloliv på krokar av skräck för att förlora mot Modo.
All min sympati och all min kärlek går ut till alla oss som lägger vårt hjärta i händerna på det här laget. Vi förtjänar bättre.
För åker vi ur i år så dör mitt hockeyintresse. Jag orkar inte en Golgatavandring till i mitt korta liv.
Men en sak är säker: Jag kommer att bära mina Ärr som medaljer!
Johnny Bravo: oavsett vilket nick du har så är du kungen av medryckande sentimentala inlägg . du borde samla ihop best of bundy bravo och släppa i bokforn . titeln skulle kunna vara typ passionen för mitt lag . med en stor örn på omslaget . jag skulle köpa den direkt
· 
Fredag som en bakterie i blodet.
Jag är yrvaken mitt på dagen. Mår som en gammal vante.
Försöker gå av mig en blå fredag som djupnar till svart.
Timrå IK har en himmel som det regnar svart surt regn ifrån.
Det fräter likt Aliens blod. Det sipprar ner överallt, hittar in under kragen, är som de där metallspindlarna i Minority Report, som går på kroppsvärme och lyser en i ögonen med en lampa på ett av sina ben.
Jag är en idiot.
Jag vet att man borde skita i det här laget, att man ska traska förbi dom som man traskar förbi kopplade rabieshundar som står i sitt eget piss bakom elektriskt stängsel och skäller men Kärleken till ett lag är som herpes.
Man blir aldrig av med den.
Den är en del av blodet. I bland slår den ut som en sårig blomma, men oftast skvalpar den runt som syra i blodet, som en sjukdom, som mörker, som en droppe ljus mitt i den förbaskade vardagen.
Oftast så vaknar man med små rosenröda sprattlande fjärilar i magen. Man är kär. Man är stolt. Man är Timråit.
Man har slutit fred med alla förbaskade gågator, alla likformade citykärnor, alla containerfulla ungdomar.
Man har förlikat sig med Anna Anka och Christer Sjögren.
Man älskar ju det här dumma lilla laget högst upp i Europa med sina sjöar, sina skogar, sina fantastiska medmänniskor med lustiga namn och rödgråtna ögon.
Det är match och man är spänd hela dagen. Koncentrerad på en uppgift.
Man låter magen hänga ut. Man dricker en iskall öl, känner pressen stilla sig en aning.
Man pratar lite Hockey med sina vänner, dricker lite till.
Snart är det match. Snart är det fest i Eon och vi har ju Lander så de får de ha vilka de vill. Vi har Lander och världens piggaste Timo Pärssinen. Vi har Sebbe och Röymark.
Vi är ett litet lag i utkanten av allt som egentligen bara har en enda dröm; att få vara i centrum ibland.
ES är en sådan plats. Våra tusen olika drömmar har samma hem.
Våra tusen små pappersbåtar i rännstenen har alla samma hamn. Vi vill tillhöra världen. Vi vill visa Sverige o övriga Europa att Timrå IK är ett bra, vackert och värdigt lag och att vi kan spela Hockey.
Nu står vi där med brallorna nere. Det blev ingen fest. Det blev inget hångel.
Så blir det nästan alltid när man anstränger sig för mycket. Det blir sällan bra. Det blir nästan alltid fel. Det blir gråt i gryningen, spyor på finskorna och kavajen sönderriven.
När Pikka gjorde mål mot HV o sen Kling, var det övertid på flera sätt.
Vårt hopp fick en ny dos gift att valsa runt i. Timrå IK tände ljuset för oss, som dom har gjort förr, och som vi hoppades att dom skulle göra igen.
Det blir en fest i år o nästa år.
En stor fantastisk Hockeyfest med godis för alla sinnen. Med smek, kel, hjärta, passion, skräck, glädje, tårar och bottenlös sorg.
Nu slipper vi den skiten.
Tänk vad skönt att bara kunna luta sig tillbaka i tevesoffan och dricka en bärs, knapra en jordnöt och inte ha sitt känsloliv på krokar av skräck för att förlora mot Modo.
All min sympati och all min kärlek går ut till alla oss som lägger vårt hjärta i händerna på det här laget.
Vi förtjänar bättre.
För åker vi ur i år så dör mitt hockeyintresse.
Jag orkar inte en Golgatavandring till i mitt korta liv.
Men en sak är säker: Jag kommer att bära mina Ärr som medaljer!