Timrå IK

Bragd-Birger: Jag förstår precis varför Jokela/kolan spelar mer än Dahlroth, den senare är en junior som heller inte har en sån bländande statistik. Det är skillnad på att "gilla läget" och att "stå bredvid och låta skiten hända". Jag tycker att många i Timrå står för det senare medan få spelare, kanske Lander, PW och Klingberg FAKTISKT gillar läget.

I mina ögon är det många fler än bara kolan och Jokela som underpresterar, den uppenbara skillnaden är att dom två underpresterar i nästan varje match medan övriga killar maskerar sina dippar genom att turas om att underprestera. Vem ser att hirschovits åker runt och hakas när han tappar pucken, om Jokela gör självmål i samma byte? Vem klandrar Pikkarainen om han åker runt och filmar i en halv match bara han sätter den där kvitteringspucken?

Det är klart att man inte bara kan kasta skit hela tiden men vi är där vi är eftersom Perra inte hittat ett botemedel mot det patologiska mönstret som förlorat matcher åt oss hela säsongen. Om det sedan beror på att han har problem med språket, inte kan kommunicera eller om han bara är en dålig tränare, det är oviktigt. Det viktiga och avgörande i det hela är ju att man inte handlar. Jag förstår att man inte kan sparka och köpa nytt hela tiden, jag fattar att en specifik spelares potential kan göra honom mer värd att behålla än att lösa från kontrakt och köpa nytt. Samtidigt har vi ett lag som inte spelat som ett sådant på en hel säsong samtidigt som man inte ersatt den post som är billigast och enklast av dom alla. Tränaren.

Nu har vi en match kvar att spela. Jag tror inte på några mirakel, jag tror att DIF kommer att spela enkelt och kontrollerat. Likväl så hoppas jag ju naturligtvis på att vi ska klara detta. Däremot så blir det ju mer och mer smärtsamt att "bryta ihop och komma igen" ju närmare en katastrof vi kommer.

Rör mig som i mörker. Trevande.
Fredag som en bakterie i blodet.
Jag är yrvaken mitt på dagen. Mår som en gammal vante.
Försöker gå av mig en blå fredag som djupnar till svart.

Timrå IK har en himmel som det regnar svart surt regn ifrån.
Det fräter likt Aliens blod. Det sipprar ner överallt, hittar in under kragen, är som de där metallspindlarna i Minority Report, som går på kroppsvärme och lyser en i ögonen med en lampa på ett av sina ben.
Jag är en idiot.
Jag vet att man borde skita i det här laget, att man ska traska förbi dom som man traskar förbi kopplade rabieshundar som står i sitt eget piss bakom elektriskt stängsel och skäller men Kärleken till ett lag är som herpes.
Man blir aldrig av med den.
Den är en del av blodet. I bland slår den ut som en sårig blomma, men oftast skvalpar den runt som syra i blodet, som en sjukdom, som mörker, som en droppe ljus mitt i den förbaskade vardagen.
Oftast så vaknar man med små rosenröda sprattlande fjärilar i magen. Man är kär. Man är stolt. Man är Timråit.

Man har slutit fred med alla förbaskade gågator, alla likformade citykärnor, alla containerfulla ungdomar.
Man har förlikat sig med Anna Anka och Christer Sjögren.
Man älskar ju det här dumma lilla laget högst upp i Europa med sina sjöar, sina skogar, sina fantastiska medmänniskor med lustiga namn och rödgråtna ögon.

Det är match och man är spänd hela dagen. Koncentrerad på en uppgift.
Man låter magen hänga ut. Man dricker en iskall öl, känner pressen stilla sig en aning.
Man pratar lite Hockey med sina vänner, dricker lite till.
Snart är det match. Snart är det fest i Eon och vi har ju Lander så de får de ha vilka de vill. Vi har Lander och världens piggaste Timo Pärssinen. Vi har Sebbe och Röymark.

Vi är ett litet lag i utkanten av allt som egentligen bara har en enda dröm; att få vara i centrum ibland.
ES är en sådan plats. Våra tusen olika drömmar har samma hem.
Våra tusen små pappersbåtar i rännstenen har alla samma hamn. Vi vill tillhöra världen. Vi vill visa Sverige o övriga Europa att Timrå IK är ett bra, vackert och värdigt lag och att vi kan spela Hockey.

Nu står vi där med brallorna nere. Det blev ingen fest. Det blev inget hångel.
Så blir det nästan alltid när man anstränger sig för mycket. Det blir sällan bra. Det blir nästan alltid fel. Det blir gråt i gryningen, spyor på finskorna och kavajen sönderriven.

När Pikka gjorde mål mot HV o sen Kling, var det övertid på flera sätt.
Vårt hopp fick en ny dos gift att valsa runt i. Timrå IK tände ljuset för oss, som dom har gjort förr, och som vi hoppades att dom skulle göra igen.

Det blir en fest i år o nästa år.
En stor fantastisk Hockeyfest med godis för alla sinnen. Med smek, kel, hjärta, passion, skräck, glädje, tårar och bottenlös sorg.
Nu slipper vi den skiten.
Tänk vad skönt att bara kunna luta sig tillbaka i tevesoffan och dricka en bärs, knapra en jordnöt och inte ha sitt känsloliv på krokar av skräck för att förlora mot Modo.

All min sympati och all min kärlek går ut till alla oss som lägger vårt hjärta i händerna på det här laget.
Vi förtjänar bättre.

För åker vi ur i år så dör mitt hockeyintresse.
Jag orkar inte en Golgatavandring till i mitt korta liv.

Men en sak är säker: Jag kommer att bära mina Ärr som medaljer!