Smokey: Den siste riddaren från det rödvita bord som förde oss tillbaka till Elitserien tar sitt farväl. Ett stort Timråhjärta och jag instämmer i att det kommer dröja innan trotjänare och stridsvargar av hans kaliber återfinns.
Tiden går skrämmande fort. Man blir äldre. Det märks på flera sätt. Förutom stigarna runt ögonen så märker man det på att världen inte är svart eller vit längre. Tillvaron hänger samman.
Man har flera olika sorters rum inuti, grejer man varit med om, människor man älskat, vänner man minns men inte träffar, skratt som fastnat i den virvlande rymden mellan revbenen...
För 2 år sedan var jag i Eon försökte låta bli att darra. Jag var mycket nervös. Det var kvartsfinal mellan Timrå- HV.
Jag minns nästan ingenting av matchen. Jag minns att det blev Sudden. Jag vet att jag tänkte att: ”Om vi förlorar den här sudden så finns det ingen rättvisa, ingen skam, ingen godhet, ingen själ o vinner vi inte nu ska jag aldrig se en hockeymatch igen” o sen blev allt blankt igen. Jag vet att hjärtat skenade på kompisen bredvid mig o mitt eget var fästat med en rödvit-kniv i himlen.
Jag vet att jag rabblade flera gånger i sträck: ”Vi vinner om vi gör ett mål till! Vi vinner om vi gör ett mål till! Vi vinner om vi gör ett mål till!”
· 
Tack för allt, Styf!!!