Tiden går skrämmande fort. Man blir äldre. Det märks på flera sätt. Förutom stigarna runt ögonen så märker man det på att världen inte är svart eller vit längre. Tillvaron hänger samman.
Man har flera olika sorters rum inuti, grejer man varit med om, människor man älskat, vänner man minns men inte träffar, skratt som fastnat i den virvlande rymden mellan revbenen...
För 2 år sedan var jag i Eon försökte låta bli att darra. Jag var mycket nervös. Det var kvartsfinal mellan Timrå- HV.
Jag minns nästan ingenting av matchen. Jag minns att det blev Sudden. Jag vet att jag tänkte att: ”Om vi förlorar den här sudden så finns det ingen rättvisa, ingen skam, ingen godhet, ingen själ o vinner vi inte nu ska jag aldrig se en hockeymatch igen” o sen blev allt blankt igen. Jag vet att hjärtat skenade på kompisen bredvid mig o mitt eget var fästat med en rödvit-kniv i himlen.
Jag vet att jag rabblade flera gånger i sträck: ”Vi vinner om vi gör ett mål till! Vi vinner om vi gör ett mål till! Vi vinner om vi gör ett mål till!”
Johnny Bravo: Tråkigt med Styf och speciellt tråkigt på sättet han måste lägga skridskorna på hyllan. Alla minns skottet från röd, allt grisande framför mål som man kommer att sakna. Han såg alltid lite ut som ondskan själv när han stod och smetade handske med skägget och svartögonen. Han är ännu till denna dag den enda jag sett lyckas med att göra Davidsson helt jävla vansinnig.
Det bör ha varit semi 07/08.
Avblåsning och tek i timrås zon, spelarna åker till båsen för byte, Davidsson ligger på mage vid tekningscirkeln, Styf står på knä och sätter handen i bakhuvudet på Davidsson och trycker sig upp på benen medan Davidsson käkar is med hela ansiktet. Styf åker oberört mot båset, Davidsson sprätter upp som en fjäder och svingar för kung och fosterland med högernäven men linjedomare kommer i mellan. Styf vänder sig inte ens om.
· 
Förutom stigarna runt ögonen så märker man det på att världen inte är svart eller vit längre. Tillvaron hänger samman.
Man har flera olika sorters rum inuti, grejer man varit med om, människor man älskat, vänner man minns men inte träffar, skratt som fastnat i den virvlande rymden mellan revbenen...
För 2 år sedan var jag i Eon försökte låta bli att darra.
Jag var mycket nervös. Det var kvartsfinal mellan Timrå- HV.
Jag minns nästan ingenting av matchen.
Jag minns att det blev Sudden. Jag vet att jag tänkte att: ”Om vi förlorar den här sudden så finns det ingen rättvisa, ingen skam, ingen godhet, ingen själ o vinner vi inte nu ska jag aldrig se en hockeymatch igen” o sen blev allt blankt igen.
Jag vet att hjärtat skenade på kompisen bredvid mig o mitt eget var fästat med en rödvit-kniv i himlen.
Jag vet att jag rabblade flera gånger i sträck:
”Vi vinner om vi gör ett mål till! Vi vinner om vi gör ett mål till! Vi vinner om vi gör ett mål till!”
Sen sköt Styf...