Timrå IK

Smokey: Nu tänker jag sticka ut hakan ordentligt o jag kommer få många minus men det skiter jag. Varsågoda.

Vi älskar våra hjältar så länge de håller sig inom mallen Vi ställer upp. Vi vill ha världen svart eller vit. När världen rör sig mellan färgskalan, när ond blir god och tvärtom, blir vi förvirrade.

I dagarna ”sägs” Pikka ha supit till precis när laget gått på is o blivit petad i 1:a träningsmatchen.
För att bli älskad i djupa folklager tycks det föreligga en del nödvändiga egenskaper:
1. Man måste alltid vara glad.
2. Man får absolut inte ta ställning i frågor som faktiskt har betydelse, som politik.
3. Man ska gilla tecknad film och Carola. Så fort en sportstjärna blir det minsta intressant, som Patrik Sjöberg, rasar de arga insändarna in.

Jag tycker mycket om människor som inte passar in i mallen, som inte går att ha i möblerade rum. Som lyckas förena en fantastisk yrkesutövning eller karriär, med en sorts värdighet och energi.
En del kulturutövare tycks ha missuppfattat ordet integritet.
De tycks tro att värdighet handlar om att i intervju efter intervju begråta hur vidrigt det är att bli intervjuad, eller att vara direkt oförskämd mot journalister.
Det är naturligtvis bara löjligt.
Ska man handla efter övertygelse får man göra det fullt ut, som Thåström som faktiskt vägrar att bli intervjuad eftersom han inte tycker om det.

Folklagren vill dock städa undan allt som skaver. Alla obehagliga kommentarer, alla Fyllor (som det kanske är fråga om i det här fallet eftersom det är Timrå IK det är frågan om) och fula ord, alla bultande kaxighet.
Till sist är varje offentlig person så slipad att det inte spelar någon roll vem han eller hon är, de låter likadant, svarar likadant, i samma tonart, med samma bortkopplade blick, med samma själlösa tristess.

I ett klimat där lallandet upphöjs till folklighet är det befriande med människor som Patrik Sjöberg, Zlatan, Northug. Vi behöver fler Mikael Persbrandt i filmvärlden. Fler stora bultande hjärtan i musiken, i sporten, i konsten.

Så fort en människa uppnått en viss position blir hon nervös, beräknande, intar position. Strax är hon som de andra. Strax är hon tillräckligt polerad och oväsentlig, glad och slätstruken, för att flyga under den folkliga radarn.

Går det att vara en rebell i det här landet? Går det att vid varje givet tillfälle lita och lyssna till sitt hjärta? Kan en människa bli älskad för sin skröplighet, sina felsteg, sina övertramp, sin allt annat än perfekta vardag? När kommer dagen då vi kan älska en stjärna för hennes missmod, hennes demoner och tillkortakommanden? Varför älskade alla Nacka Skoglund när han spelade fotboll och varför blev han helt och hållet ensam innan han dog i förtid? Detsamma gäller Lillen Eklund mfl.
Orkar vi inte med mörkret?

Det borde vi göra. För det där mörkret är gemensamt för oss alla.