Smokey: Nu tänker jag sticka ut hakan ordentligt o jag kommer få många minus men det skiter jag. Varsågoda.
Vi älskar våra hjältar så länge de håller sig inom mallen Vi ställer upp. Vi vill ha världen svart eller vit. När världen rör sig mellan färgskalan, när ond blir god och tvärtom, blir vi förvirrade.
I dagarna ”sägs” Pikka ha supit till precis när laget gått på is o blivit petad i 1:a träningsmatchen. För att bli älskad i djupa folklager tycks det föreligga en del nödvändiga egenskaper: 1. Man måste alltid vara glad. 2. Man får absolut inte ta ställning i frågor som faktiskt har betydelse, som politik. 3. Man ska gilla tecknad film och Carola. Så fort en sportstjärna blir det minsta intressant, som Patrik Sjöberg, rasar de arga insändarna in.
Jag tycker mycket om människor som inte passar in i mallen, som inte går att ha i möblerade rum. Som lyckas förena en fantastisk yrkesutövning eller karriär, med en sorts värdighet och energi. En del kulturutövare tycks ha missuppfattat ordet integritet. De tycks tro att värdighet handlar om att i intervju efter intervju begråta hur vidrigt det är att bli intervjuad, eller att vara direkt oförskämd mot journalister. Det är naturligtvis bara löjligt. Ska man handla efter övertygelse får man göra det fullt ut, som Thåström som faktiskt vägrar att bli intervjuad eftersom han inte tycker om det.
Folklagren vill dock städa undan allt som skaver. Alla obehagliga kommentarer, alla Fyllor (som det kanske är fråga om i det här fallet eftersom det är Timrå IK det är frågan om) och fula ord, alla bultande kaxighet. Till sist är varje offentlig person så slipad att det inte spelar någon roll vem han eller hon är, de låter likadant, svarar likadant, i samma tonart, med samma bortkopplade blick, med samma själlösa tristess.
I ett klimat där lallandet upphöjs till folklighet är det befriande med människor som Patrik Sjöberg, Zlatan, Northug. Vi behöver fler Mikael Persbrandt i filmvärlden. Fler stora bultande hjärtan i musiken, i sporten, i konsten.
Så fort en människa uppnått en viss position blir hon nervös, beräknande, intar position. Strax är hon som de andra. Strax är hon tillräckligt polerad och oväsentlig, glad och slätstruken, för att flyga under den folkliga radarn.
Går det att vara en rebell i det här landet? Går det att vid varje givet tillfälle lita och lyssna till sitt hjärta? Kan en människa bli älskad för sin skröplighet, sina felsteg, sina övertramp, sin allt annat än perfekta vardag? När kommer dagen då vi kan älska en stjärna för hennes missmod, hennes demoner och tillkortakommanden? Varför älskade alla Nacka Skoglund när han spelade fotboll och varför blev han helt och hållet ensam innan han dog i förtid? Detsamma gäller Lillen Eklund mfl. Orkar vi inte med mörkret?
Det borde vi göra. För det där mörkret är gemensamt för oss alla.
Johnny Bravo: Jag gillar rebeller och folk som sticker ut. Magda Forsberg-typer går jag inte igång på alls. Men: när det gäller supande är det en annan sak. Du tar själv upp Nacka - den partande gamängen som var festlig tills han kommit så långt ner i utförslutet att han bara var en patetisk spillra. Då har vännerna redan dragit vidare, obekväma till mods, sökandes en ny och ännu up-hill-snubbe att ta rygg på.
Jag vet inte, men jag misstänker att många alkisar älskar tanken på att dom bara är lite crazy levnadsglada, vågar sticka ut, suga märgen ur tillvaron osv. Perfekt mantel att ta på när man sitter och pyser starköl innan en utekväll. 'Huka er Jante, här kommer Äss!', liksom.
Det där mörkret finns inom oss alla, absolut. Om än i olika hög grad. Just därför ska vi vara jävligt noga med att också ta hand om varann. Dåliga vänner snackar skit bakom ryggen på dig när du kukar ur. Bra vänner är obekväma, ställer krav och trycker upp mot väggen när du verkar dra dig för långt in i det svarta.
Johnny Bravo: Nog går det att vara rebell allt, dock genom andra medel än att pröva kombinationen att dricka och vara elitidrottsman.
Eller förresten - det går visst, men den som accepterar den kombination accepterar även att vi som klubb aldrig kommer att nå de framgångar som vi så gärna önskar.
Att hoppa på den enskilda individen anser jag dock blir lite knasigt. Här är det snarare fråga om ett systemfel. Min poäng är att om det faktiskt fanns en ärlig ambition hos varje spelare att göra sitt yttersta för att klubben, och därmed också individen, ska lyckas, då hade Lex Semlan och Lex Pikken inte varit ett faktum.
Frågan är snarare varför klubben inte lyckas få spelarna att acceptera sammanhanget mellan enskild uppofring, individuell prestation och lagets framgångar?
Johnny Bravo: Jag håller med dig i mycket av det du säger. Men det funkar liksom inte att supa om det påverkar arbetet. Och är du elitidrottsman så kan du inte supa dig packad under matchveckor, särskilt inte om du är i 30-årsåldern. Dessutom skickar det ut fel signaler, vilket påverkar så väl fans som sponsorer. Jag kan inte hitta något positivt med att en hockeyspelare super sig packad offentligt. Sorry.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Vi älskar våra hjältar så länge de håller sig inom mallen Vi ställer upp. Vi vill ha världen svart eller vit. När världen rör sig mellan färgskalan, när ond blir god och tvärtom, blir vi förvirrade.
I dagarna ”sägs” Pikka ha supit till precis när laget gått på is o blivit petad i 1:a träningsmatchen.
För att bli älskad i djupa folklager tycks det föreligga en del nödvändiga egenskaper:
1. Man måste alltid vara glad.
2. Man får absolut inte ta ställning i frågor som faktiskt har betydelse, som politik.
3. Man ska gilla tecknad film och Carola. Så fort en sportstjärna blir det minsta intressant, som Patrik Sjöberg, rasar de arga insändarna in.
Jag tycker mycket om människor som inte passar in i mallen, som inte går att ha i möblerade rum. Som lyckas förena en fantastisk yrkesutövning eller karriär, med en sorts värdighet och energi.
En del kulturutövare tycks ha missuppfattat ordet integritet.
De tycks tro att värdighet handlar om att i intervju efter intervju begråta hur vidrigt det är att bli intervjuad, eller att vara direkt oförskämd mot journalister.
Det är naturligtvis bara löjligt.
Ska man handla efter övertygelse får man göra det fullt ut, som Thåström som faktiskt vägrar att bli intervjuad eftersom han inte tycker om det.
Folklagren vill dock städa undan allt som skaver. Alla obehagliga kommentarer, alla Fyllor (som det kanske är fråga om i det här fallet eftersom det är Timrå IK det är frågan om) och fula ord, alla bultande kaxighet.
Till sist är varje offentlig person så slipad att det inte spelar någon roll vem han eller hon är, de låter likadant, svarar likadant, i samma tonart, med samma bortkopplade blick, med samma själlösa tristess.
I ett klimat där lallandet upphöjs till folklighet är det befriande med människor som Patrik Sjöberg, Zlatan, Northug. Vi behöver fler Mikael Persbrandt i filmvärlden. Fler stora bultande hjärtan i musiken, i sporten, i konsten.
Så fort en människa uppnått en viss position blir hon nervös, beräknande, intar position. Strax är hon som de andra. Strax är hon tillräckligt polerad och oväsentlig, glad och slätstruken, för att flyga under den folkliga radarn.
Går det att vara en rebell i det här landet? Går det att vid varje givet tillfälle lita och lyssna till sitt hjärta? Kan en människa bli älskad för sin skröplighet, sina felsteg, sina övertramp, sin allt annat än perfekta vardag? När kommer dagen då vi kan älska en stjärna för hennes missmod, hennes demoner och tillkortakommanden? Varför älskade alla Nacka Skoglund när han spelade fotboll och varför blev han helt och hållet ensam innan han dog i förtid? Detsamma gäller Lillen Eklund mfl.
Orkar vi inte med mörkret?
Det borde vi göra. För det där mörkret är gemensamt för oss alla.